En förlegad syn på kollektivavtal

Kommer de inte från Svenskt Näringsliv så är de från Företagarna, SvD:s ledarskribenter.

Nu är det Siri Steijer som i dagens ledare ”En förlegadsvensk modell” vill skrota den svenska arbetsmarknadsmodellen och kollektivavtalen. Vilket inte är förvånande med den bakgrunden.

Inte mycket fakta presenteras.
Steijer framställer facken som stela och konservativa som utvecklingen rinner förbi. Kollektivavtalen innehåller rigida regler. Hindrar utvecklingen. Facken försöker förmå lagstiftarna att ge dem större makt.
Stämpelklockan är förlegad, (det är inte facket som velat ha stämpelklocka, min anmärkning)

”Den svartvita bilden av bruksherre och arbetare stämmer inte längre.
Dagens kunskapsintensiva tjänsteföretag har anställda som också ofta är delägare. Dessutom är de nya arbetstagarna ofta småföretagare som säljer sina tjänster till företag som Uber. Många som på grund av för höga trösklar in på arbetsmarknaden inte får en anställning, startar också företag. Det nya ”utsatta” är alltså till stor del småföretagare, så för dem borde facken ivrigt kämpa. För deras rätt att få ta del av förmånerna i socialförsäkringssystemet, men också för deras rätt att få en kollektivavtalad minimilön i sin verksamhet.”

Typiskt är att Steijer inte berättar om vad hon vill ersätta ”den svenska modellen” med.

Vad jag förstår är alternativet till kollektivavtal att varje anställd förhandlar fram ett enskilt avtal med sin arbetsgivare. Som det var på 1800-talet.
Det innebär en enorm maktförskjutning i förhandlingssituationen där arbetsgivaren, som ju har makt att anställa eller inte anställa, har ett stort övertag över den arbetssökande. Arbetsgivaren kan därigenom dirigera villkoren.
Vid arbetslöshet kan lönedumping uppstå där den anställde som begär billigaste ersättning för sin arbetskraft blir anställd.

Lönenivåerna sjunker.

Risken är att staten måste gå in och reglera lönerna nedåt med s.k. lägstalöner.

Det är sant att facket har större makt med kollektivaval än utan. Om man skulle slopa kollektivavtalen till förmån för individuella avtal skulle färre löntagare ansluta sig till facket. Facket skulle försvagas.

Det är naturligtvis vad de extrema ledarskribenterna på SvD som kommer från arbetsgivarorganisationerna vill.

Men frågan är om arbetsgivarna själva är så trakterade av att slopa kollektivavtalen.

”För arbetsgivare kan kollektivavtal vara attraktiva genom att de innefattar fredsplikt, det vill säga att när ett avtal har slutits kan arbetsgivaren räkna med att slippa strejker så länge avtalet gäller. Arbetsgivaren kan också få rabatter på till exempel försäkringspremier för de anställda. Samtidigt kan kollektivavtalets villkor vara till nackdel för arbetsgivaren om denne skulle ha kunnat anställa samma personal till lägre lön eller andra villkor. Å andra sidan motverkar en hög kollektivavtalstäckning att låga löner blir ett medel i konkurrensen arbetsgivarna emellan. Under början av 1900-talet var det ett viktigt motiv till att de svenska arbetsgivarnas organisationer gick in för riksomfattande branschavtal.”

Detta, och mycket annat om kollektivavtal, kan man läsa i en avhandling av professor Anders Kjellberg vid Sociologiska institutionenvid Lunds universitet. ”Kollektivavtalens täckningsgrad samtorganisationsgraden hos arbetsgivarförbund och fackförbund. ”

Arbetslösheten är inte lägre i länder som inte har kollektivavtal. Däremot är strejker vanligare i länder där facket är svagt. Utan kollektivavtal och fackliga organisationer som är jämnstarka med arbetsgivarna skulle oron på arbetsmarknaden öka.

