Kapitalet och dess lakejer tar ton

Kapitalets storfräsare, storföretagens direktörer, samlas och mobiliserar till försvar för Sveriges fortsatta vapenaffärer med Saudiarabien. 

De stora nordiska flygbolagen utmanar löntagarna genom att försämra löntagarnas villkor och använder 1800-talsmetoder för att pressa löntagarna till lydnad.
En högerstorm utbryter mot att villkoren för privata vinster i välfärden ska utredas.
Nyliberaler som Annie Lööf tar i så att man kunde tro att en socialisering är nära förestående, trots att det bara handlar om en utredning.

Är det klasskampen som hårdnar? Knappast. Det är bara så att den har blivit synligare i vårt land där vi är vana vid den maktbalans och samarbetskultur som råder mellan kapital och arbete.

Globaliseringen gör att fattigdomen kommer smygande, klyftorna mellan rika och fattiga ökar, konkurrensen slår ut verksamheter med arbetslöshet som följd, löntagarna tvingas konkurrera om jobben och mot de försämrade villkoren, statens resurser minskar i förhållande till de ökade behoven, det demokratiska politiska systemet drabbas av ökade påfrestningar.
Sverige börjar bli en del av världen.
Det är då som nervositeten ökar och därmed desperationen.

Frågan är hur politiker, näringsliv, löntagare, kapitalister, fackliga organisationer och övriga samhällsorgan klarar av anpassningen till utvecklingen och till klasskampen.

DN Debatt 

SvD Näringsliv 

Aftonbladet  

Demagogisk Greider utan substans

I går publicerade Göran Greider en ledare i ETC ” Inga fler gemensamma luncher för S och LO!”. Han kommenterar en intervju med LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin i DN Ekonomi med rubriken ”LO svänger om vinster i välfärden”.

 

Läser man Greiders text okritiskt och utan eftertanke får man intrycket av att ledarna för S och LO konspirerar för att förråda LO-kongressens beslut och folkets sanna vilja att förbjuda vinster i vården.

Men man kan, även från vänster, kritiskt granska det känsloladdade ordflödet i Greiders ledare för att försöka hitta en substans.

Först yrar Greider om hur Thorwaldsson och Lövén smyger in på en lunchrestaurang i centrala Stockholm. Underförstått för att konspirera. Lägg märke till den exakta platsbestämningen! Det blir nästan trovärdigt då.

·         Det omtalade lunchmötet är en ren fantasi men kanske menat som ett skämt.

Att de bägge - den ene ordförande för den fackliga delen av arbetarrörelsen och den andra för den politiska delen av rörelsen - träffas för att diskutera är fullt naturligt. Något annat vore tjänstefel.

”2012 höll LO kongress och då tvingade ombuden fram ett beslut om att slåss för non-profitprincipen i välfärden.”

·         Vad stod det exakt i kongressbeslutet?  Greider refererar själv.

”Man föreslog ett slags samhällsföretag som bara tillåts göra en mycket liten vinst. Men det fanns i förslaget också kryphål för de kommuner som tänkt sig att fortsätta på privatiseringens väg. LO ställde sig inte i vägen för vinster i välfärden men bidrog i alla fall till att få igång en debatt.”

·        

    Vad är det då Greider är emot?

”LO vill nu att de så kallade parterna ska förhandla om vinstfrågan. Fackföreningsrörelsen ska alltså sätta sig ner med Vårdföretagarna – som lobbar för såväl riskkapitalister som småföretagare i vård och omsorgsbranschen – för att hitta en kompromiss.”

·        

    Om man nu ska lagstifta måste man väl få majoritet i den lagstiftande församlingen riksdagen för en lag. Då tvingas man att förhandla och kompromissa. Att LO diskuterar med sin motpart är rätt naturligt i en demokrati. Eller tänker sig Greider att ett vinstförbud ska genomföras diktatoriskt?
I så fall av vem och vilka?

·         Så börjar Greider yra igen.

”Jag kan se framför mig hur det lät i det dunkla hörnet på en okänd lunchrestaurang: Den svenska modellen, sa Löfven och lyste upp. Den svenska modellen, svarade Thorvaldsson och lyste upp.”

 
Och så refererar Greider en ”satiriskt lagd” LO medlem som skrivit på twitter.

