Demokratins former I

Politikerföraktet frodas.

Särskilt bland dem som inte vet så mycket om politikens förutsättningar.
De tror att det är politikerna som styr. Och de anser att politikerna inte lyssnar på vanligt folk utan helt styr åt helvete. Uppfattningar om att politikerna är dummare än vanligt folk, eller att de drivs av egenintresse eller struntar i medborgarnas åsikter är inte ovanliga.

Ta till exempel diskussionen om Cityomvandlingen på 70-talet som fortfarande pågår efter femtio år. Enligt dem som skäller på politikerna revs stan urskillningslöst och i raseri. Kulturminnen förstördes. Än i dag pekas Hjalmar Mehr (1910-1979) ut som ärkeskurk i sammanhanget.
Kritikerna förklarar för oss att husen i stället borde ha renoverats. Åtminstone kunde man ha behållit fasaderna intakta.

Att det blivit nödvändigt att bygga om de 300 år gamla Klarakvarteren i Stockholms bekymrar inte kritikerna. De skiter i vilka problem en sådan omvandling förde med sig. De vill inte förstå att det var nödvändigt att ge plats för biltrafiken, tunnelbana och köpcentra. Att dragningen av VVS-system, elektrifiering och teletrafik krävde åtgärder.  Att gatutrafiken kunde avlastas genom garagetunnlar och underjordiska lastplatser. Att bostadsstandarden behövde moderniseras.
Den enkla sanningen, att man måste knäcka ägg för att laga omelett, ingår inte deras medvetande.

En stad måste fungera för dem som vistas där, inte bara hysa vackra fasader.
Det blev nödvändigt att ta ett rejält tag med grävskopan för att klara denna omvandling.
Och det var helt enkelt billigare att riva och bygga nytt än att restaurera.

Om man måste bredda en gata, till exempel, blir man tvungen att riva en del av fastigheterna som kantar den gamla smala gatan. Rivning, åtminstone på ena sidan gatan, är enda lösningen.
En fasadrenovering, som kritikerna förespråkar, kräver att man måste behålla de gamla våningshöjderna som är anpassade till fasadens fönster.

 Men fastighetsägarna vill ha in så många betalningsstarka hyresgäster som möjligt i sitt nya hus. De vill därför ha fler våningar i sina fastigheter. Till så låg kostnad som möjligt. Kontor, lokaler, bostäder måste vara ändamålsenliga.
Ska man bygga en tunnelbana måste man gräva under staden och de gamla sextonhundratalsbyggnaderna. Grunderna i Klara stod på morän, husen stod på en grusås. Det gick helt enkelt inte att gräva för tunnelbanan under husen utan man blev tvungen att riva byggnaden och gräva sig ner och därefter bygga betongtunnlar.

Inte bara politiker var delaktiga i omvandlingen utan även stadsbyggnadskontorets tjänstemän, fastighetsägare, byggmästare och kreditinstitut. Och där fanns också önskemål från dem som ville ha lokaler i det nya city: affärsmän, försäkringsbolag, banker, företag.

Man kan inte bortse att det oftast är ekonomin som styr och inte estetiska betraktelser.
Vi kräver att det byggs så billigt som möjligt. Skatterna ska hållas nere.

Jag har inget emot vackra fasader, och anser inte att stan blev vackrare efter rivningarna, men vi vill bo så billigt och bra som möjligt. Vi vill kunna resa snabbt och bekvämt. Vi vill kunna handla varor så enkelt som möjligt.  Butiksägare vill att varuleveranser sker så smidigt som möjligt.
Fastighetsägarna vill tjäna så mycket pengar som möjligt på sina fastigheter. Kapitalägarna vill ha valuta på satsat kapital.

Det är sånt som styr. Inte politikernas vilja.
Frid över Hjalmar Mehrs minne.

 

Kungl. majts  'Byggnadsstadga för stad och landsbygd av den 20 november 1931

Arkitektupproret 

 

Enfald i debatten

Det finns människor som inbillar sig att det är invandringen och flyktingmottagandet som skapar ekonomiska problem för ett land, till exempel Sverige.

Jag anser att dessa människor har en alldeles för enkel bild av tillvaron.
Det finns nämligen minst åttiosju andra ekonomiska, sociala och kulturella orsaker till att det går bättre eller sämre för ett lands ekonomi.
Om det nu går sämre än förr. Eller bättre. Inte sällan handlar slutsatsen om hur man räknar.

De människor som har en enfaldig syn på samhällsproblem kan alltid ge enkla lösningar på problemen. De enkla lösningarna är alltid lättast att få anslutning till. Alexanderhugg går alltid hem.

En sådan enkel lösning är att Konspirationer ligger bakom samhällsproblemen.
Konspirationsteorier är därför vanliga orsaksförklaringar.
Bakom konspirationen ligger judarna, kapitalisterna, bögarna, muslimerna, ryssarna, makthavarna, högern, vänstern, centern, dumskallarna, akademikerna, kineserna, invandrarna. De konspirerar och arbetar mot folket. De konspirerar för att vinna makt. Ja, de hotar hela vår kultur.

