Den nya socialdemokratin

Det finns flera skäl till att socialdemokratins väljare flyr partiet.
Leif Lewins analys på DN Debatt i går är förvånansvärt ytlig för att komma från en professor i statskunskap.

”Vi bevittnar nu slutet på partiets hegemoniska makt” skriver han.
Paradoxalt nog kan det faktiskt vara tvärt om nämligen att de socialliberala idéerna har blivit mer allmänna och i dag utgör en hegemoni.
Hade han skrivit att partiets politiska makt är slut hade det varit riktigare, men knappast särskilt skarpsynt.

Att Moderaterna utropar sig till ”Det nya arbetarpartiet” är bara ett tecken på att välfärdsidéerna slagit rot hos borgerligheten. M försöker ju t.o.m. framstå som mer socialdemokratiskt och socialliberalt än originalet.

Socialdemokratins nedgång går också nästan parallellt med sovjetkommunismens sönderfall.
Starkast stod Socialdemokraterna under det kalla krigets dagar då det ena sidan fanns ett hot från sovjetkommunismen och å andra från den gamla Högern.
Socialliberalerna från högern till vänster samlade sig under Socialdemokratins tak.

När hotet från bägge håll minskade kunde väljarna krypa ur den socialdemokratiska tryggheten och testa nya politiska alternativ.

Samtidigt förvandlades det forna Sveriges Kommunistiska Parti till ett demokratiskt socialdemokratiskt vänsterparti. Den socialdemokratiske väljare som kände sig vänsterradikal kunde nu välja det alternativet.

Historiskt sett har den svenska socialdemokratin varit ett värn mot all extremism, både till höger och vänster.

Det socialdemokratiska partiet måste inse att dess uppgift i dag är annan än på femtiotalet.

"Arbetarpartiet" måste bli ett brett pragmatiskt lönatagarparti och behålla sin socialliberala välfärdsideologi som ett alternativ till en dogmatisk nyliberalism.

Den praktiska politiken måste gå ut på att klargöra gränserna mot den nyliberala högern.

NSD

Arbetarbladet