Populismen i Europa och demokratins framtid

I modern europeisk historia har vi exempel på stora framgångar för populistpartier.

I början av 1900-talet lovade bolsjevikerna i Ryssland att införa det klasslösa samhället inom en livstid. Arbetarklassen skulle erövra staten och staten skulle fördela arbetets frukter rättvist. Ekonomisk, social och kulturell demokrati skulle råda.
Fascisterna i Italien lovade lag och ordning, ära åt det italienska folket och att avskaffa klassmotsättningarna. Samt skydda staten från kommunister och korrumperade liberala politiker.
Nationalsocialisterna i Tyskland lovade upprättelse för det tyska folkets heder och att avskaffa samhällets orättvisor genom att utrota huvudorsaken till eländet – judarna, romerna, och andra mindervärdiga människor. Då handlade det om verklig rasism och inte enbart om främlingsfientlighet.


Löften om upprättelse och storhet, enkla politiska lösningar på ekonomiska, sociala och kulturella problem, främlingsfientlighet, hotbilder, misstänkliggörande av politiken och demokratin, politisk handling i stället för snack, åsikten att företräda den sanna folkmeningen var vad populistpartierna erbjöd Europas folk.
Som gick på det!

Några decennier senare visade historiens facit att det inte gått så bra.
Sedan populistpartierna fått makten tvingades de att bygga sina utopier på det gamla samhällets grund. Idéerna klarade inte kontakten med verkligheten. Populisterna tvingades därför att ta till desperata lösningar som styrde käpprätt åt helsike.
Människor förföljdes och mördades på grund av sin ekonomiska och sociala ställning, politiska åsikter, etnicitet och sin kulturella särprägel.
Förstenade samhällshierarkier hade visserligen raserats men återuppstod omedelbart med nya maktmänniskor i toppen. Alltid samma människor i botten.
Omkring 55 till 60 miljoner människor dog i onödan under det krig som blev följden.

Det gick alltså inget vidare.
Under 1900-talet såg vi populistpartiernas uppgång och fall.

Men varför hade folk gått på de fagra löftena om enkla lösningar?

Efter kriget hade demokratierna, som stretat vidare med liberaler och socialdemokrater, klarat sig bättre. Demokratin hade bevisat sin hållbarhet.
 
Men i dag, under ekonomisk kris och med ökade ekonomiska och sociala klyftor har populismen återuppstått.

Till och med i ”världens största demokrati” vädjar presidenten Donald Trump till nationalistiska känslor då han lovar att göra USA starkt igen och med nya enkla grepp lösa ekonomiska, sociala och kulturella problem.
Ingenting talar idag för att Trumps ledarskap kommer att urarta till diktatur men risken är att de sociala klyftorna ökar ytterligare och skapar skarpa samhällsmotsättningar som kan urarta i våld.

I Ryssland och Turkiet håller Putin och Erdogan på att montera ner demokratin under förevändning att bekämpa terrorismen. Nationalistisk retorik är ett viktigt inslag. Alla motståndare till regeringen beskylls för att vara terrorister.
I Europa går populistpartierna åter framåt. (Se sammanställning)

Men i dag är demokratierna betydligt starkare än de var i början av 1900.talet. Och verkan av vaccinationen, då bolsjevismen, fascismen och nazismen föll, sitter förhoppningsvis kvar.
Det finns därför ingen omedelbar fara för att diktaturerna än en gång ska få makt.

Vi måste ändå fråga oss:
Varför går folk så lätt går på de fagra löftena om enkla politiska lösningar?

Måste vi kanske fördjupa demokratibegreppet från att endast avse formerna för medborgarnas inflytande och kanske också innefatta demokratins ekonomiska, sociala och kulturella villkor och förutsättningar?

Peter Hjörne i GP ” Politiken måste ut ur bubblan föratt motverka populismen” 

Janerik Larsson i SvD ” Adolf Hitler och Donald Trump”

PeterWolodarsk i DNi: ”Dags lämna depressionen och kämpa för demokratin.”