Ett exempel: På sociala medier finns, än i dag, grupper av människor som hatar sossen och finansborgarrådet Hjalmar Mehr (1910-1979) för Norrmalmsregleringen i centrala Stockholm. Mehr var finansborgarråd i Stockholms stad 1958–1966 och 1970–1971. Han anses av stora grupper orsak till de omfattande rivningarna av Klarakvarteren. Men det är naturligtvis fel.

I verkligheten var det så att besluten om Norrmalmsregleringen (eller Citysaneringen) togs redan under 40-talet och verkställdes under 50-, 60- och ända in på 70-talet då rivningarna började kallas för ”Rivningsraseriet”.
Rivningarna och omdaningen var noga planerade och nödvändiga. Många aktörer – arkitekter, konstruktörer, fastighetsägare, kapitalinnehavare, samhällsplanerare, tjänstemän, politiker från olika partier - deltog i planeringen och i besluten.

En sanering av City hade blivit nödvändigt då staden växte. Man tvingades att bredda en del gator för att förhindra trafikinfarkt. Det är svårt att bredda gator i en gammal stad utan att riva en del huskroppar och kvarter. Biltrafikanterna krävde att få komma fram. Så var det över hela världen.

Klarakvarteren bestod dessutom av många slumområden med bostadshus som saknade varmvatten och vattenklosetter. Att förnya det gamla VVS-nätet var nästan omöjligt.
Husen höll på att förfalla. En del var byggda på träpålar som höll på att ruttna och husen började sjunka. Eftersom problemen sågs som dyra att åtgärda föreslogs rivning och nybygge i kvarteren.

Under city anlades ett nät av tunnlar för distribution av varor till butiker och kontor. Det avlastade trafiken ovan jord. Eftersom staden var byggd på en grusås tvingades man att gjuta betongtunnlar.

Tunnelbanan måste byggas vilket krävde att en del redan rivningsfärdiga delar av staden måste rivas. I dag är tunnelbanan ett av stockholmarnas viktigaste transportnät.

Nya samhällsfunktioner och behov för näringslivet krävde att fastigheter måste byggas om.
Byggare, fastighetsägare, skattebetalare m.fl. ville att byggena skulle bli så billiga och funktionella som möjligt.
Med de gamla byggmetoderna och restaureringar skulle byggnaderna bli alldeles för dyra.

Då det nya City stod klart framträdde olika lobbygrupper. Citysaneringen framställdes som ett utslag av modernitetens hämnd på krokanarkitekturen, politikers okänslighet för skönhetsvärden, storvulna men misslyckade ambitioner och en allmän politikerdriven rivningshysteri. Politikerna skulle ha varit kåta på att skapa monument över sig själva.

En del arkitektoniska nya skapelser blev inte så vackra som man önskat. Man kan också diskutera om citykärnan borde ha byggts för fler boenden och inte enbart för butiker och kontor.

Men alla dessa ofrånkomliga fakta fanns som förklaring till de genomgripande förändringarna. Fastigheter byggdes för att maximera funktionen. Städer, och dess fastigheter, byggs inte i första hand för att vara vackra att se på. De byggs för att fungera för sitt ändamål.

Hjalmar Mehr 
SvD 
Aftonbladet 
DN 

Aldrigmehr 
Arkitekten 
Arkitekturupproret 
Rivningarna 

Byggnadsvårdsföreningen 
Utopia arkitekter

 

EU:s rika och fattiga

Londons innerstad är EU:s rikaste region. Stockholm hamnar på tionde plats i EU:s tio-i-topp-lista slaget av exempelvis Luxemburg, Bryssel, Hamburg, Prag och Paris. Två andra nordiska regioner finns med bland de 20 rikaste: Köpenhamn på plats 18 och Åland på plats 20.
Stockholm är långt före de fattigaste regionerna i Bulgarien och Rumänien. Och londonbons "BNP-siffra" ligger 334 procent över EU-genomsnittet, medan en person i Severozapaden i Bulgarien bara når upp till 26 procent av snittet.

Tar man hänsyn till att det kostar mer att leva i London än i exempelvis Bulgarien minskar skillnaderna något. Men statistiken visar tydligt att det går en ekonomisk gräns mellan öst och väst. Alla EU:s 20 fattigaste regioner ligger i Öst- och Centraleuropa, i länder som blivit EU-medlemmar mellan 2004 och 2007. Eurostat har delat upp de 27 EU-länderna i 271 regioner för att göra mätningen. Sverige har delats upp i åtta regioner, som alla ligger över EU-genomsnittet.
Siffrorna som presenteras av EU:s statistikmyndighet Eurostat är från 2007, innan den ekonomiska krisen slog till med full kraft.
Går man ner på individnivå är skillnaderna enorma mellan invånarna.

Privata affärer

Uppsala Nya Tidning


Ta hem rapporten: