Jag måste kommentera Göran Greiders artikel i Aftonbladet den 19/12 2011. Göran Greider är en obotlig romantiker. Och han är en förenklare. Känslan och spontaniteten går före analysen. Agitationen före eftertanken. Han tror på idéernas makt över ekonomin och historien.
Medan jag tror att det är tvärt om: Idéerna är ett uttryck för de rådande intressekonflikterna kring produktion och arbete.
Greiders romantik kan verka tjusig och hans retorik kan vara medryckande.
Jag ser hans kamp mot högern som en kamp mot väderkvarnar. Det blir till fagert prat. Greider är vänsterns Don Quijote.
I artikeln i AB skissar han upp bilden av hur högerideologier för trettio år sedan plötsligt ersatte vänstervågen i världen. Bl.a. får idén om den själviska genen förstärka den plötsliga omsvängningen i politiskt klimat. Det verkar som om den politiska omsvängningen kom genom en mystisk kraft, en naturbetingad klimatförändring.
Man kan fråga sig varför det gick så lätt för nyliberalerna att vända den politiska riktningen i världen.
Men nu slår vänstern tillbaka säger Greider trosvisst.
Greider tror att vi lever i slutet av den nyliberala eran. ”Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dem i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.” Skriver Greider.
Och vill ersätta den ena religiösa idén med en annan.
Tro är för all del bra, men analys är bättre.
”Jag ser en del märkliga tecken i tiden” skriver Greider profetiskt.
Som exempel tar han att teorin om den själviska genen, som Greider menar lanserades som en pendang till nyliberalismen, motsagts av en teori som säger att vi människor drivs av ett solidariskt handlande.
Greider har här feltolkat naturvetenskapen. De bägge teorierna motsäger inte varandra. Att genen är självisk innebär inte att vi människor som sociala varelser måste handla själviskt. Genens ”själviska” överlevnadssträvan kan tvärtom utmynna i att solidarsikt beteende lönar sig. Greider drar slutsatser om samhället ur en biologisk teori och gör en omvänd socialdarwinism.
På samma sätt har Greider feltolkat Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari”. Lasse Berg beskriver stamsamhällen som uteslutande lever på jakt utan enskilt ägande. Lasse Berg beskriver en samhällsordning som fanns innan människorna började bruka jorden. Det är en rest av ett produktionstillstånd som var mer allmänt för över 8000 år sedan.
Grieider upphöjer jägarsamhällets villkor till mänsklig norm.
Som bekant har en del förändrats under 8000 år. Man kan säga att kapitalismen började med att jägar- och samlarsamhällena lämnade plats för jordbrukarsamhället. Människans villkor förändrades radikalt med att jordegendomen, penninghushållningen och varuutbytet uppstod. Hennes inbördes sociala-, ekonomiska- och kulturella relationer revolutionerades. Kalaharis spillra av jägare kan inte ge oss någon kunskap om dagens samhälle.
Greider blir hänförd och berusad av sin egen retorik och utropar till sist, med Joe Hill: ”Sörj inte! Organisera!”
”Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner” kan besegra nyliberalismen säger Greider innan han slutligen fullständig utbrister i tungomålstalande s.k. poesi.
Greider varken tröstar mig eller ger mig hopp inför framtiden.
Även om nyliberalerna just nu tappar politiskt inflytande, paradoxalt nog medan högern samtidigt går framåt, så innebär det inte att kapitalismen försvagas eller förändras i någon önskvärd riktning.
Tvärt om. Nyliberalernas filosofiska reträtt gör dem mer aptitliga, medan kapitalintressena stärker sitt grepp över basen för samhällsförändringarna - produktionsförhållandena.
Visst måste vänstern organisera sig, men först måste den sakligt analysera kapitalismen, utforma en idé om ett förhållningssätt till den och bygga en sammahängande idé om ett alternativ.
Det finns tragiskt nog ännu ingenting att organisera sig kring.
Det är det som är socialdemokratins och vänsterns stora dilemma.
Medan jag skriver detta meddelas att Jonas Sjöstedt blivit vald till vänsterns partiledare. Han tala om ”socialism” i sitt tal till kongressen.
Men är det någon som vet vad socialism innebär annat än som en utopisk dröm som ständigt krossats av verklighetens tyngd?
Menar vi med socialism detsamma som kommunisterna på Kuba? Eller den som man försökte etablera i Sovjetunionen? För inte anser vi väl att det är den som praktiseras i Nordkorea?
Kan socialism genomföras, leva och växa i en kapitalistisk värld vars struktur började byggas för 8000 år sedan och sedan dess ständigt utvecklas?
