När idealiteten institutionaliseras

Här i Eskilstuna tågar arbetarrörelsens förstamajdemonstration från Fristadstorget till Parken Zoo där man samlas.
Detta faktum föranleder varje år ett antal skribenter att producera arga insändare med klagomål över att arbetarrörelsen lägger beslag på parken denna dag.
Skribenterna vet förmodligen inte att det var arbetarrörelsen som en gång, genom frivilligt och ideellt arbete, byggde parken som Folkets Park. Målet för förstamajtåget är alltså ganska naturligt, även om parken ändrat namn och i viss mån funktion.

Samma ohistoriska attityd har många medborgare till folkbiblioteken. Folkbiblioteken började byggas med frivilliga och ideella krafter inom bildningsrörelserna. ABF och nykterhetsrörelsen var de drivande. Syftet var att ge de mindre bemedlade möjlighet att läsa god litteratur. Så småningom kommunaliserades biblioteken och idag är de självklara samhällsinstitutioner som stat och kommun bestämmer över.

Arbetslöshetskassorna var från början de fackliga medlemmarnas solidariska bidrag till kamrater som tillfälligt saknade arbete. Arbetarna avstod från en del av lönen för att spara för att ha när de i framtiden blev arbetslösa.
Kassorna fick så småningom statligt stöd och blev därmed också beroende av statens krav och bestämmelser. Nu ska den borgerliga alliansen göra arbetslöshetskassan till en obligatorisk statlig försäkring. Sambandet med den fackliga solidariteten är helt bortopererad.

De som föds in i en tid då många ideella och kollektiva initiativ har förvandlats till statliga institutioner, och som inte har den historiska bakgrunden klar för sig, kan naturligtvis inte uppfatta själen och meningen med institutionen.
Och kanske har den t.o.m. förlorat sin själ genom omvandlingen från ideell rörelse till institution.

Förstamajfirandet kan av många uppfattas som en hundraårig ganska meningslös ritual. ”Upp trälar…”, …till kamp emot kvalen…” . …under skatter dignar ner…” låter ganska ihåligt i en nation som för det mesta regerats av socialdemokratin och där levnadsstandarden är bland den högsta i världen. Men om man har den historiska bakgrunden klar för sig blir det hela, åtminstone en smula, mer begriplig.
Förstamajfirandet, började faktiskt den 21 april 1856, då arbetarna i Australien organiserade en dags total arbetsnedläggelse som demonstration för åttatimmarsdagen. Från början var det tänkt som en engångsdemonstration men den blev en sådan succé att man beslöt att upprepa den varje år.
Tanken på en högtidsdag för alla arbetare spred sig från Australien till andra länder. De första som följde de australiensiska arbetarnas exempel var amerikanerna. År 1886 proklamerade de första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag. Den dagen lämnade 200 000 sitt arbete och krävde att åttatimmarsdagen skulle införas. Arbetarna på Mc Cormick-Harvester i Chicago samlades utanför fabriken. Strejken stoppades brutalt av polis och lejda bråkmakare. Utan förvarning sköt polisen mitt in i folkhopen. Flera dödades. Den 4 maj höll arbetarna ett möte vid nuvarande Haymarket Square. Det var först ett lugnt och fredligt möte tills någon kastade en bomb från ett fönster. Bomben dödade några poliser. Man lyckades aldrig få fast förövaren men de som arrangerat demonstrationen för åtta timmars arbetsdag – Spiess, Fischer, Parson och Engel – dömdes till döden och hängdes utan några bevis för att de anstiftat attentatet. Sju år efter avrättningen tillstod USA:s regeringsmyndigheter, att det förelegat ”ett juridiskt misstag”.
Efter 1886 hindrades arbetarna genom regeringens förföljelser från att upprepa manifestationen. Men år 1888 proklamerades ändå den första maj år 1890 till nästa högtidsdag.
På den internationella arbetarkongressen år 1889 beslöt man att i första hand kräva åtta timmars arbetsdag och beslöt att den första maj år 1890 skulle firas som allmän arbetarhelgdag. Det var emellertid aldrig tal om att man skulle upprepa demonstrationen under kommande år.
Men liksom tidigare blev firandet en sådan framgång att man beslöt att fortsätta varje år och påminna om dem som givit sitt liv för rörelsen.

Efter decennier av hård kamp från arbetarrörelser i hela världen tvingades International Labour Organisation, ILO, i slutet av oktober 1919, formulera ett konventionsförslag om åtta timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka. Men det var bara Brittiska Indien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Grekland och Rumänien som först undertecknade konventionen. Dessa länder – jämte Österrike, Italien, Polen, Spanien och Schweiz, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland – införde under det följande året åttatimmarsdag genom lag eller avtal. Finland hade infört 48 timmars arbetsvecka redan 1917. Först 1920 kom Sverige med.
I dag är även åttatimmarsdagen institutionaliserad och tagen för given.

Förstamajdemonstrationerna fortsätter dock. Minnet av att man firar arbetarrörelsens kamp och martyrer bleknar och försvinner. Demonstrationerna gäller dagspolitiska frågor och partipolitiska krav.
Eller som krönikören i SvD Lars Ryding skriver i dagens tidning:
”I dag har ingen politisk kraft i Sverige några som helst svårigheter att få tuta ut sitt budskap. Varför har vi då en särskild helgdag med mässingsorkestrar för en av dessa krafter?”
Jag tror att många, även socialdemokrater och fackligt aktiva, ställer sig samma fråga.
För många låter ”Upp trälar…” och …Upp till kamp emot kvalen…” ganska ihåligt.
Därför finns det skäl att påminna om att den kamp som arbetarna i vår rika del av världen förde för över hundra år sedan, alltjämt pågår. För t.ex. arbetare i Kina, Indonesien, Filippinerna, Pakistan, Indien och Saudi-Arabien är Internationalens text fortfarande aktuell och realistisk och åtta timmars arbetsdag ett hägrande mål.
Kanske borde vårt förstamajfirande i första hand gälla dessa arbetares befrielse.