Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP), Socialdemokraterna (S), är ena delen av Arbetarrörelsen. Den andra delen är Landsorganisationen, LO.
Fackföreningarna behövde ett politiskt parti för att kunna
hävda sina politiska intressen.
Det var fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska
grupper som, 1889, bildade partiet. Nio år senare, 1898, bildade
socialdemokraterna Landsorganisationen (LO).
Den unga svenska arbetarrörelsen enades kring tre
huvudfrågor: allmän och lika rösträtt, åtta timmars arbetsdag och kamp för
föreningsrätten.
I kamp mot högern, men i samarbete med liberalerna, kunde
socialdemokratin så småningom genomföra alla tre reformerna.
Inget politiskt parti är statiskt. Partierna förändras.
Partierna är inte heller en homogen massa ideologiskt liktänkande. Där finns
olika schatteringar av åsikter inom alla partier.
Socialdemokratins ledning, medlemskår och väljare har rymt,
och rymmer fortfarande, marxister, utopiska socialister, socialliberaler,
miljöaktivister, statssocialister, planhushållare, allmänna humanister,
entreprenörer och byråkrater.
Partiets kärna är samlad kring partiprogrammet. Det är
partiledningen, kongressen och de cirka 90 000 aktiva medlemmarna i
partiföreningarna. Som en del av arbetarrörelsen utövar också
fackföreningsrörelsen inflytande på partiet. Och tvärt om.
Socialdemokratin må ha varit ett uttalat socialistiskt parti
men har alltid tagit avstånd från kommunisternas revolutionära metoder och antagonistiska
plakatpolitik.
1941 gavs ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” ut. Boken är en av de
mest gedigna genomgångar av partiets utveckling fram till efterkrigstiden som
skrivits.
Författaren, Herbert Tingsten, (1886-1973) var då socialdemokrat och professor
i statsvetenskap.
I bokens sammanfattning beskriver Tingsten partiets idégrund:
“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det
politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en
utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan
människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas
genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken.
Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna
Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk
ideologi finnes sålunda icke.”
Från mitten av 40-talet har socialdemokratin i realiteten
varit mer socialliberalt än ett socialistiskt parti. I varje fall om man med
socialism menar uppfattningen att staten bör ta över näringslivet och att planhushållning
bör införas.
Det har funnits en ideologisk spännvidd mellan partimedlemmar
som vill åstadkomma strukturella samhällsförändringar i socialistisk riktning
och en pragmatisk som står socialliberalismen nära.
Arbetarrörelsen har vid ett par tillfällen tagit strid för förändringar
i socialistisk riktning.
Den så kallade planhushållningspolitiken byggdes i hög grad
på Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, ett 27-punktsprogram som antogs som
valmanifest 1944.
Planekonomi var ett mål för Socialdemokraterna, men efter
andra världskriget övergav partiet målet. Det kom inte att prägla socialdemokraternas
politik under 40-talet.
Striden om planhushållningen stod som starkast, och den
socialdemokratiska retoriken var som mest radikal, under åren innan
valutakrisen 1947. Paradoxalt nog präglades denna tid främst av snabb
avreglering och en kraftig minskning av den offentliga sektorns andel av
ekonomin.
Och så kom förslaget om löntagarfonder 1971. Det var
ursprungligen ett förslag från LO som syftade till att öka löntagarnas
(huvudsakligen genom fackförbunden) inflytande över det privata näringslivet
genom andel i ägandet.
Målet var att utöver den politiska och sociala demokratin
införa ekonomisk demokrati.
Förslaget utreddes och diskuterades, stöttes och blöttes
inom arbetrröreslen, och först år 1981 lade en utredning fram ett modifierat
förslag där tyngdpunkten på ägande och makt hade bytts ut till kollektiv
kapitalbildning. År 1983 kom regeringspropositionen och det var slutpunkten.
Fem fonder skulle vardera inte få äga mer än 8 procent av aktierna i ett
företag. Fonderna skulle förse företagen med riskvilligt kapital. Den 21
december 1983 beslutade riksdagen att införa fonderna. De borgerliga partierna
röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.
Högern och Arbetsgivareföreningen ordnade demonstrationer mot
fonderna och motsättningarna mellan arbetarrörelsen och borgerlighet ökade.
Arbetsgivarna mobiliserade ideologiskt.
Socialiserings- och planhushållningsdiskussionen på
1920-talet, Arbetarrörelsens efterkrigsprogram på 1940-talet och löntagarfonderna
på 1970- och 80-talen har stött på starkt motstånd av borgerligheten och har skapat
oenighet inom det egna partiet. Arbetarrörelsen drevs till reträtt.
Efter den borgerliga valsegern 1991 lade den borgerliga regeringen
en proposition om att fonderna skulle avvecklas.
När ”realsocialismen” definitivt föll i Östeuropa 1989
bleknade också den socialistiska utopin för flertalet socialister inom och
utanför partiet. Socialismen var död, låt vara att den ännu levde i många
människors utopiska drömmar.
En annan motsättning inom socialdemokratin har varit diskussionen huruvida
partiet ska vara arbetarnas parti eller hela folkets parti. Under sina första
år var det naturligt att partiet definierade sig som arbetarnas parti. Men
efter många år av regeringsinnehav och samverkan med andra partier samt arbetslivets förändring har det
blivit lika naturligt att se partiet som hela folkets parti.
Det är ingen omedveten förändring av partiet utan en anpassning till den
förändrade rollen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar