Storföretagen är inga privatföretag

Den enskilda äganderätten och egendomsrätten är en av samhällets viktigaste rättsprinciper.

Oavsett om du äger en blyertspenna eller en fabrik som tillverkar sådana, ger dig lagen rätt att bestämma över din egendom.

I Förenta Nationerna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna heter det:

”Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.”

Privat ägande av produktionsmedlen och kapital är helt avgörande för den nuvarande globala ekonomiska, sociala och kulturella ordningen – kapitalismens - uppkomst och existens.

Handelskapitalisterna under medeltiden, som Fugger, Medici och andra, byggde ”sitt” kapital på att de kunde köpa och sälja varor i ett stort nätverk av producenter och konsumenter. Ungefär som Kamprads IKEA. De kunde samla vinsterna i detta nätverk till sig själva, och kallade kapitalet för sitt.
Men redan då var staten och kapitalet väl sammanvävda. Fugger lånade ut enorma summor till europeiska kungar och kejsare. Cosimo de' Medici grep makten i Florens 1434, Louis de Geer samarbetade intimt med Gustaf II Adolf och Oxenstierna om privilegier, lån och leveranser av bl.a. vapen.

Så småningom breddades ägandet till handelskompanier, till exempel brittiska Ostindiska Companiet som bildades år 1600 med ett hundratal köpmän i London och adliga andelstecknare.

Den tekniska utvecklingen gjorde masstillverkning i fabriker möjlig.  Fabriksägarna samlade kapital utifrån överskottet på löntagarnas arbete. Ägarna ansåg sig inte bara ha rätt att bestämma över fabriken och överskottet utan också över arbetsprocessen. ”Rätten att leda och fördela arbetet”.

I slutet av 1800-talet var de flesta företag delägda genom aktieandelar bland andra AB Separator, Asea, SKF, Alfa-Laval, AGA, Bolinders och L M Ericsson.

Aktieandelarna var först relativt få. Aktiekapitalet i SKF fördelades på totalt 110 aktier varav Gamlestadens Fabriker tecknade sig för 82 aktier och uppfinnaren Wingquist för 20 aktier.

Så småningom byggdes aktiekapitalet på tusentals sparare, och i slutet av 2017 fanns det drygt 1,8 miljoner svenskar som ägde aktier, vilket motsvarar nästan en femtedel av befolkningen.
SKF har idag cirka 53 542 aktieägare.
Aktiemarknaden hade tagit steget mot en allmän angelägenhet.

Så hur privat är egentligen kapitalet i dag?

Den nuvarande ekonomiska krisen visar ännu en gång att kapitalägandet inte längre är enskilt utan allmänt.

Det finns många belägg för att det är så. Här är fem av dem:

1. De återkommande ekonomiska kriserna där skattebetalarna tvingas gå in och stötta företagen med kapital. Så var fallet vid finanskriserna i Sverige 1990–1994 och 2008.
Så är det i den nuvarande ekonomiska krisen där staten satsar över 300 miljarder kronor i ett krispaket. I paketet betalar staten 90 procent av lönekostnaderna vid korttidspermittering, tar över arbetsgivarnas sjuklönekostnader i april-maj och ger företagen anstånd med att betala arbetsgivaravgifter, preliminärskatter och moms. Åtgärderna är kanske nödvändiga men de förskjuter ansvarsfördelningen mellan kapital och arbete.

2. Socialiseringen av kapitalmarknaden beror också på att allmänhetens pensions- och försäkringspengar är indragna i finansmarknaden. Liksom bankernas tillgångar.
Idag är det svårt för en medborgare att helt undvika att vara en del av aktie- och fondsparande, banklån, premiepensionsval, ekonominyheter och räntesvängningar, försäkringslösningar och bankappar.

3. Företagens allt större påverkan på miljön är också ett tecken på att privatintressen inte längre ensamt kan styra ekonomin. Företagen lämnar efter sig stora miljökatastrofer som skattebetalarna efteråt tvingas reparera. Oljeutsläppet i Mexikanska golfen, Love Canal, USA där företaget Hooker Chemical and Plastic Corporation grävde ned över 20 000 ton kemiskt avfall, Bhopal i Indien, Tjernobyl i Ukraina, Three Mile Island i USA, Minamata, Japan, Exxon-Valdez i USA för att nämna några.

4. Ett annat tecken på att kapitalet blir allt mer socialt är till exempel arbetsmiljökatastrofer som bland andra BT Kemi- och Eternitskandalerna i Sverige där kostnaderna har drabbat skattebetalarna men som i decennier tidigare gett aktieägarna och kapitalägarna stora vinster. Medan aktieägarna delat på företagens vinster har löntagare blivit sjuka eller dött i förtid. Här tvingades staten efteråt att gå in och städa upp.

