Storföretagen är inga privatföretag

Den enskilda äganderätten och egendomsrätten är en av samhällets viktigaste rättsprinciper.

Oavsett om du äger en blyertspenna eller en fabrik som tillverkar sådana, ger dig lagen rätt att bestämma över din egendom.

I Förenta Nationerna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna heter det:

”Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.”

Privat ägande av produktionsmedlen och kapital är helt avgörande för den nuvarande globala ekonomiska, sociala och kulturella ordningen – kapitalismens - uppkomst och existens.

Handelskapitalisterna under medeltiden, som Fugger, Medici och andra, byggde ”sitt” kapital på att de kunde köpa och sälja varor i ett stort nätverk av producenter och konsumenter. Ungefär som Kamprads IKEA. De kunde samla vinsterna i detta nätverk till sig själva, och kallade kapitalet för sitt.
Men redan då var staten och kapitalet väl sammanvävda. Fugger lånade ut enorma summor till europeiska kungar och kejsare. Cosimo de' Medici grep makten i Florens 1434, Louis de Geer samarbetade intimt med Gustaf II Adolf och Oxenstierna om privilegier, lån och leveranser av bl.a. vapen.

Så småningom breddades ägandet till handelskompanier, till exempel brittiska Ostindiska Companiet som bildades år 1600 med ett hundratal köpmän i London och adliga andelstecknare.

Den tekniska utvecklingen gjorde masstillverkning i fabriker möjlig.  Fabriksägarna samlade kapital utifrån överskottet på löntagarnas arbete. Ägarna ansåg sig inte bara ha rätt att bestämma över fabriken och överskottet utan också över arbetsprocessen. ”Rätten att leda och fördela arbetet”.

I slutet av 1800-talet var de flesta företag delägda genom aktieandelar bland andra AB Separator, Asea, SKF, Alfa-Laval, AGA, Bolinders och L M Ericsson.

Aktieandelarna var först relativt få. Aktiekapitalet i SKF fördelades på totalt 110 aktier varav Gamlestadens Fabriker tecknade sig för 82 aktier och uppfinnaren Wingquist för 20 aktier.

Så småningom byggdes aktiekapitalet på tusentals sparare, och i slutet av 2017 fanns det drygt 1,8 miljoner svenskar som ägde aktier, vilket motsvarar nästan en femtedel av befolkningen.
SKF har idag cirka 53 542 aktieägare.
Aktiemarknaden hade tagit steget mot en allmän angelägenhet.

Så hur privat är egentligen kapitalet i dag?

Den nuvarande ekonomiska krisen visar ännu en gång att kapitalägandet inte längre är enskilt utan allmänt.

Det finns många belägg för att det är så. Här är fem av dem:

1. De återkommande ekonomiska kriserna där skattebetalarna tvingas gå in och stötta företagen med kapital. Så var fallet vid finanskriserna i Sverige 1990–1994 och 2008.
Så är det i den nuvarande ekonomiska krisen där staten satsar över 300 miljarder kronor i ett krispaket. I paketet betalar staten 90 procent av lönekostnaderna vid korttidspermittering, tar över arbetsgivarnas sjuklönekostnader i april-maj och ger företagen anstånd med att betala arbetsgivaravgifter, preliminärskatter och moms. Åtgärderna är kanske nödvändiga men de förskjuter ansvarsfördelningen mellan kapital och arbete.

2. Socialiseringen av kapitalmarknaden beror också på att allmänhetens pensions- och försäkringspengar är indragna i finansmarknaden. Liksom bankernas tillgångar.
Idag är det svårt för en medborgare att helt undvika att vara en del av aktie- och fondsparande, banklån, premiepensionsval, ekonominyheter och räntesvängningar, försäkringslösningar och bankappar.

3. Företagens allt större påverkan på miljön är också ett tecken på att privatintressen inte längre ensamt kan styra ekonomin. Företagen lämnar efter sig stora miljökatastrofer som skattebetalarna efteråt tvingas reparera. Oljeutsläppet i Mexikanska golfen, Love Canal, USA där företaget Hooker Chemical and Plastic Corporation grävde ned över 20 000 ton kemiskt avfall, Bhopal i Indien, Tjernobyl i Ukraina, Three Mile Island i USA, Minamata, Japan, Exxon-Valdez i USA för att nämna några.

4. Ett annat tecken på att kapitalet blir allt mer socialt är till exempel arbetsmiljökatastrofer som bland andra BT Kemi- och Eternitskandalerna i Sverige där kostnaderna har drabbat skattebetalarna men som i decennier tidigare gett aktieägarna och kapitalägarna stora vinster. Medan aktieägarna delat på företagens vinster har löntagare blivit sjuka eller dött i förtid. Här tvingades staten efteråt att gå in och städa upp.

