Lönen för mödan

Totalt fanns, år 2020, enligt SCB 4 780900 anställda (löntagare) i Sverige.

Men vad är egentligen lön?
Vanligen förklaras lön som ”ersättning för utfört arbete” eller för den arbetstid som den anställde disponerar hos sin arbetsgivare.
Din lön är en ersättning för din arbetskraft som du bidrar med i ett företags produktion.

Men lönen har ytterligare dimensioner.
För de flesta människor är lönen den enda inkomsten. Den ska täcka alla de utgifter som den anställde har i livet. Boendekostnad, livsmedel, kläder, barnuppfostran, försäkringar, avgifter, resor, kultur och mycket annat.

Många har säkert upptäckt att det är för mycket månad kvar efter att månadslönen är slut.
Nära var fjärde svensk, 23 procent, har använt upp hela sin månadslön innan nästa lön betalas ut. Det visar bland annat en Gallup-undersökning som gjorts på uppdrag av Nordea.
Varje löntagare får rätta sina utgifter efter lönens storlek.

Levnadskostnaderna är ju de samma för bankdirektören som för den som jobbar inom hemservice. Ett paket kaffe, en liter mjölk eller ett kilo mjöl kostar ju lika mycket för bägge.
Författaren Sven Lindqvist (1932-2019) skrev någon gång på sjuttiotalet en essä om hur det skulle vara om alla medborgare hade samma lön men att i stället priserna i butikerna skulle variera efter vilken samhällsstatus man har. Ett kilo kaffe skulle då vara betydligt billigare för en bankdirektör än för en undersköterska som skulle behöva betala trettio gånger så mycket.

Företagen, med hjälp av sina anställda, producerar varor och tjänster för marknaderna. De anställda får lön för sin arbetskraft. Lönen ska räcka för de anställdas konsumtion.  Löntagarna är med andra ord både producenter och konsumenter.
Lön, pris och konsumtion bildar ett kretslopp inom samhällsekonomin.

Sambanden mellan löne- och prisutvecklingen är därför viktig att studera. Statistiker, till exempel SCB, mäter därför den genomsnittliga prisutvecklingen för hela den privata inhemska konsumtionen, d.v.s. de priser konsumenten faktiskt betalar. KPI är det vanliga måttet för kompensations- och inflationsberäkningar i Sverige.

En del ekonomer och arbetsgivare brukar se lönerna som en utgift eller en kostnad. Men arbetsgivaren anställer och betalar ju lön till ”medarbetare” som utför arbetsuppgifter som bidrar till företagets lönsamhet. Arbetsgivaren giver arbete så länge det är lönsamt. Lönerna är alltså en investering. Löntagaren antas utföra arbete som är mer värt än den lön som löntagaren får. Löntagaren producerar en vinst.
Som producent bidrar du således till företagens och kapitalägarnas vinst, men också som konsument.
Företaget och handeln säljer ju för att göra en vinst på försäljningen.

Din lön bestämmer också din placering i samhällshierarkin. Eller om det är din placering i hierarkin som avgör din lönenivå.
Högre chefer inom bank, finans och försäkring har den högsta medianlönen av alla yrken. Medianlönen för dessa höjdare är 120 000 kronor. Lägst medianlön har hemservicepersonal med 21 500 kronor.
Frågan är om det är placeringen i hierarkin som bestämmer lönenivån eller tvärt om. Antagligen betingar de bägge faktorerna varandra.

En vd-lön på ett svenskt storföretag motsvarar 66,8 undersköterskelöner. Det visar LO:s rapport av inkomsterna för samhällets maktelit.

Men varför har en direktör högre lön än en undersköterka?
Löneskillnader för olika yrkesgrupper brukar motiveras med att den som har längre och högre utbildning, större erfarenhet, ansvar och kunskap bör ha högre lön. Man kan också väga in vilka risker arbetaren utsätter sig för i jobbet, fysisk ansträngning, arbetets besvärlighet, löntagarens speciella skicklighet o.s.v.
Men skulle en undersköterska vara mindre ansvarig än en direktör? Är inte bägge kunniga på sitt respektive område? Vem av dem har störst ansvar?
Om direktören hamnade på sjukhus och behövde vård skulle han då hellre ha en annan bankdirektör vid sin sida än en sjuksköterska?