EskilstunaKuriren ledare ”Folket det är vi”

Peter Kadhammarsreportage i AB från Williamson i USA.”Zombies – det är vad drogerna gör med vårt samhälle” 
 

Svenska folket finns inte

”Svenska folket” är begreppet som används om de cirka tio miljoner individer som bor inom nationen Sveriges gränser och/eller som har sin härkomst från det land- och rättskipningsområde som kallas Sverige.
Annars finns det inte så mycket gemensamt mellan individerna.

Den svenska befolkningen kan delas in i många olika kategorier:
- barn, ungdomar, vuxna, pensionärer
- kvinnor och män
- födda i landet och utlandsfödda,
- stads- och lantbor
- friska och sjuka
- hög- och låginkomsttagare
- sysselsatta och arbetslösa
- norrlänningar och skåningar
- långbenta och kortbenta
- cyklister och bilister
- AIK:are och Djurgårdare

Svenska språket talas även i Finland så språket kan inte ge en nationell bestämning.

Inom den stora gruppen ”svenska folket” finns dessutom avsevärda skillnader i ekonomiska, sociala och kulturella levnadsförutsättningar. Här finns
- rika och fattiga,
- mäktiga och vanmäktiga, inflytelserika och beroende av andra
- bildade och obildade, utbildade och outbildade.

Skillnaderna kan vara stora. Inom till exempel gruppen ”svenska kvinnor” finns dels medborgaren Antonia Ax:son Jonson med en förmögenhet på 59 miljarder kronor och dels den ensamstående arbetslösa kvinnan med två skolbarn i stockholmsförorten Husby som inte äger något.
Det finns stenrika och utfattiga svenskar.

Men sådana skillnader låtsas inte begrepp som ”folket”, ”medborgarna”, ”invånarna”, ”svenskarna” om. Alla klumpas ihop till en enda sammanfattande grupp.
Nationaliteten är därför en falsk gemenskap.

Politiker och debattörer som säger sig företräda ”svenska folket” är därför rätt skumma eller talar mot bättre vetande.
”Vi i Sverige” är ett ord som döljer våra olika förutsättningar, livsförutsättningar och framtidsutsikter.

Väl medveten om skillnaderna kan politiker söka verka för en politik som minskar de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna. Vilket förutsätter att dessa skillnader är synliga.

Men mycket i språket döljer olikheterna. Ord som ”folket”, ”medborgarna”, ”invånarna”, ”svenskarna” är sådana som får oss att tro att det finns en gemenskap där det i stället finns stora ekonomiska, sociala och kulturella skillnader.
En miljardär i Sverige har mer gemensamt med en miljardär i Australien än med en löntagare i Sverige. Löntagarens verklighet är sig tämligen lik i Brasilien och Sverige, i varje fall mer lika än löntagarens och miljardärens.

Uttryck som ”vi svenskar” försöker inbilla oss att vi alla har gemensamma intressen och samma förutsättningar.
Folkbildare framför andra – medierna, reklamen, kulturskribenterna – har här en skyldighet att inte dölja skillnaderna utan bör i stället beskriva verkligheten.
När vi exempelvis talar om rika och fattiga länder döljer vi att de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna kan vara enorma inom de olika länderna.

SCB skulle kunna tydliggöra skillnaderna men gör det inte längre.
Varför finns ingen statistik över de ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna inom det som kallas ”den svenska befolkningen”?

Wikipedia, FN-konventionenom ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter 

OHCHR

Fokus om SCB

Om svenska värderingar

SvD Debatt 6 juni Anna Kinberg Batra och Andreas Norlén
SvD Ledare 5 juli 

SvD Ledare 11 juli 

Expressen 11 juli Jonas Gardell
GP Ledare 12 juli

Om svenskheten
Tove Lifvendahl SvD 11 juli "Nu är de alla Sverigevänner"

Dana Pourkomeylian SvD Debatt 11 juli ”Nu pågår slaget om svenskheten”

GP 13 juli Håkan Boström om behovet av nationalism