5. Antalet anställda i januari 2017 i Sverige uppgick till 4 383 000. 1909 var antalet cirka 306 000.
1909 var SKF ett stort internationella företag med 1 300 anställda.  I dag är de 43 814.
Om företagets ledning fattar beslut om företaget berör det alltså betydligt fler än för hundra år sedan. Många anställda och underleverantörer är beroende av storföretagens beslut.
Jag har här tagit SKF och Sverige som exempel men trenden gäller företag i hela världen.

Den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen över hela världen har således gjort kapitalet allt mer socialt och allt mindre privat.

Mina tidigare funderingar kring detta problem:

Det enskilda ägandet och näringslivet I (av III)

Det enskilda ägandet och näringslivet II. (Av III) Hur privat är kapitalet och näringslivet?

Det enskilda ägandet och näringslivet III. (av III) Den kapitalistiska utvecklingen gräver sin grav.

Det enskilda ägandet och näringslivet. Sammanfattning. Hur kan politiken anpassas till de nya produktionsförhållandena

Storföretagen och klimatet

Greta Thunberg får stor uppmärksamhet i media.

Det är bra.
Hennes kärnbudskap är att politikerna måste vakna och lyssna till forskningen.
Och att ”vi” måste ändra vårt klimatbeteende. Frågan är bara vilka som är ”vi”.

Är det ”vi” som konsumerar det som producenterna producerar? Eller vi som har vår inkomst från företag som producerar klimatförstörande produkter?

När det gäller politikerna tror jag att de redan känner till problemen men saknar möjlighet att göra något åt dem, annat än marginellt.

Det är hela det globala ekonomiska, sociala och kulturella system som vuxit fram under årtusenden som, på gott och ont, skapat dagens situation. Den har gett upphov till sådant som massproduktion och masskonsumtion, kapitalkoncentration, värdepappershandel och spekulation i naturresurser. Där finns oljeindustrin, bilismen, infrastrukturen, flyget och exploateringen av människa och natur för att skapa tillväxt.

Det är till stor del koncentrationen av investeringskapital till några relativt få mäktiga kapitalägare som driver på rovdriften av fossila bränslen, skövlingen av regnskogen, nersmutsningen av hav och luft.

Inte för att kapitalägarna är elaka utan för att deras verksamhet ger dem profit och skapar tillväxt som vi alla är beroende av.

Därmed blir också vi löntagare och konsumenter del av denna rovdrift.

Så länge som kapitalägarna tjänar på att exploatera miljön, och har rätt att göra det, kommer systemet att fortsätta.

Så länge en inskränkning av denna rätt, genom symbiosen, skulle hota löntagarnas och konsumenternas intressen blir det svårt för politikerna att göra något.
För vem av oss löntagare och konsumenter vill få det materiellt sämre, behöva betala mer för sånt vi måste köpa eller riskera våra jobb?

Och även som pensionssparare är ”vi” involverade i denna mäktiga och komplexa ägarstruktur.

The Guardian avslöjar att tre av världens största penningförvaltare - BlackRock, State Street och Vanguard - har ett avgörande inflytande i klimatkrisen.

De tre har byggt en kombinerad portfölj av 300 miljarder dollar i investeringar i fossilbränsle med pengar från människors privata sparande och pensionsavgifter.

Tillsammans övervakar de tillgångar värda mer än Kinas hela BNP. Tillgångarna fortsätter att växa.

De två största kapitalförvaltarna av de tre, BlackRock och Vanguard, har dessutom tvingat direktörer för fossila bränsleföretag att inte vidta åtgärder för klimatförändringar, visar analysen.

Carbon Majors forskning har funnit 100 aktiva tillverkare av fossila bränslen inklusive ExxonMobil, Shell, BHP Billiton och Gazprom som är kopplade till 71 procent av utsläppen av industriella växthusgaser sedan 1988.

Enligt Disclosureinsight Action, CDP Europe är det 33 av de mest inflytelserika företagen som motsätter sig klimatpolitiken, som leds av Chevron, ExxonMobil och BP.

Fossilbränsleföretag och deras produkter står för mer utsläpp under de senaste 28 åren än under de 237 åren före 1988;

Över hälften (52 procent) av alla globala industriella växthusgaser som släppts ut sedan den industriella revolutionen som inleddes 1751 har spårats till dessa 100 fossila bränsleproducenter.

Se även Corporate Climate Policy Footpint hur företag verkligen motverkar framsteg på klimatområdet.

Kapitalismen upphäver den enskilda äganderätten

 Ekonomerna Claes Svensson och Gösta Wijk skriver på DN Debatt 161211 att

”Företag ska skapa välstånd, inte bara vara vinstmaskiner”.

 ”Den nuvarande ekonomiska ordningen med dess kortsiktighet och fokus på aktieägarvärde skapar klyftor, som blir grogrund för kortsiktig missnöjespolitik”, skriver de.

