Jeff Bezos - rikare än svenska staten

I Sveriges statsbudget för år 2021 beräknas utgifterna till 1 069 miljarder kronor och inkomsterna till 1 116 miljarder kronor.

Jeff Bezos är mest känd som grundare och styrelseordförande för Amazon.com. Hans förmögenhet motsvarar 1 735 miljarder svenska kronor. Han är alltså mycket rikare än svenska staten.

Bezos bor i Beverly Hills i ett hus med en 1 260 kvadratmeter stor herrgård i Georgiansk stil. Han betalade 1,6 miljarder kronor för stället.
På den drygt 36 000 kvadratmeter stora tomten finns bland annat en tennisbana, två gästhus och en golfbana med nio hål.

År 2000 startade Bezos företaget Blue Origin, ett rymdfärdsföretag med målet att bygga en raket som kunna transportera människor högt upp i jordens atmosfär för att de ska få uppleva tyngdlöshet.

Den 20 juli 2021, klockan 15.00, lyfte Jeff Bezos mot rymden i sitt eget rymdskepp ”Blue Origin”.

Iförd cowboyhatt firade han med champagne efter att ha landat igen.

– Den bästa dagen någonsin, sa Bezos efter landningen.
Hela resan tog 11 minuter.

Men annars, när Bezos vill resa till vardags, gör han det med sin privatjet Gulfstream G650ER-jet, som rymmer åtta personer, och kostar cirka 65 miljoner US-dollar, 565 miljoner svenska kronor.
Eller så tar han sin 127 meter långa lyxyacht ”Flying Fox” som kostat över fyra miljarder kronor. Den är så stor att den kommer ha följe av en mindre yacht ute till havs – vilken kommer vara utrustad med en helikopterplatta.

Hur blir man så jäkla rik som Jeff Bezos?

Jo, han har blivit så ofantligt rik genom ”sitt” företag Amazon. 

År 2020 hade företaget Amazon 1 298 000 anställda över hela världen. Amazon är världens största e-handelsföretag med 45 procent av marknaden.

Det som gör Bezos så rik är att företagets anställda, genom sitt arbete, skapar ett överskott som tillfaller företaget. Företaget gör dessutom en vinst på sin försäljning. Även den vinsten tillfaller företaget. Företaget har dessutom reklamintäkter som ytterst betalas av konsumenterna.
Det är, med andra ord, löntagarna och konsumenterna som bidrar till företaget Amazons vinster.
Vinsten för Amazon för 2020 var 7,2 miljarder dollar (drygt 60 miljarder kronor).

Eftersom Jeff Bezos 1994 var den som startade Amazon bör han kunna tillgodogöra sig en del av företagets vinster och tjäna pengar på företaget.
Man kan också anta att Bezos besitter förmågor och egenskaper som förtjänar att belönas.
Han sysselsätter ju över en miljon löntagare. Ja, det vill säga företaget gör det.

Men frågan är varför Bezos är så mycket mer värd än en svensk lagerarbetare som har en genomsnittslön på 28 600 kronor per månad.  Det blir 343 200 kr om året.

I fall lagerarbetaren skulle få för sig att köpa Bezos lyxyacht Flying Fox måste han jobba i 11 655 år och inte unna sig något annat under tiden.
11 655 år motsvarar 145 livstider om ett liv omfattar 80 år.

För övrigt utsåg världsfacket ITUC Jeff Bezos till världens sämsta chef år 2014. Facket motiverade utnämningen med att Amazons anställda behandlas som robotar.

Men facket är väl bara avundsjuka, och ni vet det där med Jante och sånt.

 

Om Bezos förmögenhet, Dagens Industri, 

GP om Bezos lyxyacht

Om Bezos privatjet

Om Bezos villa, SvD

Om Amazon

Amazons vinst, Resumé

Bezos världens sämsta chef, ITUC, 

Lagerarbetares lön 

Dokument utifrån, SvT Play: Amazons värld. Kan ses till 28 feb 2023. Produktionsår 2020. Originaltitel Amazon Empire: The Rise and Reign of Jeff Bezos
1. Amazon revolutionen • 56 min
2. Sci fi blir verklighet • 54 min

 

