Om framtidstro

Som bekant är ingenting så svårt att sia om som om framtiden. 

Trots detta bör man ha en framtidstro. Man kan ju se tendenser. Och man kan hoppas.
Utan framtidstro riskerar man att bli handlingsförlamad, nihilist, cynisk eller passiviserad.

Ens framtidstro kan omfatta den egna livssfären, livstiden och barnens och barnbarnens framtid,
Men helst bör man dessutom ha en tro på hur samhället, hela världen eller mänskligheten kommer att utveckla sig. Framtiden kan vara nära eller långt bort.
Man kan också vara pessimistisk om framtiden. Måla upp dystopier eller undergångsscenarier.

Om man är pessimist eller optimist kan bero på vilken mikrobflora man har i tarmarna, på ens gener, ens bildning och livserfarenheter och sociala status. Kort sagt, ens personlighet och hur man mår.

Det förefaller också som det finns lika många framtidsvisioner som människor.
Olika grupper av människor kan emellertid enas om en gemensam framtidsuppfattning.

En stark och månghövdad optimistisk tro på framtiden behöver inte leda till en bättre framtid.

I Ryssland, i slutet av oktober 1917, sammanträdde arbetar-, soldat- och bondesovjeternas nationella kongress, där bolsjevikerna hade absolut majoritet med omkring 390 delegater, till vilka även vänstermensjevikerna och vänstersocialistrevolutionärerna anslöt sig.
Kongressen talade om revolution som en väg mot en bättre framtid.

I oktober 1922 marscherade 30 000 svartskjortor mot Rom med en dröm om en nära framtid fri från sånt skit som liberalism, socialism och kommunism. De drömde om en reglerad, klassöverskridande stat och de ville göra Italien starkt igen.

Några män i en Bayersk ölhall 1923. De ville förändra det Tyska riket, göra nationen stark igen och skapa en värld dominerad av den ariska rasen. Världen skulle bli bättre så. Fram till 1940 delade en stor del av tyska folket den framtidstron.

Alla tre rörelser fann ett ganska omfattande folkligt stöd. Men så gick det ändå åt helvete.

Kan staten ha framtidstro? Till exempel myndigheter.

Institutet för framtidsstudier borde väl ha någon samlad syn på framtiden. Men jag finner ingen på deras webbplats.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB,  är en statlig myndighet med ansvar för att stödja samhällets beredskap för olyckor, kriser och civilt försvar.
Hur ser den på framtiden?

Konjunkturinstitutets Konjunkturbarometer undersöker företagens respektive hushållens syn på den ekonomiska framtiden. KI går ut och frågar folk vad de tror om framtiden.

SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling.
Varje år svarar nästan 20 000 svenskar på SOM-institutets frågor om allt från politik och massmedier till ämnen som livsstil, hälsa och fritidsvanor. 

I de politiska partiernas program, i folkrörelseorganisationer och branschorganisationer finns det alltid någon form av framtidstro formulerad.

Svensk Handel mäter regelbundet medlemmarnas framtidstro och har t.o.m. en skala att mäta den med: ”Trots att butikernas framtidstro ökar för tredje månaden i rad ligger framtidsförväntningarna under den neutrala nivån på 100. Den sammanfattande Framtidsindikatorn ökar med 1,0 enhet i Handelsbarometerns augustimätning och landar på 97,7. Mest ökar framtidstron bland sällanköpshandlarna.”

Själv vet jag inte vad jag ska tro.

Framtidstro och framtidspessimism

Orosmolnen i världen tornar upp sig.

Hoten mot miljön. Skövlade regnskogar, luftföroreningar, överexploatering av icke förnyelsebara resurser, utarmning av mångfalden, m.fl.
Migrationen. Ökade flyktingströmmar,
Krigen i Iran, Syrien och Jemen,
Hotet om konflikt mellan Iran och USA/Israel/Gulfstaterna.
Konflikthotet Hongkong/Kina.
Terroristdåd och terrororganisationer.
Handelskrig USA-Kina.
Konflikthot Nord- och Sydkorea.
Skakiga demokratier och extremism i Polen, Ungern, Ryssland, Turkiet, Italien...
Brexit.
Nyckfulla politiska ledare som Erdogan, Boris Jonsson, Donald Trump
Konflikt mellan kärnvapenstaterna Indien-Pakistan.
Venezuela.
Skakig världsekonomi.

Finns det någon anledning att vara optimist inför framtiden?

Jo säger Johan Norberg, i en intervju i SvD 19-08-18. Denne ständige kapitalismoptimist, författare och Senior Fellow vid amerikanska Cato Institute, menar att världen ständigt blir bättre, bara vi inte tar optimismen för given. 

Samma dag som jag läser intervjun i SvD hittar jag en broschyr från Jehovas Vittnen i brevlådan
”Vem styr egentligen världen?”  I broschyren anges tre skäl att tro på en bättre framtid.
Djävulens styre är snart över (Hebreerna 2:14). Gud har utsett Jesus till ny styresman.(Psalm 72:13,14) Gud kan inte ljuga. (Jesaja 55:10,11). Den här världens härskare ska kastas ut (Johannes 12:31)

Ekonomer, filosofer och ledarsidor tolkar framtiden olika.

Hos Institutet för framtidsstudierfinner jag inga svar.

I historien har både domedagsprofeter och framtidsoptimister tolkat världens gång olika.
Så görs än i dag.
Vem ska man tro på?

Johan Norberg: ”Framsteg, tio skäl att se fram emot framtiden”, Volante förlag (2017).

Bibeln 

Miljö och demokrati

Uppriktigt sagt begriper jag inte hur miljön ska kunna förändras genom att en del människor springer, hoppar, sjunger, skolkar eller seglar för en bättre miljö.
Jag förstår att de som deltar i aktiviteterna vill manifestera och väcka opinion.

Ofta hör man dem säga att vi måste förändra vår inställning och vårt beteende för att miljön ska kunna förbättras. Vilka vi?
Ligger inte orsaken till den globala miljöförstörelsen djupare än i våra enskilda viljor och beteenden?
Missförstå mig inte: Jag gillar skolungdomarnas engagemang för miljön och alla andra som verkligen bryr sig.

Men de riktar sina aktioner mot politikerna.
Och vad kan de göra?
De kan uppenbarligen inte vända historien som byggt upp en värld som drivs framåt av vinstmaximering, konkurrens, exploatering av människor och naturresurser och rätt att disponera resurser för att skövla andra.

Hoten är annars många:
Krig och terrorism med ökande flyktingskaror som följd.
Miljööverexploatering och därmed följande miljökatastrofer och därmed ökande flyktingskaror.
Ökande fattigdom och därmed ökade folkvandringar.
Motsättningar mellan flyktingar och folk till vilka flyktingarna kommer.
Ökande arbetslöshet.
Allt färre medborgare i välfärdsländerna som ska försörja allt fler äldre.
Välfärdsländernas regeringar får in allt mindre skattepengar i förhållande till behoven
Ekonomiska kriser.
Demokratins kollaps genom politikernas oförmåga att göra något åt utvecklingen.
Globala pandemier, antibiotikaresistens,
Hot om kärnvapenkrig,

Det är ju ingen brist på dystra rapporter om vart vi är på väg.
Nu senast har vi fått veta att avskogning, jordbruk, fiske, klimatförändringar och miljöförstöring har lett till den största minskningen av arter i mänsklighetens historia. Det konstaterade IPBS  i sin rapport om biologisk mångfald.
IPBES är en mellanstatlig organisation representerad av fler än 130 länder som sammanställer kunskapsläget för biologisk mångfald på samma sätt som klimatpanelen IPCC  gör för klimatförändringarna.

I stort sett alla klimatforskare är eniga om att vår planets accelererande klimatförändringar kommer från mänskliga aktiviteter.
Oavsett vad klimatförändringarna beror på måste mänskligheten rusta sig mot naturkatastrofer som översvämningar och jordskred på grund av regn, orkaner, stigande havsvattennivåer, torka och överexploatering av miljön.

Sedan industrialismens början har till exempel mängden koldioxid i atmosfären ökat från knappt 280 ppm (parts per million) till 400 ppm. Den största delen av ökningen daterar till tiden efter andra världskriget.
Den rika delen av världen ligger bakom de mesta av utsläppen som påverkar vårt klimat. G8-länderna (USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Ryssland) orsakade tidigare nästan hälften av de globala koldioxidutsläppen och står fortfarande för mycket stora utsläpp per person. Kina har under de senaste tjugo åren gått från att ha relativt låga utsläpp till att bli världens största utsläppare av växthusgaser per år.

Att minska utsläppen av koldioxid är alltså en fråga som måste engagera alla världens länder och dess medborgare. Enskilda som statsledningar, politiska partier, näringsliv, producenter, konsumenter, kapitalägare, fabrikörer, entreprenörer måste samordna och underordnas gemensamma krafter i kampen mot miljöförstörelsen. Alla måste sträva åt samma håll med samma mål för ögonen. Och det är bråttom.

