Enfald i debatten

Det finns människor som inbillar sig att det är invandringen och flyktingmottagandet som skapar ekonomiska problem för ett land, till exempel Sverige.

Jag anser att dessa människor har en alldeles för enkel bild av tillvaron.
Det finns nämligen minst åttiosju andra ekonomiska, sociala och kulturella orsaker till att det går bättre eller sämre för ett lands ekonomi.
Om det nu går sämre än förr. Eller bättre. Inte sällan handlar slutsatsen om hur man räknar.

De människor som har en enfaldig syn på samhällsproblem kan alltid ge enkla lösningar på problemen. De enkla lösningarna är alltid lättast att få anslutning till. Alexanderhugg går alltid hem.

En sådan enkel lösning är att Konspirationer ligger bakom samhällsproblemen.
Konspirationsteorier är därför vanliga orsaksförklaringar.
Bakom konspirationen ligger judarna, kapitalisterna, bögarna, muslimerna, ryssarna, makthavarna, högern, vänstern, centern, dumskallarna, akademikerna, kineserna, invandrarna. De konspirerar och arbetar mot folket. De konspirerar för att vinna makt. Ja, de hotar hela vår kultur.

Ett exempel: På sociala medier finns, än i dag, grupper av människor som hatar sossen och finansborgarrådet Hjalmar Mehr (1910-1979) för Norrmalmsregleringen i centrala Stockholm. Mehr var finansborgarråd i Stockholms stad 1958–1966 och 1970–1971. Han anses av stora grupper orsak till de omfattande rivningarna av Klarakvarteren. Men det är naturligtvis fel.

I verkligheten var det så att besluten om Norrmalmsregleringen (eller Citysaneringen) togs redan under 40-talet och verkställdes under 50-, 60- och ända in på 70-talet då rivningarna började kallas för ”Rivningsraseriet”.
Rivningarna och omdaningen var noga planerade och nödvändiga. Många aktörer – arkitekter, konstruktörer, fastighetsägare, kapitalinnehavare, samhällsplanerare, tjänstemän, politiker från olika partier - deltog i planeringen och i besluten.

En sanering av City hade blivit nödvändigt då staden växte. Man tvingades att bredda en del gator för att förhindra trafikinfarkt. Det är svårt att bredda gator i en gammal stad utan att riva en del huskroppar och kvarter. Biltrafikanterna krävde att få komma fram. Så var det över hela världen.

Klarakvarteren bestod dessutom av många slumområden med bostadshus som saknade varmvatten och vattenklosetter. Att förnya det gamla VVS-nätet var nästan omöjligt.
Husen höll på att förfalla. En del var byggda på träpålar som höll på att ruttna och husen började sjunka. Eftersom problemen sågs som dyra att åtgärda föreslogs rivning och nybygge i kvarteren.

Under city anlades ett nät av tunnlar för distribution av varor till butiker och kontor. Det avlastade trafiken ovan jord. Eftersom staden var byggd på en grusås tvingades man att gjuta betongtunnlar.

Tunnelbanan måste byggas vilket krävde att en del redan rivningsfärdiga delar av staden måste rivas. I dag är tunnelbanan ett av stockholmarnas viktigaste transportnät.

Nya samhällsfunktioner och behov för näringslivet krävde att fastigheter måste byggas om.
Byggare, fastighetsägare, skattebetalare m.fl. ville att byggena skulle bli så billiga och funktionella som möjligt.
Med de gamla byggmetoderna och restaureringar skulle byggnaderna bli alldeles för dyra.

Då det nya City stod klart framträdde olika lobbygrupper. Citysaneringen framställdes som ett utslag av modernitetens hämnd på krokanarkitekturen, politikers okänslighet för skönhetsvärden, storvulna men misslyckade ambitioner och en allmän politikerdriven rivningshysteri. Politikerna skulle ha varit kåta på att skapa monument över sig själva.

En del arkitektoniska nya skapelser blev inte så vackra som man önskat. Man kan också diskutera om citykärnan borde ha byggts för fler boenden och inte enbart för butiker och kontor.

Men alla dessa ofrånkomliga fakta fanns som förklaring till de genomgripande förändringarna. Fastigheter byggdes för att maximera funktionen. Städer, och dess fastigheter, byggs inte i första hand för att vara vackra att se på. De byggs för att fungera för sitt ändamål.

Hjalmar Mehr 
SvD 
Aftonbladet 
DN 

Aldrigmehr 
Arkitekten 
Arkitekturupproret 
Rivningarna 

Byggnadsvårdsföreningen 
Utopia arkitekter

 

Enkelspåriga direktörer

Brukar inte titta på TV-programmet Skavlan eftersom jag inte känner behov av att underhållas av pratshower.

Men vänner har berättat om att det i programmet den trettonde mars förekom en debatt mellan Norwegiandirektören Bjørn Kjos och den franske ekonomen ThomasPiketty och att den senare hade dragit brallorna av den norske höginkomsttagaren.

Så jag tittade för att se hur Piketty burit sig åt.

Men enligt min mening var det inte en debatt och inte heller fann jag att Pikettys  brilljans ”gjorde smulor av direktören”.
Däremot häpnade jag över direktörens vettlösa påstående om att han betalar över tusen  procent i skatt. En typisk direktörsöverdrift av en typisk direktörsskröna.

