Fostrar staten oss till arbetslöshet?

I dagens SvD, under rubriken ”Fostra oss inte som hundar”, refererar ledarskribenten Maria Ludvigsson till en debattartikel i Dagens Samhälle som skrivits av två forskare från Ratio, Alexandru Panican och Kristine Persson. De har intervjuat gymnasieungdomar om deras syn på skolarbetet.

Inom parentes sagt är Ratio Näringslivets forskningsinstitut finansierat av bland annat Svenskt Näringsliv

I sin artikel i Dagens Samhälle lyfter intervjuarna fram att de flesta elever ansåg att utbildningen ska vara "rolig".
Intervjuarna skriver:
”Eleverna är inte heller intresserade av kopplingen mellan vald utbildning och efterfrågan på arbetsmarknaden. Trots att en majoritet av de som intervjuats menar att den framtida inkomsten, som förväntas bli hög, är mycket viktig har de inte fått någon information om yrkesutgång eller utbildningens attraktionskraft på arbetsmarknaden.”

Detta, föga förvånande, svar från ungdomar får SvD:s ledarskribent att fundera över dessa attityders roll för att skapa norra Europas största ungdomsarbetslöshet.

Ledarskribenten Maria Ludvigsson, själv fostrad inom Svenskt Näringsliv, skriver att staten inte bör fostra medborgarna genom belöningar.
”Kanske borde bidragssystem och den samhälleliga infrastrukturen helt enkelt oftare kräva att vi tar konsekvenserna av våra val? Visa att de spelar roll, liksom våra bevekelsegrunder. När de spelar roll blir vi sannolikt mer varsamma i livsval och prioriteringar. Allt behöver inte vara lattjo om det långa perspektivet också finns med i lyckokalkylen.”

Nej, hon menar inte Rut, Rot, lägre ingångslöner och andra subventioner till näringslivet utan vill att ”våra” attityder till framtiden ska ändras.
”Vi” ska se mer allvarligt och sakligt på de val vi gör i tidiga ungdomen.

Med utgångspunkt från ett antikt lyckobegrepp för hon ett krystat resonemang som utgår från den gamla nyliberala dogmen om att staten fostrar sina medborgare genom politiska beslut.

Att arbetslivet ­- med sin arbetsmiljö, belöningssystem, hierarkiska struktur och lydnadskultur - där de flesta medborgare vistas halva sin vakna tid har en starkare och djupare fostrande påverkan på våra attityder känner ledarskribenten inte till.
Att ungdomarna med sitt begrepp ”rolig” kan mena intressant, stimulerande och pedagogisk faller heller inte den väluppfostrade skribenten in.

Texten i Dagens Samhälle

Ratio 

Linder vilse på savannen

PJ Anders Linder kan utifrån sin tribun på SVD:s ledarsida uppträda som självutnämnd ekonomisk expert. Så här skrev han t.ex. den 2007-05-12:
”Jag är just hemkommen från några mycket intressanta dagar på Island: ett nordiskt land som valt en annan modell än den nordiska. Arbetsrätten är helt fri, skattetrycket är drygt 40 procent och individer betalar 36 procents plattskatt på sina inkomster - med ett stort grundavdrag.
Resultatet är hög tillväxt och snabbt stigande levnadsstandard. Island är numera rikare än både Danmark och Sverige.”

Bara ett år senare gick Island mot konkurs och i dag är landet ekonomiskt bankrutt.

Nu i söndags, 11 januari 2009, bjuder PJ Anders Linder läsarna på ännu en skarpsinnig ekonomisk analys: ”Lägg ner leopardindustrin”.

Han har nämligen, i en kommande avhandling från ”Institutet för näringslivsforskning” och ”Ratio”, läst om ”gaseller” i näringslivet, d.v.s. företag som växer snabbt under en period av flera år och som visar sig vara utomordentligt viktiga för skapande av jobb.
Linder anser att staten ska underlätta för ”gasellerna” genom att göra kapitalismen mer dynamisk.
”Kollektiviserat sparande, straffskatt på avkastning och sist-in-först-ut är typiska leoparder. De äter gaseller.” skriver SvD-oraklet med en vacker bild från savannen.

Nu råkar det vara så att även leoparden gör nytta, inte minst för att de käkar gaseller. Miljoner år av gaselljakt har utvecklat gasellens förmågor. Det är de mindre livskraftiga gasellerna som stryker med först och de dugligaste som klarar sig till nytta för gasellens utveckling. Darwin, som fyller 200 år i år, är kanske bekant?

Men bortsett från den dåliga bilden så visar Linder att han inte har någon kontakt med verkligheten. Under krisen har knappast något företag som avskedat folk tvingats tillämpa sist-in-först-ut. Det mesta har lösts förhandlingsvägen.
De övriga kraven som Linder pekar på är krav som högern fört fram i ett sekel. De blir inte fräscha även om de upprepas på SvD:s ledarsida.

Arbetsrätten ska ”uppmuntra dugliga människor att byta jobb och pröva nytt i stället för att svartsjukt bevaka sin plats i kön” skriver Linder.
Det gäller naturligtvis inte Linder själv.