Hur kan socialismen tillämpas i en kapitalistisk värld?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
En mycket bra reflektion! och frågeställningarna är något jag också tänker mycket på. Socialismens betydelse - jag kallar mig Socialist och Socialdemokrat men konstigt nog finns det inte så mycket sammanhang kvar med partiet. Så frågan är - har jag blivit moderat? Klassförädare? Eller är det partiet som förändrat sig ( fel - inte förändrat sig med tiden ). Det som blir tvåtydigt också i diskussionen t.ex på s-bloggar är ju att man helt uttrycker att man är idiot om man inte följer "spåret"...hrmmm men den här idioten har rösträtt och mina tankar är intressanta - även om dom är idioti. Min röst borde vara intressant! och har jag fel så borde det vara intressant att visa mig "ljuset"
Ja, demokratisk socialism enligt de definitioner som t ex Olof Palme skisserade i sitt avslutningsinlägg i TV:s avslutande partiledardebatt inför 1982 års val, "därför är jag socialist....", kan givetvis tillämpas även i en "kapitalistisk värld". Det är bara att studera nuet och de dramatiskt ökande klyftorna i samhället, klyftor som hotar att slå sönder sammanhållningen i samhället för att konstatera att det finns starka behov av en politik som ökar jämlikheten i stället för att ytterligare minska densamma.
Exakt så är det Bengt - men planekonomi är inte Socialdemokratisk politik! Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. De sociala orättvisorna måste hanteras omgående - men vi har också varit del i att skapa dessa och där måste vi också vara lite självkritiska och istället för att kasta alla stenar på sittande regering så kanske vi måste konfrontera oss själva med. Vad är viktigt att utgå ifrån:
1. Alla medborgare skall känna att dom är delaktiga av samhällskroppen.
2. Alla medborgare i arbetsför ålder skall ha möjlighet att arbeta
3. Alla medborgare skall ha rätt till bra hälso- och sjukvård samt omsorg
4. Alla medborgare skall ha rätt till att ha ett skyddsnät som tar emot när jobbet försvinner, sjukdom tränger sig på.
5. Alla medborgare skall ha rätt till sin utbildning.
När vi då är överrens om ovanstående - så kan vi gå vidare på programkommissionens diskussionmaterial och de frågeställningar som finns där - men observera - det är en diskussion!!! En diskussion innebär att du ser en lösning och jag ser en annan och så skall vi diskutera oss fram till hur vi som socialdemokrater löser problemet och når målet...eller hur..eller har jag fel?
Läsvärt Mario !
Ren socialism är det ett litet fåtal som tror på, de borde vid det här laget sett vad den extrema ideologin resulterar i kan man tycka.
De som tror att det är en framkomlig väg till väljarnas hjärtan att stå för socialism nu 2012 och framåt kommer att få fortsätta att leva sin ensamma irrande färd mot intet i sitt romantiserande av denna totalitära gråa verklighet.
Däremot skulle jag tro att mer än 95% av vår befolkning vill leva i ett samhälle med "social
liberalism" eller vad vi ska
kalla det. Ett mjukt samhälle som det vi har idag som är ett välfärdssamhälle som hjälper och lyfter de svaga i samhället och
som fördelar samhällets resurser på ett rimligt vis.
Vårt samhälle har och kommer alltid att ha vassa kanter, människor oavsett om de arbetar inom det offentliga eller inom
det privata näringslivet som gör fel, en del mycket grova fel. Människor som kommer i kläm.
Människor och företag som tyvärr missbrukar systemet.
Det är samhällets roll att aktivt begränsa och stoppa dessa felaktigheter som alltid finns i verksamheter där människor ingår.
Det kanske är dags att sluta tänka i dessa ålderdomliga termer av vänster och höger, lägga ner dessa ideologier och istället
ta ett helt nytt grepp på samtiden och dess problematik.
Hej Bengt!
Är alltså kamp för ökad jämlikhet detsamma som socialism?
Kan inte även de som inte är ”socialister” kämpa för ökad jämlikhet?
Jag anser att vi ska göra vad vi kan för att minska de ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna mellan människor i vårt land och i världen, men är det socialism?
Palme kunde, för trettio år sedan, kalla sig ”socialist” och stora delar av svenska folket tänkte på ett jämlikt samhälle. Men hur är det idag?
Har inte vi, som trodde på socialismen, gång på gång blivit besvikna och desillusionerade.
”Socialismen” kanske var enande appeller för vänstern fram till och med Palmes tid men i dag, efter alla socialismers förfall, saknar begreppet positivt innehåll för alla utom oss gammeltroende.
Är det inte dags att vakna upp ur utopiska och nostalgiska drömmar och i stället se till vad vi kan uppnå:
Ska vi inte i stället lova en mer human kapitalism, en social liberalism.
Är inte det gott nog?
Kanske är det lättare att ena en vänster kring en frihetlig social rörelse som befriats från de alltför nersolkade begreppen ”socialism” och ”kommunism”?
Ordet betyder inget, det är innehållet som är viktigt.
Klokt. Jag uppfattar också Greider mer som romantiker och humanist än som pragmatiker och realist. Dock finns det få S-märkta intellektuella idag. Lena Andersson, som skriver kolumner i DN, uppskattar jag.
Personligen är jag pessimist. Arbetarrörelsen tycks ha haft sina hundra år. Efterkrigstiden fram till oljekrisen verkar idag snarast som en historisk utopi. Den tiden kommer nog aldrig tillbaka...
// Jan
Skicka en kommentar