Det är inte främst enskilda människors ondska, illvilja, okunnighet, dårskap eller girighet som driver mänskligheten till denna utveckling utan rationella ställningstaganden och möjligheterna att skapa tillväxt inom den kapitalistiska ekonomiska, sociala och kulturella historiskt givna kapitalistiska strukturen.
Bakom denna utveckling ligger således den kapitalistiska världsordningen. Samtidigt som kapitalismen skapar utveckling och framsteg ger den upphov till exploatering av människor och miljö och övervältrar en stor del av kostnaderna på individer och samhälle.

Produktionen kan förhindra en del skador och samhällskostnader om all produktion över en viss omfattning tvingas att konsekvensredovisa förväntade arbetsmiljö- och miljö vid planeringen.
Konsekvensberäkningarna bör vara offentliga och tas med i alla företags kalkyler och budgetar.
Exploateringens reella konsekvenser redovisas i årsredovisningarna.
Kapitalinvesterare och företag måste fondera eller avsätta en del av sina vinster för att i efterhand kunna betala eventuella negativa konsekvenser.
Men vad krävs för att genomdriva dessa åtgärder?
Antagligen en överstatlig auktoritär makt som inte finns. Och som vi antagligen inte vill att den ska finnas.
Men kanske är det enda utvägen.

Det blir nödvändigt att inskränka ägande- och nyttjanderätten, friheten och näringsfriheten. Produktion och konsumtion måste minska på många områden.

Klarar demokratin detta? Att vädja till ”vår” medvetenhet och ”vårt” ansvar räcker inte.

Var finns den överstatliga regim som skulle kunna ha makt att ändra världens utveckling?
Hela den kapitalistiska världsordningen måste inriktas på detta och vilka har makt över den?

Torbjörn Tännsjö
Per Bauhn 

Replik från Torbjörn Tännsjö 

Ekonomipriset 2018 

Stig-Björn Ljunggren

Är krisen i världsekonomin konstant och uppgångarna i ekonomin parenteser eller är det tvärt om?

Oron på börsmarknaden ger upphov till spekulationer om att världsekonomin är på väg mot en ny kris. Och när börsen vänder uppåt efter en nedgång så spirar hoppet att krisen är över.
Men tänk om det inte är en ny kris utan att vi befinner oss i en sammahängande kris sedan 30 år tillbaka.
En hel del talar för det.

Det är sällan som en ekonomisk kris har en enda orsak. Vanligen ger en orsak upphov till en annan som i sin tur återverkar på den första vilket leder till en tredje. Flera enskilda faktorer förstärker eller försvagar olika sammankopplade förlopp.
Olika områden i samhället kan drabbas av kris t.ex. produktionen, distributionen, energiförsörjningen, kapitalförsörjningen, råvaruförsörjningen, näringslivsrganisationen, administrationen och eller konsumtionen för att ta några exempel. Akuta krissituationer kan utlösas av marknaden eller av politiska beslut, oftast bägge delarna den ena som följd av den andra.

När det gäller de tre sista decennierna av 1900-talet kan man följa händelseförloppet år från år och se hur den ena orsaken griper in i den andra.
Under tiden 1970–2000 rådde rörliga växelkurser i världsekonomin.
Tiden kännetecknades av kraftiga fluktuationer i dollarns värde. 1970-talets sista år präglades av en dollarkris under president Carter. Det omvända gällde under 1980-talets första hälft under president Reagan, men dollaruppgången bröts 1985 och följdes av ett lika stort dollarfall. Kursfluktuationerna fortsatte även under 1990-talets långa amerikanska expansionsperiod.

Under våren 1971 strömmade, på några veckor, 11 miljarder dollar ut från USA och sökte sig till länder med starka valutor som Japan och Västtyskland. Den amerikanska guldreserven sinade och i augusti 1971 upplöste president Nixon bandet mellan dollarn och guldet.
Även för svensk del kan perioden efter 1970 och framåt betraktas som en sammanhängande ekonomisk kris, med avbrott för en period av högkonjunktur på 80-talet. Men krisens orsaker, effekter på ekonomin och dess förlopp, har varierat. Först kom de internationella faktorerna som dollar- och oljekriser därpå en kostnads- och inflationskris följd av en industrikris som delvis påverkats av politiska beslut och åtgärder. Därtill kommer finanskrisen i slutet av 80-talet.

