Stackars ledarskribenter

Först var det Japan som var det stora föredömet. Då gällde det produktivitet och arbetsflit. Sen var det Hong-Kong och Taiwan som tillväxtregioner. Sen var Irland länge ett föregångsexempel när det gällde arbetsrätt och tillväxt. I Italien fann man småföretagsamhet och i Finland var Nokia alltid bättre än Ericsson. Sedan fann man Danmark för Flexicurity. Dessemellan är det alltid någon stat i USA.

Det är litet synd om borgerliga ledarskribenter, särskilt om PJ Anders Linder på SvD.
Som osaliga andar jagar de runt klotet för att finna länder eller regioner att jämföra Sverige med. Deras problem är att det inte duger med vilka länder som helst, utan länderna ska vara styrda av högerregeringar och i minst något avseende vara bättre än Sverige. Syftet är att visa hur dåligt det är i det av socialdemokrati förstörda landet i just det avseendet och hur bra det är med borgerlig politik, alternativt med så litet politik som möjligt. Det är genom denna dogmatiska och enfaldiga mall som ledarskribenterna kikar på världskartan.
Nu har PJ Anders Linder landat på Island där han funnit det nya paradiset. ”En välindoktrinerad svensk föreställer sig lätt att detta paradis för arbetsgivare måste vara ett helvete för arbetstagarna, men icke” skriver han bl.a. i sin ledare i söndagens SvD (13 maj). Men på vilket sätt det är ett paradis även för arbetarna framgår inte om han nu inte menar ”den låga bolagsskatten och den fria arbetsrätten”.

Skildringen påminner om dem man kunde finna i ”Nyheter från Sovjetunionen” en gång i tiden.

Island, som för övrigt har 297 000 invånare d.v.s. färre än Uppsala län, har inget militärt försvar. Men det, och myckat annat, nämnde inte PJ Anders Linder.