Arbetet och lönen har således en grundläggande betydelse för samhällsutvecklingen. Arbetet och lönen är central för majoriteten av mänskligheten. Ett tydligare allmänintresse finns knappast.
Ändå anser en del debattörer att arbetet och lönen är särintressen.

Löneskillnaderna är ett mysterium. Tradition, makt, hierarkitänkande, exklusivitet (tillgång och efterfrågan), påverkar synen på löneskillnaderna.

Men var finns forskningen kring dessa och liknande frågor? Löneskillnader mellan kvinnor och män diskuteras i dag intensivt. Men varför existerar alla övriga löneskillnader?

Makteliten håller ställningarna, LO 

Lönen tar slut i förväg för var fjärde, SvD 

Antalet anställda minskar, SCB  

Arbetskraftsundersökningarna (AKU)

Konsumentprisindex (KPI), SCB

Real löneutveckling i Sverige, Ekonomifakta

Arbetskraftskostnader internationellt, Ekonomifakta

 

 

 

 

Politiker som jobbskapare

”Är det då så enkelt att det är vinsterna och överskottet från den privata sektorn som utgör grunden för samhällets rikedomar? Jag misstänker att åtskilliga, även på vänsterkanten, ibland faktiskt tror att det är så. Men det stämmer inte. Tankefiguren bygger på att först sparar man ihop pengar i det privata – och sedan kan litet av det användas i det offentliga. Men exempelvis Ikea skulle aldrig blivit ett stort företag om inte politikerna först beslutat sig för ett omfattande bostadsbyggande som skapade efterfrågan på billiga möbler.”

”Politiker kan skapa jobb. De kan göra det i en mycket bokstavlig mening, genom att driva statliga företag, anställa fler i en offentlig sektor som ropar efter folk eller investera i byggande av bostäder och infrastruktur. Och de kan göra det mer indirekt genom en mycket mer aktiv ekonomisk politik.”

Så skrev Göran Greider i tidningen ETCs ledare i går.

Enligt min mening förenklar Greider resonemanget så att det blir vilseledande och så att det blir lätt för nyliberaler och s.k. ekonomer att vederlägga.

En sak tror jag vi är överens om:

Grunden för all ekonomisk utveckling är människors arbete. Utan arbete ingen tillväxt, ingen välfärd, ingen kapitalbildning och ingen mänsklig utveckling alls. Detta var både Adam Smith och Karl Marx överens om.
Även den svenska regeringen, näringslivet, flertalet partier och fackföreningsrörelsen tycks omfatta den ståndpunkten. I varje fall talar de alla samma språk om tillväxt, d.v.s. överskott av arbete och produktion.

Arbetet och produktionen skapar överskott som kan användas för konsumtion och för investeringar.
Även om gränserna mellan konsumtion och investeringar flyter in i varandra konsumerar vi mat, bostad, fritid, vård, utbildning, trygghet, kultur.
De överskott som används för investeringar finns bland annat i näringslivet, hos staten, i det allmänna sparandet.
Det handlar alltså inte om närande och tärande verksamheter.
Det handlar om överskottets fördelning mellan konsumtion och investering. Statens och näringslivets kapital växelverkar med varandra i ett modernt samhälle.

Ett annat problem med Greiders resonemang är att ”Att skapa jobb” inte är så entydigt som det låter.

”Att skapa jobb” kan betyda flera saker. Bland andra att skapa

1. arbetstillfällen, även meningslöst arbete.