Skribenterna menar att företagens kapital alltför ensidigt inriktas på att ge aktieägarna största möjliga profit vilket leder till kortsiktighet. De menar att företagens uppgift är att ”skapa välstånd – inte vara vinstmaskiner för aktieägare.”

Och vad bör göras?
”Politiker måste verka för att förändra förutsättningarna för vårt ekonomiska system så att den ensidiga aktievärdesorienteringen förändras med hjälp av lagstiftning till intressentorientering, och kanske till och med skapa skattemässiga fördelar för företag att i handling agera med en intressentbaserad värdegrund. Denna förändringsprocess mot vad man skulle kunna kalla ”intressentkapitalism” är komplicerad, men det är viktigt att politiker, näringsliv, forskare och utbildare tar tag i detta innan det är för sent.”

Ett problem i sammanhanget är att företagandet bygger på ett par grundläggande rättsprinciper:

För det första att den som satar kapital i ett företag också äger sin del av kapitalet.
Den enskilda äganderätten är urgammal och en av samhällets viktigaste rättsprinciper. Utan den skulle anarki råda och samhällen inte kunna byggas.

För det andra satsar aktieägaren sitt kapital för att kunna göra en vinst. Det gäller ju nästan all företagsamhet t.ex. då lantbrukaren använder en del av sin skörd till sådd för att den ska ge en än större avkastning.
Aktiebolag har funnits sedan medeltiden och är en del av den rådande världsordningen kapitalismen.

Samtidigt har företagen och samhället i övrigt de senaste tvåhundra åren blivit alltmer ömsesidigt beroende.

Claes Svensson och Gösta Wijk uttrycker saken så här:
”Anställda bidrar med arbete och är kreativa, leverantörer med olika insatsvaror och kunnande, banker med lånekapital och kapitalägare med insatskapital. Resurser från olika intressenter tillsammans, är grunden för företagets produktion av varor och tjänster, men också för att samhället, som omger företaget med anställda, leverantörer, kunder, banker, aktieägare etcetera skall fungera. Företagens roll är att skapa välstånd (i bred bemärkelse) för dessa intressenter.”

I korthet är den historiska bakgrunden den att företagen blivit allt mindre privata och allt mer samhälleliga.

Till en början var aktieägarna privatpersoner men så småningom började olika bolag köpa upp aktier i andra bolag vilket kollektiviserade ägandet.
Snart bildades särskilda företag, fondbolag, vars enda uppgift var att äga aktier. I dag förvaltar fondbolagen en betydande andel av svenska folkets sparmedel. Det privata ägandet har förvandlats till ett kollektivt socialt ägande. Efter globaliseringen av kapital- och finanssektorn har ägandet blivit alltmer utspritt och anonymt.
Våra gemensamma pensionspengar förvaltas till exempel av fonder och finansinstitutioner.
Det är idag helt enkelt omöjligt att urskilja privata ägare till kapital och företag.
Storföretagen styrs inte av privata ägare utan av verkställande direktörer på uppdrag av styrelser och aktieägare utan reell makt över företagen.

Stat och näringsliv har alltmer vävts samman i ett ömsesidigt beroende. Tänk bara på bankkrascherna där skattebetalarna tvingades att gå in med pengar för att rädda bankerna från konkurs. Som argument för detta brukar man ange banksystemets samhällsviktiga funktioner.

Företagen och kapitalbildningen är inte längre en privat angelägenhet, företagen har blivit alltmer samhällsberoende. ”Privatiseringen” av samhällsservice och välfärd har inte gjort det privata näringslivet mer enskilt utan gjort dem mer samhälleliga.

Den enskilda äganderätten är satts ur spel genom kapitalismens egen utveckling och inriktningen på aktieägarens rätt till profit på eget kapital har gått samma väg.

När ska vänstern ta tag i det problemet och formulera alternativ?

 Riksdagen, "Statliga stöd till innovation och företagande"

Ledare SvD 161004 Styr inte företag från Rosenbad

Urban Bäckström ”Institutionellt ägande hotar ekonomin”080827

Carl B Hamilton, du missade en sak!

Med anledning av händelserna inom Kommunal skriver professor Carl B Hamilton i dagens SvD Debatt, att det är dags att gå från snabba fördömanden, till genomtänkta analyser av principer för hur man gör rätt från början. Han hänvisar till en rapport som lades fram efter ett antal skandaler i Storbritannien. Kommissionen som arbetade fram rapporten hade en hög jurist som ordförande, Lord Nolan.

De principer och nya rutiner och institutioner som Nolanrapporten resulterade i har blivit vägledande för såväl parlamentet som den offentliga sektorn i Storbritannien.