Mycket pengar men litet kapital

Pengar är inte detsamma som kapital. En stats samlade pengar är en skuldsedel som helst ska motsvara landets samlade värden i form av kapital, arbete och produktion.
Om landet trycker upp sedlar utöver dessa värden motsvarar de nya pengarna en skuld utan motsvarande värdetäckning. De nya pengarna blir värdelösa.
Att täcka statsskulden genom att trycka upp sedlar är alltså kontraproduktivt. Ändå gör ett antal länder just detta. Inte minst USA. Men USA kan göra det en tid därför att dess valuta dollarn är så dominerande i världen.
Euron är en garanti för att enskilda medlemsländer inte faller för denna frestelse.
Detta faktum glömmer alltid euromotståndarna.
Skuldkrisen som både EU:s och USA:s politiker nu kämpar med är inte en ny kris utan en fortsättning på finanskrisen 2008. Det konstaterar Peter Andersson och Hans Sjögren, forskare vid avdelningen för nationalekonomi vid Linköpings universitet.
Det är inte brist på pengar att låna som orsakar den ekonomiska krisen, snarare tvärtom, anser de. I världen har aldrig funnits så mycket pengar att placera som nu, men inte heller så stora obalanser, säger de två nationalekonomerna .
Det är alltså inte brist på pengar men på produktivt kapital i EU och USA. Kapitalet finns däremot i tillväxtländerna.

SvD

SvD

Är krisen i världsekonomin konstant och uppgångarna i ekonomin parenteser eller är det tvärt om?

Oron på börsmarknaden ger upphov till spekulationer om att världsekonomin är på väg mot en ny kris. Och när börsen vänder uppåt efter en nedgång så spirar hoppet att krisen är över.
Men tänk om det inte är en ny kris utan att vi befinner oss i en sammahängande kris sedan 30 år tillbaka.
En hel del talar för det.

Det är sällan som en ekonomisk kris har en enda orsak. Vanligen ger en orsak upphov till en annan som i sin tur återverkar på den första vilket leder till en tredje. Flera enskilda faktorer förstärker eller försvagar olika sammankopplade förlopp.
Olika områden i samhället kan drabbas av kris t.ex. produktionen, distributionen, energiförsörjningen, kapitalförsörjningen, råvaruförsörjningen, näringslivsrganisationen, administrationen och eller konsumtionen för att ta några exempel. Akuta krissituationer kan utlösas av marknaden eller av politiska beslut, oftast bägge delarna den ena som följd av den andra.

När det gäller de tre sista decennierna av 1900-talet kan man följa händelseförloppet år från år och se hur den ena orsaken griper in i den andra.
Under tiden 1970–2000 rådde rörliga växelkurser i världsekonomin.
Tiden kännetecknades av kraftiga fluktuationer i dollarns värde. 1970-talets sista år präglades av en dollarkris under president Carter. Det omvända gällde under 1980-talets första hälft under president Reagan, men dollaruppgången bröts 1985 och följdes av ett lika stort dollarfall. Kursfluktuationerna fortsatte även under 1990-talets långa amerikanska expansionsperiod.

Under våren 1971 strömmade, på några veckor, 11 miljarder dollar ut från USA och sökte sig till länder med starka valutor som Japan och Västtyskland. Den amerikanska guldreserven sinade och i augusti 1971 upplöste president Nixon bandet mellan dollarn och guldet.
Även för svensk del kan perioden efter 1970 och framåt betraktas som en sammanhängande ekonomisk kris, med avbrott för en period av högkonjunktur på 80-talet. Men krisens orsaker, effekter på ekonomin och dess förlopp, har varierat. Först kom de internationella faktorerna som dollar- och oljekriser därpå en kostnads- och inflationskris följd av en industrikris som delvis påverkats av politiska beslut och åtgärder. Därtill kommer finanskrisen i slutet av 80-talet.

Världen, och världsekonomin, gick igenom omvälvande ekonomiska och politska förändringar under de tjugo åren 1970–1990.
En serie avregleringar genomfördes av sådant som förut kontrollerades av enskilda stater.
Avregleringarna var en nödvändig anpassning till en värld där överföringar som från att ha varit papper med tryck på blev elektroner eller fotoner som sekundsnabbt förflyttar sig runt jorden och där finansmarknaderna blivit allt mer avgörande.
Pensionssytemen kopplades samma med den övriga internationella finansmarknaden, vilket också det var en ekonomisk nödvändighet.

Efter några år av nästan oavbruten uppgång rasade kurserna på New Yorks fondbörs 19 oktober 1987 och raset påverkade börserna världen över: Tokyo, London, Frankfurt, Stockholm… Under åtta timmar föll kurserna på Wall Street med 23 procent. Ekonomiska ”värden ” motsvarande tre tusen miljarder kronor sveptes bort. Bedömare ansåg att USA:s jättelika budgetunderskott och obalans i utrikeshandeln och en höjd räntenivå var orsaken. Dessutom var börsföretagen alldeles för högt värderade av aktiemarknaden.

Efter 1990 avlöste valutakriserna varandra. ERM-krisen i Europa 1992–1993 drabbade Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island, Storbritannien, Portugal, Spanien och Italien.
”Tequilakrisen” kom 1994 i Mexiko och Asienkrisen 1997. Den senare drabbade Thailand, Indonesien, Malaysia, Filippinerna och Sydkorea. Ryssland råkade ut för en valutakris 1998 och Brasilien 1999.
År 2001 stod Argentina (som i början av 1900-talet rankades som världens sjätte rikaste land) bankrutt efter mer än tre år av ekonomisk tillbakagång. Med 1 500 miljarder kronor i utlandsskuld var det den största ekonomiska kraschen i ett land dittills.