5. Antalet anställda i januari 2017 i Sverige uppgick till 4 383 000. 1909 var antalet cirka 306 000.
1909 var SKF ett stort internationella företag med 1 300 anställda.  I dag är de 43 814.
Om företagets ledning fattar beslut om företaget berör det alltså betydligt fler än för hundra år sedan. Många anställda och underleverantörer är beroende av storföretagens beslut.
Jag har här tagit SKF och Sverige som exempel men trenden gäller företag i hela världen.

Den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen över hela världen har således gjort kapitalet allt mer socialt och allt mindre privat.

Mina tidigare funderingar kring detta problem:

Det enskilda ägandet och näringslivet I (av III)

Det enskilda ägandet och näringslivet II. (Av III) Hur privat är kapitalet och näringslivet?

Det enskilda ägandet och näringslivet III. (av III) Den kapitalistiska utvecklingen gräver sin grav.

Det enskilda ägandet och näringslivet. Sammanfattning. Hur kan politiken anpassas till de nya produktionsförhållandena

Är krig, katastrofer, kriser och farsoter nödvändiga?

Min första anställning var som lärling hos en målarmästare Bohlin. Det var 1951 och jag var fjorton år.

Bohlin försökte inte bara lära mig måleri utan ansträngde sig ofta och gärna med att förklara världsläget, livet och dess mening för mig. Han ansåg bland annat att det hade varit bättre om tyskarna vunnit kriget i stället för judarna, amerikanerna och kommunisterna.

Inte för att jag begrep mig på politik så värst men jag kände ändå obehag inför hans filosofiska och politiska utläggningar.
En av hans teorier var att krig och farsoter är nödvändiga för att återställa mänsklighetens brist på jämvikt och för att avhjälpa överbefolkning. Ungefär som berättelserna om fjällämmeln som i massor störtar sig över avgrunden då de blivit för många. Krigen och farsoterna är en regulator, förklarade han.

Jag tänker idag på finansbörsen som tycks självsanera när den blivit övervärderad.
I dag ser vi hur coronavirusets framfart tvingar fram vissa nödvändiga omstruktureringar i samhället.

Jag blev aldrig målare och har aldrig antagit Bohlins visdomar men bakom både krig, pandemier och börskrascher finns naturligtvis vissa orsaker.
I dag värjer jag mig från Bolins tankar av flera skäl.
En är att  konsekvensen kan bli att man accepterar krig och katastrofer som oundvikliga.

Men kan Bolin haft rätt när det gällde befolkningsökningen och regleringsmekanismer?
Jag värjer mig mot frågeställningen, men den återkommer envist.

Jag tvingas tänka så här: Krig och kriser har alltid förekommit i människans historia. Folkvandringar har alltid förekommit. Liksom farsoter.
Och ända tills för två hundra år sedan kunde den europeiska befolkningen fly från fattigdom i Europa till andra kontinenter. Det skedde ofta genom att urbefolkningar utrotades antingen genom våld eller smittor. Kolonisationen var ett sätt att lätta på befolkningstrycket i Europa.

I dag är den vägen stängd. Det finns ingenstans att flytta i vår globaliserade värld.

Samtidigt har de senaste tvåhundra åren inneburit en teknisk utveckling som skapat ökade försörjningsmöjligheter men i vissa delar av världen svälter folk ihjäl.

Varken Thomas Robert Malthus (1766 -1834) med sin överbefolkningsteori eller
Joseph Alois Schumpeter (1883 -1950 ) med sin teori om den kreativa förstörelsen är än så länge tillämpbara som förklaring.
Inte heller i Naomi Kleins (1970 - ) förklaringar i boken ”Chockdoktrinen -Katastrofkapitalismens genombrott” hittar jag övertygande förklaringar.

Jag får nog i min inre dialog fortsätta att käfta mot min gamle målarmästare utan att ha någon riktigt bra förklaring till varför krig, katastrofer och farsoter ständigt uppkommer och reducerar vad människor byggt.

Krig 

Farsoter 

Kriser 

Katastrofer

Finanskriser 

Miljö och demokrati

Uppriktigt sagt begriper jag inte hur miljön ska kunna förändras genom att en del människor springer, hoppar, sjunger, skolkar eller seglar för en bättre miljö.
Jag förstår att de som deltar i aktiviteterna vill manifestera och väcka opinion.

Ofta hör man dem säga att vi måste förändra vår inställning och vårt beteende för att miljön ska kunna förbättras. Vilka vi?
Ligger inte orsaken till den globala miljöförstörelsen djupare än i våra enskilda viljor och beteenden?
Missförstå mig inte: Jag gillar skolungdomarnas engagemang för miljön och alla andra som verkligen bryr sig.

