Incitament, marginalskatt och Expressens ledarredaktion

Nyliberala politiker talar ofta om incitament.

Incitament är något som stimulerar visst beteende. Om man till exempel vill lära en hund att sitta vackert kan hundgodis, givet vid rätt tillfälle, vara ett incitament för jycken. Delfiner i delfinarier får fisk som incitament då de gör vissa konster. Cirkusen lär elefanter att dansa på bakbenen genom att belöna dem med jordnötter.

Ett incitament för att få människor att gå till jobbet är arbetslön.
Storföretagens verkställande direktörer måste exempelvis ha fyrtio gånger så hög lön som en industriarbetare annars är incitamentet för dåligt och då vill VD inte vara VD eller så flyttar han (det är vanligen en han) till ett annat land som förstått det där med incitament.
Det måste också finnas incitament för dem som utbildar sig till professorer, läkare, forskare eller verkställande direktörer.
Utan incitament vill ingen utbilda sig till sådana jobb.

Annat är det med incitamenten för de arbetslösa bidragstagarna.
För dem bör bidragen minskas så att de ska få incitament för att börja arbeta. Bara om bidragen är lägre än lönerna kommer de arbetslösa att söka jobb i stället för att gå och slå dank. Incitamentet för bidragstagarna är alltså så låga bidrag som möjligt.
Men det är ont om jobb vilket beror på att arbetsgivarna inte har incitament att giva arbete eftersom arbete kostar för mycket. Därför bör arbetsgivarna ges möjlighet att erbjuda de arbetslösa billigare och enkla jobb med lägre ingångslöner.
Riktigt hur det här ska gå ihop är inte riktigt utrett.
För om man först sänker bidragen för de arbetslösa och sedan även sänker ingångslönerna för att det ska bli fler jobb så blir ju incitamentet - skillnaden mellan arbetsförtjänst och bidrag - mindre för de arbetslösa att ta jobb. Då måste man ju antingen sänka bidragen ytterligare, annars försvinner ju incitamentet för de arbetslösa att arbeta. Eller så måste man åter höja lönerna. Och då försvinner åter arbetsgivarnas incitament att giva arbete.

Skatter minskar folks incitament att arbeta och tjäna pengar. Det gäller särskilt för höginkomsttagare.
Om staten snor alla pengar är det ju meningslöst att jobba. Och om ingen jobbar får inte staten några skattepengar på inkomster.
Danmark, Frankrike, Belgien, Finland och Österrike har högre skatter än Sverige inom EU.

Men Sverige har världens högsta marginalskatt, något som upprör Expressens ledarredaktion till den grad att de talar om ”perversa skatter”.

Marginalskatt är den skatt du betalar på din sist intjänade tusenlapp. Så länge din totala inkomst håller sig under gränsen för statlig inkomstskatt betalar du cirka 300 kronor i skatt på varje intjänad extra tusenlapp.
När din totala inkomst däremot stiger över gränsen för statlig inkomstskatt betalar du drygt 500 kronor i skatt på varje extra intjänad tusenlapp. Marginalskatten stiger alltså gradvis med inkomsten. Först ökar den upp mot kommunalskattesatsen. När årsinkomsten sedan når 452 200 kronor, den nedre brytpunkten år 2017, börjar du betala statlig inkomstskatt. Då stiger marginalskatten till 52 procent.
Marginalskatten är inget problem för till exempel restaurang- och köksbiträden eller barnskötare som tjänar 265 500 om året. Och inte heller för genomsnittssvensken som tjänar 384 000 om året.
Men en hårt arbetande grupp som drabbas är mäklare inom finanssektorn med en medellön på 932400 om året, .
Visst är det perverst!

SCB, medellöner
Medlingsinstitutet, lönestatistik
Brytpunkt för statlig skatt

Den nyliberala paradoxen

Nyliberala debattörer och politiker brukar anse att pengar är ett viktigt incitament för människor och individer d.v.s. att plånboken styr våra handlingar.

De anser t.ex. att för höga a-kasse- och sjukersättningar gör att folk inte vill arbeta utan hellre går på bidrag. Därför var alliansregeringen snabb med att försämra försäkringsvillkoren  så snart de fått regeringsmakten 2006.
Nu skulle alla lata djävlar och simulanter tvingas ut i jobb.

Samtidigt vill de nyliberala – moderater, Svenskt Näringsliv, borgerliga ekonomer m.fl. - sänka ingångslönerna för s.k. okvalificerade jobb för att de arbetslösa lättare ska få arbete.
Svenskt Näringsliv tror att antalet ingångsjobb kommer att öka då arbetsgivarna inte behöver betala så mycket i arbetslön. Och ju lägre löner desto mindre kostnader och därmed bättre konkurrenskraft är tanken. 
Arbetsgivarna, eller rättare sagt arbetsköparna, håller alltså inne med en massa arbetsuppgifter för att de inte vill betala arbetskraften för att den är för dyr.

Det är mycket sällan som arbetsgivarna talar om vilka arbetsuppgifter det rör sig om eller berättar om hur mycket lönerna ska pressas ner innan det blir möjligt att anställa.
Inte heller finns det några vetenskapliga stöd för att det finns ett samband mellan låga löner och låg arbetslöshet.

Men lägre ingångslöner måste innebära att skillnaden mellan försäkring och lägstalöner ökar. Lönerna blir lägre i förhållande till bidragen.
Det borde väl innebära att de outbildade arbetslösa inte vill ta jobben.
Om man sänker ingångslönerna blir ju incitamentet att ta ett jobb för dem som inte är så motiverade att jobba. De stannar hellre i bidragsberoende än att ta ett lågavlönat skitjobb.
I konsekvensens namn borde man därför i stället höja ingångslönerna.

Annars måste nästa steg bli att sänka bidragsnivåerna. Det är arbetsgivarna medvetna om.
För det ska ju löna sig att arbeta.

Hela resonemanget om att sänka löner gäller dem som står lägst i den ekonomiska hierarkin. De som jobbar på Mac Donalds ska sänka sin lön från 16000 i månaden till… Ja vaddå?
Men det är naturligtvis inte de som förordar lönesänkning.

Det är de välbetalda direktörerna på Svenskt Näringsliv och deras ekonomiprofessorer, de som ligger på toppen av lönehierarkin, som är så ivriga att sänka de sämsta lönerna.

När det gäller dem själva är resonemangen och logiken helt annorlunda.

Verkställande direktörers höga löner och bonusar försvaras med att direktörerna måste ha en stimulans att jobba hårt för företaget och inte fly till bättre betalda jobb i utlandet.

Snacket om att det är nödvändigt att sänka lägstalönerna är antingen en nyliberal dogm utan vetenskaplig grund eller ett medvetet sätt att skylla krisen på de fattiga i stället för att ta itu med de verkliga problemen.

Den allvarligaste orsaken till arbetslösheten i Europa är nämligen att kapitalägarna inte investerar sitt kapital i produktiva verksamheter. Kapitalet satsas inte i produktion utan på finansspekulationer.
Staten skulle kunna satsa realkapital för att ge ekonomin en viktig injektion. Men tyvärr sätter de nyliberala dogmerna stopp för detta.

SvD 

SVT 

Calmfors i DN 

Om Calmfors i ETC 

Calmfors om finansministern  

Konjunkturinstitutet 

LO rapport ” Vägen till full sysselsättning och rättvisarelöner”