Hans påstående var helt enkelt korkat och föga genomtänkt. Piketty kunde bara envisas med att be om fakta och siffror vilket direktören naturligtvis inte kunde leverera.

Nu ska man inte heller kräva av direktörer att de ska kunna makroekonomi, politik, sociologi, humaniora eller etik. Eller att de ens ska kunna debattera samhällsfrågor.
Direktörerna kan bara det som de är utbildade till, och som de har oerhört bra betalt för, nämligen att förmera kapital för ”sitt” bolag. Att direktörer saknar känsla för helheter och samband i den övriga världen samt brist på allmänbildning har nu senast även demonstrerats av de 31 direktörernas så kallade debattinlägg om Sveriges handel med Saudiarabien i förra veckan.

Då jag senast på den här bloggen påstod att koncerndirektörer är enfaldiga fick jag på tafsen för att vara populist.

Men jag vill hävda att direktörer för stora koncerner är så specialiserade på att öka företagens vinster att de inte har hunnit bilda sig på andra områden. Deras utbildning är så inriktad på att lära sig öka företags vinster att de inte har en chans att sätt sig in i andra frågor. Deras debattmiljö formas ju också av att de mest umgås med varandra och där odlar sina egna berättelser om hur allting fungerar. Kårandan är kompakt på denna höga inkomstnivå.
De kan helt enkelt inte förstå hur folk med en inkomst på 20 000 i månaden lever och fungerar och hur det kan finnas andra intressen än dem som de själva har att bevaka.

Tyvärr rimmar koncerndirektörernas brist på allmänbildning illa med deras relativa makt och brist på demokratisk förankring.

Verdens Gang 

Dagens Industri

Se upp för listbögarna!

Vi behöver förenklingar för att orientera oss i tillvaron. Men förenklingar innebär samtidigt en risk för att man missar helheter och sammanhang.

Tillvaron rymmer en oändlig mångfald där allt är i rörelse och förvandling och där allt påverkar vart annat.  Inte ens den mest gedigna vetenskapliga avhandling kan redovisa denna mångfacetterade verklighet.

Det är således inte konstigt att mediernas nyhetsrapportering innehåller förenklingar.

Däremot verkar det som om förenklingarna blir allt enfaldigare och mer vanliga och samtidigt får allt större genomslag i samhällsdebatten.

Ett exempel på det är alla dessa rankinglistor.

Här är några av de aktuella:

Sveriges bästa arbetsplatser 2013.

Bästa arbetsplats för vem? Hur bedöms arbetsplatsen?

Världens lyckligaste folk.

Vad är lycka? Är lycka detsamma för alla Australiensare?

Sveriges mest sårbara kommuner.

Undersökningsföretaget WSP använder sex olika kriterier. Kan det finnas andra och fler?

USA:s allra mest hatade företag .

Vilka hatar? Hur uttrycks hatet?

Sveriges bästa kommun att bo i.

Se min blogg 

Landets bästa skolkommuner.

Den korrigerade versionen blev inte mer sann än den gamla.

I dagen SVD Näringsliv pekar ekonomijournalisten Andreas Cervenka på den förenkling som kanske påverkat samhällsdebatten mest: BNP.

Det gäller att se upp för statistik- och listbögarna. De utgör en samhällsfara.

VD:ars enfaldiga uppgift

Michael Treschow är ordförande i Unilever med närmare 200 000 anställda och en av svenskt näringslivs tungviktare som styrelseordförande i Ericsson. Tidigare koncernchef för Electrolux och Atlas Copco. Under 2004-2007 var han ordförande i Svenskt Näringsliv.
Enligt en intervju i Dagens Industri, i veckan, tycker Michael Treschow inte att det är någon mening att kritisera Kina för bristande demokrati och brott mot mänskliga rättigheter, utan menar helt blygsamt att "man ska hålla sig inom de områden man kan”.
Det brister således i kunnande hos denne store man.

Man kan ju fundera över VD:ars stora kompetens och kunnighet, som oftast anges som motiv för deras höga ersättningar. (35 ggr större än en arbetares)
Apropå detta skriver Bengt Lejsved, chefsrekryterare under mer än 20 år, i SvD 16/8, att
de 50 svenska toppcheferna tjänar för litet eftersom de i genomsnitt bara tjänar ungefär 30 procent av vad en tysk, brittisk, spansk eller italiensk vd tjänar på motsvarande jobb. F.d. chefsrekryteraren framhåller att värdeskapande i koncerner måste drivas av individer som besitter en djup kompetens över ett brett fält av färdigheter, från ledarskap och management till finansiella frågor, teknik/produktion och marknader.
Med all respekt för denna djupa och breda kunskap: Samhällskunskap tycks inte ingå i denna.
Men det är inte så konstigt. För tänker man efter så har en vd en ganska enfaldig uppgift, nämligen att se till att företagets investerare får utdelning på satsat kapital.
Allt annat är ovidkommande. Och all kunskap som inte hjälper vd i denna uppgift är överflödig.
Är det kanske i själva verket de begränsade kunskaperna som är mest värdefull för en vd:s enfaldiga uppgift?