Världen, och världsekonomin, gick igenom omvälvande ekonomiska och politska förändringar under de tjugo åren 1970–1990.
En serie avregleringar genomfördes av sådant som förut kontrollerades av enskilda stater.
Avregleringarna var en nödvändig anpassning till en värld där överföringar som från att ha varit papper med tryck på blev elektroner eller fotoner som sekundsnabbt förflyttar sig runt jorden och där finansmarknaderna blivit allt mer avgörande.
Pensionssytemen kopplades samma med den övriga internationella finansmarknaden, vilket också det var en ekonomisk nödvändighet.

Efter några år av nästan oavbruten uppgång rasade kurserna på New Yorks fondbörs 19 oktober 1987 och raset påverkade börserna världen över: Tokyo, London, Frankfurt, Stockholm… Under åtta timmar föll kurserna på Wall Street med 23 procent. Ekonomiska ”värden ” motsvarande tre tusen miljarder kronor sveptes bort. Bedömare ansåg att USA:s jättelika budgetunderskott och obalans i utrikeshandeln och en höjd räntenivå var orsaken. Dessutom var börsföretagen alldeles för högt värderade av aktiemarknaden.

Efter 1990 avlöste valutakriserna varandra. ERM-krisen i Europa 1992–1993 drabbade Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island, Storbritannien, Portugal, Spanien och Italien.
”Tequilakrisen” kom 1994 i Mexiko och Asienkrisen 1997. Den senare drabbade Thailand, Indonesien, Malaysia, Filippinerna och Sydkorea. Ryssland råkade ut för en valutakris 1998 och Brasilien 1999.
År 2001 stod Argentina (som i början av 1900-talet rankades som världens sjätte rikaste land) bankrutt efter mer än tre år av ekonomisk tillbakagång. Med 1 500 miljarder kronor i utlandsskuld var det den största ekonomiska kraschen i ett land dittills.

Värdepappermarknaden ökade sedan våren 1994, från något över 20 000 miljarder dollar till över 80 000 miljarder i september 2007. De svenska kreditgivande institutens utlåning till allmänheten ökade från 2206 miljarder kronor 1998 till 4679 år 2007. Omsättningen på den svenska valutamarknaden var 100 miljarder kronor per dag år 1999. 2007 var omsättningen 380 miljarder kronor. Världens börser ökade konstant även om växlingarna i upp- och nedgångar blev allt tätare.

Enligt den amerikanska finansinspektionen hade investeringsbankerna 2004 lånat ut 40 gånger volymen på det egna kapitalet.
I augusti 2007 kunde man i SvD läsa om ett globalt börsras och frossa på kreditmarknaden. Europeiska centralbanken, ECB, pumpade, i tre omgångar, in mer än 200 miljarder dollar i ny likviditet i EMU:s finansmarknad i ett försök att bromsa den allmänna kreditåtstramning som följt i spåren av krisen på USA:s bomarknad. Federal Reserve och japanska centralbanken vidtog liknande åtgärder. Den .sk. finanskrisen var ett faktum.
Trots att många internationella banker tvingats till nedskrivningar av mångmiljardbelopp var det ändå många bedömare som så sent som under våren 2008 trodde att det värsta var över.

Men i en intervju, den 12 februari 2008, för den österrikiska dagstidningen Der Standard, varnade fondmiljardären George Soros för en allvarlig finanskris. I intervjun sa han att världen står inför den värsta finansiella krisen sedan andra världskriget och att USA hotas av en recession.
Han tycks ha fått rätt.

Den 14 mars 2008 meddelade den anrika amerikanska investmentbanken Bear Stearns att banken led av akuta likviditetsproblem. Banken togs över av JP Morgan med hjälp av amerikanska staten.
Krisens akuta yttringar har poppat upp än här än där i världen och inom olika marknader.

Det är ganska märkligt att ekonomer, ekonomijournalister och politiker inte undersöker och diskuterar sannolikheten att krisen är konstant och uppgångarna parenteser i världsekonomin i stället för tvärt om.
Kanske är de rädda för svaret.
Konsekvensen kan bli att det inte hjälper med ytliga åtgärder här och där utan kräver en genomgripande förändring av hela världssystemet med kreditgivning och kapitalbildning.
Och det skulle innebär en revolution.

SvD
DN
DN
E24
E24
E24
Veckans Affärer
DN
DN
DN
Veckans Affärer
GP
AB

DN Debatt