2. meningsfulla arbeten som skapar överskott och som ökar samhällets välstånd

3. Fler avlönade tjänster inom redan etablerade områden som t.ex. välfärden.

Att skapa arbetstillfällen enligt 1. är enkelt. Låt arbetslösa gräva en grop och därefter fylla igen den. Ett evighetsjobb. Det skapar onekligen sysselsättning.
Staten betalar lönerna i stället för a-kassebidrag.
Bankrånare och andra brottslingar skapar sysselsättning genom att engagera polis, glasmästare, försäkringstjänstemän, jurister, kriminalvårdare med flera.
Men sådana jobb kan vi, om vi kunde välja, vara utan.

Att skapa jobb som ökar samhällets välstånd enligt punkt 2 är svårare.
För att skapa sådana jobb, i dagens läge, krävs vanligen investeringskapital (pengar, maskiner, lokaler, idéer, administrativa resurser, energiförsörjning m.m.), driftiga företagsledare, en bärande idé om vilka samhällsbehov som behöver tillfredsställas, en marknad som efterfrågar företagets produkter, marknadsföringsåtgärder, distributionsresurser, konkurrenskraft (även internationellt), en politisk majoritet för att investera, och en hel del annat.
Naturligtvis kan staten och politikerna (eller ”samhället”) skapa den typen av jobb men det kräver ju att skattebetalarna är med på det och vill betala för investeringarna och eventuella risker.

Vi behöver onekligen fler människor som arbetar inom sjukvård, skola och omsorg. Vi behöver resurser för att bygga ut vägar och för att rusta upp järnvägarna. Det krävs nya och fler arbetande för att skapa ett mer hållbart samhälle genom att bygga ut förnyelsebar energi, utveckla forskning, bygga ut bredbandsnätet och annan kommunikation. Vi behöver bygga samhällen som inte skapar bankrånare och andra brottslingar. Välfärden kräver allt mer och större resurser.
Allt detta är sådant som politiker kan besluta om.

Men om vi (enligt punkt 3) ska satsa på fler avlönade tjänster inom t.ex. välfärden måste lönepengarna tas någonstans ifrån, t.ex. skatterna. D.v.s .det överskott som staten förfogar över.

Med obegränsade resurser kan man naturligtvis bara ösa ut pengar på olika offentliga verksamheter, både konsumtion och investeringar, men vi har inte obegränsade resurser.

Då statens överskott minskar i förhållande till behoven kan staten visserligen låna men helst inte till konsumtion utan till investeringar som skapar överskott.

Oavsett om den jobbskapande verksamheten är ordnad i privat eller offentlig regi krävs att verksamheten är sådan att den ger ett överskott som kan täcka kommande utgifter, ge skattebetalarna (investerarna) återbäring på satsade pengar, betala löpande utgifter, skapa nya innovationer som utvecklar företaget.


Visst kan politiker skapa jobb. Men hur skaffar de fram investeringskapital?


Se även min bloggkommentar "Tolv orsaker till arbetslöshet"

Inkomst utan lönearbete inte möjlig i kapitalismen

”OBS Magasin” i Radions P1 hade, onsdagen den 26 mars, bjudit in en representant från rörelsen Baslön.se för att diskutera medborgarlöner. Där var Cecilia Paulsson, aktivist i Baslön.se samt välfärdsforskaren Andreas Berg och sociologen Roland Paulsen. Paulsen utkom 2010 med boken ”Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin”. I boken försöker Paulsen påvisa att det mänskliga arbetet inte behövs lika mycket som förr eftersom den tekniska utvecklingen tagit över produktionen.

Programrubriken var ”Moral, plikt och friare tid - samtal om basinkomst”

Tanken på en tillvaro utan arbete är inte ny. I begynnelsen fanns Paradiset och där behövde man inte arbeta. Men redan i Bibelns inledning slänger Gud ut Adam och Eva från denna arbetsfria tillvaro och tvingar dem att arbeta i sitt anletes svett. Arbetet blev hela mänsklighetens syndastraff.
 

