De nyliberala dogmatikerna brukar hävda att de ekonomiska skillnaderna visserligen ökar, men att alla ändå får det materiellt bättre jämfört med tidigare.
Det kan gälla s.k. tillväxtländerna t.ex. Kina, Indien och Brasilien men gäller inte längre för EU och USA.
Här minskar i stället välfärden för flertalet som blir fattigare medan en liten grupp blir rikare.
Då de ekonomiska skillnaderna mellan rika och fattiga blir större ökar också de sociala och kulturella klyftorna.
De ökade klyftorna mellan rika och fattiga beror på förändringar i världsekonomin men är delvis också ett resultat av de nyliberala dogmer som varit rättsnöre för den ekonomiska politiken världen över de senaste fyrtio åren.
Forskning har dock visat att den nyliberala fundamentalismen inte leder till ökad välfärd. Allianspolitiken är kontraproduktiv i en värld där tyngdpunkten av den ekonomiska och produktiva tillväxten flyttat till Asien och Latinamerika.
Vi lever i en kapitalistisk värld.
En socialdemokratisk politik som vill skapa ökad jämlikhet måste därför räkna med att kapitalägarna investerar och att företagsamheten stimuleras.
På samma gång måste produktionens och arbetets överskott fördelas så att de fattiga får mer än de rika.
Att få detta att gå ihop är svårt.
I vart fall svårare än att tillämpa den nyliberala låtgåpolitiken som accepterar marknadens och kapitalismens krav och därmed – som ofrånkomligt - offrar mänskliga värden och behov.
Nyliberalerna i alliansregeringen vill inte satsa på offentliga investeringar.
Den nyliberala dogmen innebär också att jämlikhetspolitik är av ondo och att stora skillnader är nödvändiga för att stimulera investeringarna. Alliansregeringens politik går därför ut på att medvetet öka klyftan mellan rika och fattiga.
Å andra sidan har delar av vänstern vägrat inse att vi lever i en kapitalistisk värld där investeringsförmågan hos kapitalägarna är utomordentlig viktig för kapitalbildningen så att arbetet och produktionen ska kunna skapa ett ekonomiskt överskott att fördela.
Socialdemokratin besväras varken av den nyliberala dogmatiska enfalden eller av vulgärvänsterns utopistiska önsketänkande.
Socialdemokratin förstår att ett dynamiskt näringsliv och en sund kapitalbildning är nödvändig för att öka välfärden och skapa produktion och arbete och att de offentliga satsningarna samtidigt måste till.
För de dogmatiska nyliberalerna är marknadskrafterna en gudomlig kraft vars ande bör genomsyra all mänsklig verksamhet.
Delar av vänstern, å sin sida, anser att marknaden är djävulen själv och att statlig och kommunal styrning ska reglera resursernas fördelning.
Socialdemokratin inser marknadens nödvändighet men också dess begränsningar.
Politisk styrning ska inte reglera marknaden men ska korrigera marknadens dokumenterade okänslighet för viktiga mänskliga värden.
Socialdemokratin vill föra en flexibel politik, utan ideologiska skygglappar, där marknaden och samhällsengagemangen samverkar.
Nyliberalerna är, genom ideologiska skygglappar, oförmögna till detta.
I den nyliberala tankevärlden är värde och pris samma sak. Alla värden kan prissättas på en marknad.
Socialdemokratin måste hävda mänskliga värden framför de kommersiella.
Man kan inte alltid sätta likhetstecken mellan värde och pris.
En av orsakerna till den ekonomiska världskrisen är finansmarknadens urartning.
Socialdemokratin måste peka på finansmarknadens oförmåga att förmedla reellt kapital till produktionen. Kapitalbildningen fungerar inte längre.
Ett socialdemokratiskt ekonomiskt program bör utarbetas för hur kapitalbildningen ska reformeras så att resurserna gynnar produktion och arbete.
Utgångspunkten för ett sådant program bör vara att det är arbetet och produktionen som skapar det reella kapitalet.
De ekonomiska samhällskalkylerna bör grundas på produktionens och arbetets reella värden och främja en tillväxt som bygger på långsiktigt miljötänkande och ett hållbart samhälle.
Exploatering av naturvärden som inte kan förnyas ska räknas på förlustsidan i alla samhällsekonomiska beräkningar och verksamheter.
De problem som orsakas av ett växande sopberg och nedskitning av natur kan inte övervältras på kommande generationer utan måste lösas av dagens ekonomier.
Varje företag som exploaterar människor eller natur måste ta arbetsmiljö- och ekonomiska/miljömässiga konsekvenser av sin verksamhet.
Jämlikhet syftar inte till nivellering och likriktning men kräver en aktiv omfördelningspolitik.
Jämlikhetspolitiken löser inte de samhällsekonomiska problemen men skapar större sammanhållning mellan olika nedborgargrupper och ett mer humant samhälle.
Socialdemokratin bör vara en socialliberal human kraft mot den nyliberala fundamentalismen.
SvD
AB
SCB
Eskilstuna-Kuriren
LO-Tidningen
Riksdag o Departement
Inlägg