Värdepappermarknaden ökade sedan våren 1994, från något över 20 000 miljarder dollar till över 80 000 miljarder i september 2007. De svenska kreditgivande institutens utlåning till allmänheten ökade från 2206 miljarder kronor 1998 till 4679 år 2007. Omsättningen på den svenska valutamarknaden var 100 miljarder kronor per dag år 1999. 2007 var omsättningen 380 miljarder kronor. Världens börser ökade konstant även om växlingarna i upp- och nedgångar blev allt tätare.

Enligt den amerikanska finansinspektionen hade investeringsbankerna 2004 lånat ut 40 gånger volymen på det egna kapitalet.
I augusti 2007 kunde man i SvD läsa om ett globalt börsras och frossa på kreditmarknaden. Europeiska centralbanken, ECB, pumpade, i tre omgångar, in mer än 200 miljarder dollar i ny likviditet i EMU:s finansmarknad i ett försök att bromsa den allmänna kreditåtstramning som följt i spåren av krisen på USA:s bomarknad. Federal Reserve och japanska centralbanken vidtog liknande åtgärder. Den .sk. finanskrisen var ett faktum.
Trots att många internationella banker tvingats till nedskrivningar av mångmiljardbelopp var det ändå många bedömare som så sent som under våren 2008 trodde att det värsta var över.

Men i en intervju, den 12 februari 2008, för den österrikiska dagstidningen Der Standard, varnade fondmiljardären George Soros för en allvarlig finanskris. I intervjun sa han att världen står inför den värsta finansiella krisen sedan andra världskriget och att USA hotas av en recession.
Han tycks ha fått rätt.

Den 14 mars 2008 meddelade den anrika amerikanska investmentbanken Bear Stearns att banken led av akuta likviditetsproblem. Banken togs över av JP Morgan med hjälp av amerikanska staten.
Krisens akuta yttringar har poppat upp än här än där i världen och inom olika marknader.

Det är ganska märkligt att ekonomer, ekonomijournalister och politiker inte undersöker och diskuterar sannolikheten att krisen är konstant och uppgångarna parenteser i världsekonomin i stället för tvärt om.
Kanske är de rädda för svaret.
Konsekvensen kan bli att det inte hjälper med ytliga åtgärder här och där utan kräver en genomgripande förändring av hela världssystemet med kreditgivning och kapitalbildning.
Och det skulle innebär en revolution.

SvD
DN
DN
E24
E24
E24
Veckans Affärer
DN
DN
DN
Veckans Affärer
GP
AB

DN Debatt

Krisen och realekonomin

I Dagens Industri den 19 september 2008 säger SEB-chefen Annika Falkengren,
angående den globala krisen bl.a., ”Nu ser vi att det handlar om en global kris som sprider sig till den reala ekonomin.”
Hon pekar därvid på ett problematiskt förhållande i den kapitalistiska globala ekonomin. Med den reala ekonomin menar hon näringslivet, produktionen och arbetet där reella värden och kapital skapas och utvecklas. Finansmarknaden tillhör inte den reala ekonomin. Finansmarknaden handlar nämligen inte med reella värden utan bara med förväntade upp- och nedgångar i priset på abstrakta värdebevis vilka förlorat kontakten med de verkliga kapital- och realvärdena. Det mesta är luft.

När nu riksbanker och stater pytsar in pengar i detta uppblåsta finanssystem är det i bästa fall pengar som motsvaras av ett verkligt produktionsvärde med förankring i den reala ekonomin. Eller så handlar det om pangar utan koppling till det verkliga produktionsvärdet.
Vi vet inte vilket, men om det är det sistnämnda kommer krisen förvärras eftersom inflationsrisken därmed ökar och att finansmarknaden fylls med än mer luft.
Detta gäller med största sannolikhet USA med dess enorma budgetunderskott, sitt minus i handelsbalans och med en låg dollarkurs. Under dessa förhållanden kommer åtgärden att ”trycka upp dollarsedlar”, för att lindra likviditeten i finanssystemet, bara att skjuta upp krisen och leda till kapital inte investeras och de reella värdena och tillgångarna minskar. Om bilden inte var så trivial skulle man kunna säga att USA:s regering och riksbank kissar i sängen för att behålla värmen. I själva verket är det en enorm jättelögn som ekonomer världen över borde genomskåda.
Men då tvingas de också avslöja att verkliga värden inte kan skapas utan och utanför arbetet och produktionen.