Himmel och jord, stackars Anna Kinberg Batra!

Hon tvingas klä skott för Moderaternas misslyckade politik fast det måste vara en hel partistyrelse, samtliga länsförbund och hela partiet som bidragit till problemen.
Men det anses ju att någon måste korsfästas i sådana här sammanhang även om man därmed inte blir av med de verkliga problemen.
Jag tror att förvirringen i moderaterna är att söka på ett annat djupare plan än i personfrågor.

Låt mig först ta en bild från rymden för att illustrera vad jag menar.
Om en himlakropp passerar lite för nära solen gör solens gravitation att himlakroppen slits i stycken. Ett sådant scenario utspelar sig just nu 170 ljusår bort i stjärnbilden Björnvaktaren. En vit dvärg, det vill säga en stjärna i solens storleksklass som kollapsat när dess kärnbränsle tagit slut, håller på att förinta en närgången himlakropp.

SD är den vita dvärgen, moderaterna kom för nära och håller på att slitas i stycken.

Och för att återgå till den politiska scenen:
SD har påverkat hela vårt relativt stabila parlamentariska system.
Inget parti kan få majoritet i riksdagen utan stöd av SD. Det är ett faktum.
Den rödgröna regeringen kan inte få igenom sina förslag om inte allinsen som helhet eller delar av den stöder förslaget. Eller om SD gör det.

Moderaterna tappade samtidigt väljare till SD och beslöt därför att försöka närma sig SD i vissa frågor vilket fick moderatväljare att gå till centerpartiet.

Det är det yttre skeendet. Men vad är det som egentligen händer?

Låt mig ännu en gång illustrera med en bild från naturläran – kontinentaldriften.
Det är kontinenternas rörelse djupt i jordens inre som orsakar vulkanutbrott och jordbävningar i jordens yttre delar.

Vad vi nu ser är sådana omskakningar på den politiska ytan.
De underliggande krafterna, de grundläggande politiska ideologierna är enligt min mening - den dogmatiska liberalismen, socialliberalismen och konservatismen.

Inom moderaterna, som inom de flesta andra partier, finns alla tre uppfattningarna mer eller mindre representerade bland väljarna. Partierna teori och praktik betonar de tre olika värderingarna på olika sätt.
SD är mest renodlat konservativt, socialdemokraterna mest socialliberala.
Nu påverkas moderaterna av SD:s konservativa dragningskraft.

Någon undrar kanske var jag placerar socialismen. Jag anser att socialismen till sin kärna är socialliberal i opposition till den dogmatiska liberalismen.
Socialismen är till sin kärna frihetlig alltså liberal.
Fascism och nazism är konservativa.

Jag är förvånad över att de politiska kommentatorerna inte uppmärksammar förskjutningarna i de underliggande grundideologierna.
Och varför har ingen forskare eller opinionsundersökare undersökt sammansättningen av väljarnas inställningar till de olika grundideologierna inom olika partier.
Alla studerar och kommenterar ytan men glömmer att undersöka de djupare liggande krafterna.

Men jag kan ju ha fel.

Här är i alla fall min tidigare funderingar kring problemet:

Socialdemokratin är socialliberal
Det går inte att jämföra socialism med kapitalism
Den partipolitiska kartan stämmer inte
Nycanders frustration

SvD ledare i dag 
Bror Perjus blogg 

Vill vi verkligen ha elitpolitiker?

”Utbildning och arbetslivserfarenhet kan en politiker klara sig utan, men inte politisk kompetens. Demokrati är inte att de styrande ska likna de styrda, utan att folket ska kunna avsätta dem som misskött sig”, skriver professorn i statskunskap Leif Lewin i gårdagens SvD.

Leif Lewin menar att rikspolitikerna väl vara en politisk elit men ändå ha insikt i ”vanligt folks” levnadsförhållanden.
Jag håller med om att den politiska kompetensen är viktig för dem som sitter i riksdag och regering.
Och politikernas avsättningsbarhet är en förutsättning för demokratin.
Men här finns en paradox som bör beaktas i diskussionen:
Så länge Sverige var en utpräglad folkrörelsedemokrati, med medlemsstarka folkrörelser, var också politikerna sprungna ur dessa ideella rörelser och hade därmed en stark förankring i arbetslivet.
Se min blogg

I dag då folkrörelsernas medlemsbas kraftigt minskat och folkrörelsernas bidrag till politikerkåren försvagatas har samtidigt politikerna blivit mer politiska proffs utan erfarenhet av och förankring i det övriga arbetslivet.
Vilket som är orsak och verkan kan man grubbla över, förmodligen är det en växelverkan.

”Förtrogenhet med allmänna opinionen kan man få genom att vara ute bland folk (till exempel i arbetslivet) eller genom att studera den.” skriver professorn typiskt för professorer. Man kan läsa sig till allt.

Jag anser att verklig erfarenhet av arbetets och produktionens villkor inte kan nås genom att besöka arbetsplatser eller studier. Genom tillfälliga besök upplever man inte arbetslivets villkor.
Har professorn någonsin arbetat i ett tempojobb på ackord med utsikten att göra det till pensioneringen?
Hur många av dagens elitpolitiker har gjort det?

Vilket liv lever en ensamstående förälder med en lön på 22000:- i månaden?
Kan en person med en professorslön eller en politikerlön verkligen sätta sig in i det?

Hur ska politiker som inte har verklig erfarenhet av folks levnadsvillkor kunna fatta beslut som har konsekvenser för dessa människor?

Det här resonemanget kan verka vulgärt och populistiskt, men jag menar att det här finns ett allvarligt problem att ta itu med för t.ex. statsvetare.