Kollektivavtal garanterar arbetsfred och befordrar rörligheten genom att minska transaktionskostnaderna vid byte av anställning. Kollektivavtalen har en stabiliserande effekt på arbetsmarknaden.

”Den homogenitet för lönebildningen som blir följden av en utbredd kollektivavtalsreglering anses befordra tillväxten genom att driva på strukturomvandlingen och produktionsfaktorernas successiva överföring till sektorer med högre förädlingsvärden.” skriver Kjellberg.

Några fakta ur avhandlingen:

Kollektivavtalens täckningsgrad är 89 procent av alla löntagare
Antal löntagare med kollektivavtal i privat sektor och i hela ekonomin vid slutet av 2013 var 2.345.900. Andel utan kollektivavtal var 17,1%

Andel småföretag (1-49 anställda) med kollektivavtal i olika storleksklasser 2010, var utan avtal 115.000 och med avtal 83.000.

Andel arbetare och tjänstemän i Sverige som täcks av kollektivavtal 2013 var 96 procent arbetare och 85 procent tjänstemän

Professor Anders Kjellbergs webbplats

Det är inte synd om företagarna

På femtiotalet, då jag var 21-22 år gammal, krängde jag under något år persienner åt ett företag som kallade sig Denko-Indutrier. Det handlade om att knacka dörr. Vi säljare hade ingen fast lön, bara provision.
Man kan kalla det skitjobb och det var ett tillfälligt påhugg under en tid då det var hur lätt som helst att få jobb.

Sen återgick jag till löntagarjobbet som grovis på byggen. Där hade vi rakt ackord, d.v.s. ingen fast lön bara förskott på ackordet och ev. överskott. Inget skitjobb, men hårt och stundom skitigt.
Därefter var jag löntagare med fast månadslön på olika jobb fram till 1984 då jag blev egen företagare. Det var ett frivilligt val.
Min lön minskade till nästan hälften och arbetstiden blev längre.
Och nu byggde min ersättning åter på prestation.
Men jag vann en frihet och självständighet som ingen löntagare kan få. Den värderade jag faktiskt högre än tryggheten som löntagare.

Sedan 50-talet har villkoren på arbetsmarknaden hårdnat. De ungdomar som idag tvingas ta jobb som telefonackvisitörer kommer inte stanna länge i jobbet. Möjligheterna till avancemang är ytterst små. Uppskattningen från ”kunderna” är mycket begränsad. På så sätt är det ett skitjobb.

Jag vet inte vilka arbetslivserfarenheter Per Gudmundson har då han i sin ledare i dagens SvD refererar till en undersökning som intresseorganisationen ”Företagerna” presenterat.

Man får intryck av att han tycker att det är synd om företagare, att de är orättvist behandlade jämfört med löntagare.
” Företagaren arbetar cirka 2000 timmar per år, medan en genomsnittlig anställd jobbar 1600 timmar. Räknar man bort deltidsanställningar – men inte deltidsföretagare – arbetar den genomsnittlige egenföretagaren ändå 13 procent mer än löntagaren. Arbetstiden för en genomsnittlig företagare är med andra ord i grova drag som löntagarens – fast utan semester.” heter det i ledaren.
De flesta egna företagare sliter därför att de föredrar det framför att vara löntagare eller arbetslösa. Så enkelt är det.
Gudmundson vill öka företagarnas vinster genom skattelättnader.
För de flesta egna företagare räcker vinsterna i det egna företaget om överskottet täcker utgifter för löpande kostnader, löner, sociala avgifter och nödvändiga investeringar.
Gör de inte det kanske satsningen är fel och inte passar marknaden.

Och det är inte svårare att vara egen företagare än att vara löntagare. Det är svårt på olika sätt.
Jag upplevde aldrig att det var krångligt att starta eller driva företaget. Det svåra var faktiskt att lägga ner det.

Det maniska och stereotypa gnället från SvD:s ledarsida om företagarnas taskiga villkor tycks mest vara betingat av ideologisk dogmatism än av egna erfarenheter och kunskaper.