”Osjälviskhet. Integritet. Objektivitet. Ansvarighet. Öppenhet. Ärlighet. Ledarskap. ”Den som innehar ett ämbete [eller förtroendeuppdrag] åligger det att främja och stödja dessa principer genom ledarskap och exempel.”, skriver professorn.

Han räknar upp för vilka principerna bör gälla: personer som är statsråd, riksdagsledamöter eller har andra typer av förtroendeposter, som kommunpolitiker och fackföreningsledare.

Jag är gärna med på att principerna bör gälla alla förtroendevalda men varför inte också för företagsledare i storföretag?

Jag begriper att Hamilton som nyliberal anser att statlig och privat verksamhet ska hållas strikt isär.

Men storföretagens verksamhet är i dag inte en privat utan en allmän angelägenhet.
1. Företagen har hundratusentals anställda ur allmänheten som är beroende av dem, 

2. Företagsledningarnas beslut och handlingar påverkar alla medborgare.
3. Företagen är beroende av det allmänna genom att de får skattesubventioner, utnyttjar infrastruktur och andra viktiga samhälleliga skattefinansierade institutioner och har andra stöd från staten.
4. Ägandet av företagen är inte längre enbart privat utan fördelat på aktier och fonder som ägs av våra gemensamma pensioner.

Företagen och näringslivet är idag integrerade i samhällslivet på ett helt annat sätt än under Adam Smiths tid.
Det ömsesidiga beroendet mellan företag och samhälle är oerhört mycket större än då de liberala principerna spikades på 1700-talet.

Så, gärna en diskussion om vilka principer som bör gälla för förtroendevalda, men då bör vi också ta med storföretagens ledningar i diskussionen.

Enkelspåriga direktörer

Brukar inte titta på TV-programmet Skavlan eftersom jag inte känner behov av att underhållas av pratshower.

Men vänner har berättat om att det i programmet den trettonde mars förekom en debatt mellan Norwegiandirektören Bjørn Kjos och den franske ekonomen ThomasPiketty och att den senare hade dragit brallorna av den norske höginkomsttagaren.

Så jag tittade för att se hur Piketty burit sig åt.

Men enligt min mening var det inte en debatt och inte heller fann jag att Pikettys  brilljans ”gjorde smulor av direktören”.
Däremot häpnade jag över direktörens vettlösa påstående om att han betalar över tusen  procent i skatt. En typisk direktörsöverdrift av en typisk direktörsskröna.

Hans påstående var helt enkelt korkat och föga genomtänkt. Piketty kunde bara envisas med att be om fakta och siffror vilket direktören naturligtvis inte kunde leverera.

Nu ska man inte heller kräva av direktörer att de ska kunna makroekonomi, politik, sociologi, humaniora eller etik. Eller att de ens ska kunna debattera samhällsfrågor.
Direktörerna kan bara det som de är utbildade till, och som de har oerhört bra betalt för, nämligen att förmera kapital för ”sitt” bolag. Att direktörer saknar känsla för helheter och samband i den övriga världen samt brist på allmänbildning har nu senast även demonstrerats av de 31 direktörernas så kallade debattinlägg om Sveriges handel med Saudiarabien i förra veckan.

Då jag senast på den här bloggen påstod att koncerndirektörer är enfaldiga fick jag på tafsen för att vara populist.

Men jag vill hävda att direktörer för stora koncerner är så specialiserade på att öka företagens vinster att de inte har hunnit bilda sig på andra områden. Deras utbildning är så inriktad på att lära sig öka företags vinster att de inte har en chans att sätt sig in i andra frågor. Deras debattmiljö formas ju också av att de mest umgås med varandra och där odlar sina egna berättelser om hur allting fungerar. Kårandan är kompakt på denna höga inkomstnivå.
De kan helt enkelt inte förstå hur folk med en inkomst på 20 000 i månaden lever och fungerar och hur det kan finnas andra intressen än dem som de själva har att bevaka.

Tyvärr rimmar koncerndirektörernas brist på allmänbildning illa med deras relativa makt och brist på demokratisk förankring.

Verdens Gang 

Dagens Industri

Eliten i luven på varandra

Dagens finansföretag kan liknas vid medeltidens hertigdömen. Ledda av en aristokratisk elit styr de över medborgarnas/de anställdas och småspararnas väl och ve.
För detta maktpåliggande värv ser eliten till att rikligen belöna sig själva och muta sin närmaste omgivning. De ligger stundom i krig med andra hertigdömen. Inte sällen förekommer strider inom aristokratin där de stridande försöker ta kål på varandra.
Ett aktuellt exempel är finansmannen Erik Pensers bolag Yggdrasil som kräver de två tidigare Countermine-topparna, Christer Bergquist och Björn Wolrath på 32 miljoner kronor.
De två finanstopparna har tidigare förklarat att de inte anser sig ha gjort några fel.

Affärsvärlden