Under antiken föraktades arbetet av filosofer och statsmän.
Bland andra ansåg Aristoteles (382-322 f.Kr.) att arbetet hindrar människan från att utvecklas och att arbete är skadligt för kropp och själ.
Det kunde han predika tack vare att slavar och invandrare utförde allt föraktat och nödvändigt arbete och därmed såg till att Aristoteles och andra filosofer kunde leva och filosofera.

I sin bok ”Rätten till lättja” från 1848 pläderar Paul Lafargue för att arbetarrörelsen borde befria arbetarna från arbetet. Han fick dåligt gehör.

Och enligt Marx skulle det kommunistiska samhället befria arbetarklassen från lönearbete och arbetets tvång. Först när den tekniska utvecklingen gått så långt att människorna inte behövde arbeta skulle de befriats från lönearbetets ok.
Men Marx förlade det målet till en utopisk mycket avlägsen framtid.

Marx studerade och beskrev kapitalismen och kom fram till att lönearbetet var en av kapitalismens viktigaste beståndsdelar. Övriga är konkurrensen och kapitalkoncentrationen. Alla delar är beroende av varandra.  Lönearbetet är det som håller produktionen i gång i det globala kapitalistiska samhället. 

Arbetarrörelsens krav på kortare arbetstid och ökad välfärd blev aldrig fullt ut ett krav på frihet från arbete eftersom arbetarrörelsens samhällssyn byggde på uppfattningen att arbetet är grunden för all utveckling. Arbetarrörelsens yttersta mål var att inte avskaffa arbetet men att så småningom erövra arbetet från kapitalintressena.

Kraven på att slippa arbeta är alltså varken nya eller originella.

Tråkiga, skitiga, tunga, stressande och farliga jobb är inte ovanliga i dagens arbetsliv. Särskilt inte om vi ser det globalt.
Lönearbetet innebär tvång och är något många helst vill slippa. Arbetet är något man flyr ifrån. Fritiden blir ett hägrande mål. Som arbetslivet ser ut är det inte konstigt att arbetsbefrielse är en ganska naturlig inställning.

Baslön.nu vill alltså avskaffa lönearbetet utan att först förändra kapitalismen. Eller så anser de att avskaffandet av lönearbetet kommer att leda till kapitalismens förändring.
Vilket framgår inte.

I radioprogrammet diskuterades hur hög en medborgarlön skulle kunna vara.
Cecilia Paulsson från rörelsen Baslön.nu ansåg att 10 000 kronor i månaden som medborgarlön kanske var för litet. Hon ansåg att 12 000 kronor möjligen vore bättre för att de som befriats från lönearbete skulle kunna hålla en god konsumtion.

Men vilka ska då producera för denna goda konsumtion?
Vad ersätter lönearbetet? Om staten ska betala dagens löntagare varifrån får då staten sina resurser?

Vilka ska bygga bostäder, producera kläder, livsmedel, kommunikationsmedel?

Om halva befolkningen lever av vad den andra delen av befolkningen producerar uppstår en motsättning mellan arbetande och bidragstagare.

Vilka konsekvenser har det?

Om halva delen av befolkningen lever av vad den andra delen producerar uppstår en beroendeställning.

Vårt land är extremt beroende av att det lönearbetas i andra länder. Hur kommer Sverige kunna konkurrera med dessa länder med halva befolkningen utanför produktionen?

Att avskaffa lönearbetet men inte kapitalismen är som att bota huvudvärk genom halshuggning.

 Basinkomst Nu

ETC

DN

AB

Är välfärden möjlig?

Grunden för all ekonomisk utveckling är människors arbete. Utan arbete ingen tillväxt, ingen välfärd, ingen kapitalbildning och ingen mänsklig utveckling alls. Detta var både Adam Smith och Karl Marx överens om.

Även den svenska regeringen, näringslivet, flertalet partier och fackföreningsrörelsen tycks omfatta den ståndpunkten. I varje fall talar de alla samma språk om tillväxt.