Men de riktar sina aktioner mot politikerna.
Och vad kan de göra?
De kan uppenbarligen inte vända historien som byggt upp en värld som drivs framåt av vinstmaximering, konkurrens, exploatering av människor och naturresurser och rätt att disponera resurser för att skövla andra.

Hoten är annars många:
Krig och terrorism med ökande flyktingskaror som följd.
Miljööverexploatering och därmed följande miljökatastrofer och därmed ökande flyktingskaror.
Ökande fattigdom och därmed ökade folkvandringar.
Motsättningar mellan flyktingar och folk till vilka flyktingarna kommer.
Ökande arbetslöshet.
Allt färre medborgare i välfärdsländerna som ska försörja allt fler äldre.
Välfärdsländernas regeringar får in allt mindre skattepengar i förhållande till behoven
Ekonomiska kriser.
Demokratins kollaps genom politikernas oförmåga att göra något åt utvecklingen.
Globala pandemier, antibiotikaresistens,
Hot om kärnvapenkrig,

Det är ju ingen brist på dystra rapporter om vart vi är på väg.
Nu senast har vi fått veta att avskogning, jordbruk, fiske, klimatförändringar och miljöförstöring har lett till den största minskningen av arter i mänsklighetens historia. Det konstaterade IPBS  i sin rapport om biologisk mångfald.
IPBES är en mellanstatlig organisation representerad av fler än 130 länder som sammanställer kunskapsläget för biologisk mångfald på samma sätt som klimatpanelen IPCC  gör för klimatförändringarna.

I stort sett alla klimatforskare är eniga om att vår planets accelererande klimatförändringar kommer från mänskliga aktiviteter.
Oavsett vad klimatförändringarna beror på måste mänskligheten rusta sig mot naturkatastrofer som översvämningar och jordskred på grund av regn, orkaner, stigande havsvattennivåer, torka och överexploatering av miljön.

Sedan industrialismens början har till exempel mängden koldioxid i atmosfären ökat från knappt 280 ppm (parts per million) till 400 ppm. Den största delen av ökningen daterar till tiden efter andra världskriget.
Den rika delen av världen ligger bakom de mesta av utsläppen som påverkar vårt klimat. G8-länderna (USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Ryssland) orsakade tidigare nästan hälften av de globala koldioxidutsläppen och står fortfarande för mycket stora utsläpp per person. Kina har under de senaste tjugo åren gått från att ha relativt låga utsläpp till att bli världens största utsläppare av växthusgaser per år.

Att minska utsläppen av koldioxid är alltså en fråga som måste engagera alla världens länder och dess medborgare. Enskilda som statsledningar, politiska partier, näringsliv, producenter, konsumenter, kapitalägare, fabrikörer, entreprenörer måste samordna och underordnas gemensamma krafter i kampen mot miljöförstörelsen. Alla måste sträva åt samma håll med samma mål för ögonen. Och det är bråttom.

Det är inte främst enskilda människors ondska, illvilja, okunnighet, dårskap eller girighet som driver mänskligheten till denna utveckling utan rationella ställningstaganden och möjligheterna att skapa tillväxt inom den kapitalistiska ekonomiska, sociala och kulturella historiskt givna kapitalistiska strukturen.
Bakom denna utveckling ligger således den kapitalistiska världsordningen. Samtidigt som kapitalismen skapar utveckling och framsteg ger den upphov till exploatering av människor och miljö och övervältrar en stor del av kostnaderna på individer och samhälle.

Produktionen kan förhindra en del skador och samhällskostnader om all produktion över en viss omfattning tvingas att konsekvensredovisa förväntade arbetsmiljö- och miljö vid planeringen.
Konsekvensberäkningarna bör vara offentliga och tas med i alla företags kalkyler och budgetar.
Exploateringens reella konsekvenser redovisas i årsredovisningarna.
Kapitalinvesterare och företag måste fondera eller avsätta en del av sina vinster för att i efterhand kunna betala eventuella negativa konsekvenser.
Men vad krävs för att genomdriva dessa åtgärder?
Antagligen en överstatlig auktoritär makt som inte finns. Och som vi antagligen inte vill att den ska finnas.
Men kanske är det enda utvägen.

Det blir nödvändigt att inskränka ägande- och nyttjanderätten, friheten och näringsfriheten. Produktion och konsumtion måste minska på många områden.

Klarar demokratin detta? Att vädja till ”vår” medvetenhet och ”vårt” ansvar räcker inte.

Var finns den överstatliga regim som skulle kunna ha makt att ändra världens utveckling?
Hela den kapitalistiska världsordningen måste inriktas på detta och vilka har makt över den?

Torbjörn Tännsjö
Per Bauhn 

Replik från Torbjörn Tännsjö 

Ekonomipriset 2018 

Stig-Björn Ljunggren