Decemberöverenskommelsen ett förhandlingsresultat

Decemberöverenskommelsen är en seger för Stefan Löfven och för Sverige. 

SD i riksdagen kan inte längre sabotera styrelsen av landet.

Vad man kan fundera över är de politiska kommentatorernas oförmåga att räkna med politikens logik.

Köksbordskommentatorernas privilegium är att inte behöva ta hänsyn till alla faktorer som politiker måste räkna med för att få igenom sina beslut: Politiskt och ekonomiskt motstånd, juridiska aspekter, konsekvensanalyser, taktiska manövrar m.m.

Det är lätt att sitta vid köksbordet och tycka utan att behöva räkna med att ta ansvar.

Det tråkiga är att sådana som man tror skulle ha kunskaper, författare, politiska journalister, professorer m.fl. borde kunna ge kunniga kommentarer-

Jag tänker på beskrivningarna av Löfven och hans påstådda brist på politiska erfarenheter och politisk förhandlingsoförmåga.

Bland dem som nedvärderade Löfvens förhandlingsskicklighet fanns inte oväntat SvD:s  politiska chefredaktören Tove Lifvendahl som skrev ”den politiska omogenhet som Löfven alltmer kommit att personifiera” .

Där fanns K.G. Bergström som i Expressen skrev:

”Men redan första dagen av kontakter och sonderingar med tänkbara koalitionspartner lyckades ”mästerförhandlaren” reta upp ett av sina stödpartier. En ”prestation ” som får en att undra om det kanske i politiken ställs andra krav på förhandlingsförmåga än på arbetsmarknaden.”

Lena Mellin i Aftonbladet skrev att Löfven misslyckats som förhandlare. Hon gjorde analysen att åtgärden med extra val bara var en stridsåtgärd i ett förhandlingsspel, på samma sätt som en facklig organisation går i strejk, men att de borgerliga inte skulle bry sig om detta och att nyvalet därför var oundvikligt.
Det kan vara helt rätt men Mellin drog andra slutsatser.

Statskunskapsprofessorn Leif Lewin skrev i en debattartikel i DN Att: ”Skillnaden mellan fackliga och politiska förhandlingar är himmelsvid. I fackliga förhandlingar har båda parter ett intresse av att komma överens. I politiska förhandlingar är i stället ofta målet att mejsla ut motsättningarna så tydligt som möjligt. Därför är Löfvens bakgrund en belastning”.

I det här fallet glömde professorn att räkna med att det faktiskt fanns gemensamma mål.

”Stefan Löfven tror inte på nyval, han tror på motåtgärder. Det agerande vi sett sedan SD offentliggjorde beslutet att fälla regeringens budget, är ett skolboksexempel på konfliktförhandling inom fackföreningsrörelsen. Men det fungerade inte i politiken”, skriver Catharina Lind, förhandlare ochföredragshållare.”

Naturligvis har Löfvens politiska motståndare haft intresse för att nedvärdera en av Löfvens starka sidor, förmågan att driva igenom förhandlingar mot slipade motparter.

Visst finns det skillnader mellan fackliga och politiska förhandlingar men att kunna spela sina kort på ett strategiskt sätt så att även motståndare kan kompromissa är en allmängiltig konst.

Decemberöverenskommelsen är resultatet av förhandlingar.
Som i alla förhandlingar ska alla parter hyllas för resultatet.

Men frågan är hur mycket Löfvens förhandlingsvana har lett fram till dagens uppgörelse.

Läshela överenskommelsen här