Incitament, marginalskatt och Expressens ledarredaktion

Nyliberala politiker talar ofta om incitament.

Incitament är något som stimulerar visst beteende. Om man till exempel vill lära en hund att sitta vackert kan hundgodis, givet vid rätt tillfälle, vara ett incitament för jycken. Delfiner i delfinarier får fisk som incitament då de gör vissa konster. Cirkusen lär elefanter att dansa på bakbenen genom att belöna dem med jordnötter.

Ett incitament för att få människor att gå till jobbet är arbetslön.
Storföretagens verkställande direktörer måste exempelvis ha fyrtio gånger så hög lön som en industriarbetare annars är incitamentet för dåligt och då vill VD inte vara VD eller så flyttar han (det är vanligen en han) till ett annat land som förstått det där med incitament.
Det måste också finnas incitament för dem som utbildar sig till professorer, läkare, forskare eller verkställande direktörer.
Utan incitament vill ingen utbilda sig till sådana jobb.

Annat är det med incitamenten för de arbetslösa bidragstagarna.
För dem bör bidragen minskas så att de ska få incitament för att börja arbeta. Bara om bidragen är lägre än lönerna kommer de arbetslösa att söka jobb i stället för att gå och slå dank. Incitamentet för bidragstagarna är alltså så låga bidrag som möjligt.
Men det är ont om jobb vilket beror på att arbetsgivarna inte har incitament att giva arbete eftersom arbete kostar för mycket. Därför bör arbetsgivarna ges möjlighet att erbjuda de arbetslösa billigare och enkla jobb med lägre ingångslöner.
Riktigt hur det här ska gå ihop är inte riktigt utrett.
För om man först sänker bidragen för de arbetslösa och sedan även sänker ingångslönerna för att det ska bli fler jobb så blir ju incitamentet - skillnaden mellan arbetsförtjänst och bidrag - mindre för de arbetslösa att ta jobb. Då måste man ju antingen sänka bidragen ytterligare, annars försvinner ju incitamentet för de arbetslösa att arbeta. Eller så måste man åter höja lönerna. Och då försvinner åter arbetsgivarnas incitament att giva arbete.

Skatter minskar folks incitament att arbeta och tjäna pengar. Det gäller särskilt för höginkomsttagare.
Om staten snor alla pengar är det ju meningslöst att jobba. Och om ingen jobbar får inte staten några skattepengar på inkomster.
Danmark, Frankrike, Belgien, Finland och Österrike har högre skatter än Sverige inom EU.

Men Sverige har världens högsta marginalskatt, något som upprör Expressens ledarredaktion till den grad att de talar om ”perversa skatter”.

Marginalskatt är den skatt du betalar på din sist intjänade tusenlapp. Så länge din totala inkomst håller sig under gränsen för statlig inkomstskatt betalar du cirka 300 kronor i skatt på varje intjänad extra tusenlapp.
När din totala inkomst däremot stiger över gränsen för statlig inkomstskatt betalar du drygt 500 kronor i skatt på varje extra intjänad tusenlapp. Marginalskatten stiger alltså gradvis med inkomsten. Först ökar den upp mot kommunalskattesatsen. När årsinkomsten sedan når 452 200 kronor, den nedre brytpunkten år 2017, börjar du betala statlig inkomstskatt. Då stiger marginalskatten till 52 procent.
Marginalskatten är inget problem för till exempel restaurang- och köksbiträden eller barnskötare som tjänar 265 500 om året. Och inte heller för genomsnittssvensken som tjänar 384 000 om året.
Men en hårt arbetande grupp som drabbas är mäklare inom finanssektorn med en medellön på 932400 om året, .
Visst är det perverst!

SCB, medellöner
Medlingsinstitutet, lönestatistik
Brytpunkt för statlig skatt

Okunnigt om avtalsrörelsen

Löntagarna bör, för att behålla köpkraften, avstå från löneökningar eftersom alliansregeringen gett dem lägre skatter. Det säger Maria Eriksson på SvD:s ledarsida i dag.
Hur okunnig får man vara för att få skriva på SvD:s ledarsida?

Menar Maria Eriksson att statens skattepolitik ska styra avtalsrörelsen?
Varför manade hon då inte aktieägarna att avstå från utdelning med hänvisning till skattesänkningarna? Bör arbetsgivarna bli mer generösa i avtalsrörelser som genomförs efter en skattehöjning?
De genomförda skattesänkningarna har för övrigt till stor del redan betalats av löntagarna genom försämrade a-kasseersättningar och ökade a-kasseavgifter. Räkna på det, och summan blir plus minus noll för löntagarna.

Lönerörelsen som nu börjar handlar om lönerna om ett och flera år. Vad vet vi om skatterna om ett år?
Dessutom har Borg och Reinfeldt lovat att det är pensionärerna, inte löntagarna, som ska få del av de kommande skattesänkningarna.

Avtalsrörelsen handlar inte om lönernas förhållande till regeringarnas skattepolitik.
Den handlar om hur stor andel av produktionsöverskottet som ska tillfalla löntagarna. Kapitalägarna vill behålla allt för sig själva eller helt bestämma om hur överskottet ska fördelas. Avtals- och lönerörelsen är en motkraft, en viktig demokratisk institution, som ger löntagarna röst i kampen om överskottet.
Naturligtvis kan man, som Maria Eriksson, välja sida i den kampen. Men det skadar inte med litet insikt.