·         Observera att detta enda twitterinlägg får Greider att komma med den helt halsbrytande slutsatsen: 

” Den så kallade svenska modellen inbegriper inte längre löntagarna och kanske inte ens medlemmarna i LO. Den där lilla tweeten berättar vältaligt om tillståndet i LO: den nya linjen når medlemmarna via Dagens Nyheter!
LO:s ledning har härmed sannolikt begått ett dramatiskt misstag. Ledningen ökar känslan hos medlemmarna av att LO lever i en osund symbios med det socialdemokratiska partiet och att man viker sig för Löfvens extremt undfallande linje i vinstfrågan. Var så säker: detta kommer att avmobilisera åtskilliga inom LO-kollektivet under kommande valrörelse samtidigt som välfärdskapitalet får litet nytt självförtroende efter ett hårt år.”

Den här typen av argumentation är inte retorik, det är demagogi.

Men man borde kunna kräva mer av en som anser sig själv, och dess värre av många andra, vara den auktoriserade talespersonen för vänstern och för den rena obefläckade socialdemokratin.

Måste skatterna höjas för att öka välfärdens resurser?

Är det så smart att gå fram i valet med löftet om att höja skatterna för att öka resurserna inom välfärden?

De redan frälsta kan möjligen vinnas för det förslaget men de väljare som s måste vinna över från alliansen kanske inte är så tända på tanken.

De sist nämnda är inte lika övertygade som vi sossar om att mer skattepengar verkligen omsätts i ökade resurser.

Däremot förstår alla att välfärden kräver ökade resurser.

Resurserna kan ökas på flera sätt än med höjda skatter: Effektivisering, omfördelning av skattemedel, organisationsförändringar m.m.

Alltså: Sätt inte skattehöjningen främst i valpropagandan utan framhåll i första hand behovet av resursökning i välfärden.

Om s får ett ordentligt väljarstöd för att öka resurserna i välfärden kan det, efter valet, visserligen visa sig att skatterna måste höjas.

Då får politikerna ta ställning till den frågan.

Men är det inte att föra väljarna bakom ljuset, och betyder det inte att skattefrågan ändå kommer upp i valdebatten i fall man sätter resursfrågan främst?

Nej, det är en fråga om ambition och prioritering.

Har vi ambitionen att öka resurserna till välfärden så ska alla metoder prövas innan nya skatter tas ut.

En debatt om höjda skatter riskerar att handla om själva höjningen: För vilka grupper ska skatten höjas, med hur mycket ska skatten höjas, ska pensionärer undantas, vilka inkomstområden ska beskattas, behövs inte höjda skatter för att öka försvarets resurser m.m.

Frågan om välfärdens resurser måste sättas främst. Vilka resurser måste ökas? Med hur mycket?

I varje fall om man vill ta röster från alliansen. Varifrån ska de annars tas?

SVT 

Katalys med Katekes

I dag är det inte många svenskar som har erfarenhet av Katekesen.

Själv är jag tillräckligt gammal och gick dessutom mina första skolår i katolsk skola och där var katekesen en argumentsamling för katolsk tro.

Katekesen var uppställd med frågor eller påståenden som besvarades av katekesförfattarna.

Även protestantiska kyrkan hade en katekes författad av Martin Luther.

Katekesen talade således om vad man skulle tro. En ålderdomlig pedagogik.

Katekesen hade ingen inverkan på mig. Jag blev ateist, fackligt aktiv och kommunist och gick med i SKP 1962.

Men även där fanns en ”katekes” med frågor och svar, en argumentsamling som talade om vad jag skulle tro.

Argumentsamlingen hade ingen inverkan på mig

Jag blev socialdemokrat, och gick med i SAP 1968.

Nu har den fackliga tankesmedian Katalys tänkt till, och producerat en katekes för ”vänstersossar”. Den heter ”Svar på tal om vinster i välfärden. Enargumentsamling om vinstlobbyisternas myter ställda mot verkligheten”.

Det känns litet märkligt att läsa argumentsamlingen.

Samma trosvisshet, samma färdiga svar.

För vilka görs en argumentsamling av det här slaget? Papegojor som ska upprepa husbondens röst? För den som inte kan tänka själv utan behöver tänkas åt?

Naturligtvis är avsikten att stärka tron hos menigheten.

Vad jag inte begriper att Arbetarrörelsen inte kan skapa en Faktasamling som t.ex. redovisar grundfakta som kostnader och inkomster inom välfärden, andelen privata företag inom välfärden, privata företagens kapitalinvesteringar inom välfärden, varifrån pengarna till välfärden kommer, de femtio största företagen inom välfärden, statens, kommunernas köp av verksamhet från privata företagare o.s.v.

Fakta som man själv kan bygga sina argument utifrån.

Om man jämför med Svenskt Näringslivs ”Ekonomifakta” blir man närmast generad å arbetarrörelsens vägnar.

Arbetarrörelsen kan bättre. Fram med fakta i stället för färdigtuggade argument!

DN Debatt