Det mesta av vårt arbete ökar samhällsvärden: Produktion av varor och tjänster, utveckling och organisation av nyttigheter, uppfinningar och utveckling av verktyg, maskiner, byggnader, fartyg, kommunikationsnät o.s.v. Försörjning, transport och förmedling av nyttigheter. Byte och handel med dessa. Effektivisering och förbättring av det som produceras och säljs.
Produktion, hushållning och vård av naturresurser. Planering, samordning och organisation av produktion, transport och handel. Vård, och rehabilitering av människor. Vård och reparation av nyttigheter och resurser. Utbildning och utveckling av människor. Arbete för att upprätthålla institutioner, organisationer, samhällsfunktioner. Försvar av mänskliga och materiella värden. Uppfinningar, upptäckter och innovationer. Verksamheter som samlar, utvecklar och investerar resurser i produktion och arbete. Forskning och utvecklingsarbete.

Allt detta arbete skapar sådant som människor behöver för att kunna leva och leva väl. En stor del av de producerade värdena konsumeras (vi måste ju äta, klä oss, bo o.s.v.) men en del blir också över som produktionsöverskott som kan användas till t.ex. nyinvesteringar och utveckling av nya verksamheter som ska fylla nya behov och till sparande av resurser som kan användas i framtiden.
Den materiella produktionen är också nödvändig för att tillfredsställa andra viktiga mänskliga behov som konstnärlig och litterär verksamhet, musik, filosofi, forskning, vetenskap och andra immateriella nödvändigheter. De humanistiska verksamheterna och den materiella produktionen är ömsesidigt beroende av varandra.
Men inte ens antikens filosofer skulle ha kunnat filosofera utan de livsnödvändigheter som slavarnas arbete producerade.

Man kan fråga sig hur det kommer sig att västerlandets välfärdssystem i dag sakta men säkert vittrar ner, att pensionsbesparingarna urholkas, att tryggheten försvinner utan att politikerna tycks kunna stoppa den negativa utvecklingen.
Finns det en eller flera orsaker den ekonomiska urholkningen som politikerna inte rår på?
Vilka möjligheter har politikerna att påverka utvecklingen i den ena eller andra riktningen?
Beror den vittrande välfärden på nyliberal politik eller är den nyliberala politiken bara en anpassning till en djupare liggande ekonomisk förändring?

Ett problem som börjat visa sig på många håll i Europa är att det idag är allt färre medborgare som arbetar och försörjer allt fler medborgare som inte arbetar.
Det beror på att
1. Allt fler människor – i förhållande till hela landets arbetande befolkning – blir gamla och går i pension.
2. Allt fler av dem som är i arbetsför ålder, arbetar kortare tid än tidigare. Sjukdom, utbildning, arbetslöshet, lagstadgade ledigheter, förkortad arbetstid, avtalspensioneringar m.m. gör att den totala arbetade års- och livsarbetstiden per medborgare blir kortare än tidigare.
3. Ungdomar går längre tid i skolan än förr och kommer därför senare ut i arbetslivet.
4. Allt fler slås ut från arbetsmarknaden genom förtidspensionering, missbruk m.m.

Eftersom det arbetas mindre i förhållande till hela landets befolkning minskar den totala produktionen av samhällsvärden och värdeskapande resurser.

Visserligen är det så att svenska löntagare hör till de mest produktiva i världen. Det innebär att varje svensk löntagare producerar mer per arbetare än sina kolleger i andra länder.
Men den höga produktiviteten räcker inte längre för försörjningen. De fyra uppräknade faktorerna påverkar allt mer i tillväxthämmande riktning.

Det värsta är att problemen inte slutar med dessa uppräknade faktorer.
En mycket allvarlig orsak är att allt fler som arbetar gör det i sektorer som inte skapar nya samhällsvärden eller några produktiva värden alls. De är sysselsatta, som det heter, men de sysslar med sådant som inte skapar nya värden.
Jag tänker på arbeten som inte är direkt värdeskapande, utan som endast bidrar till att hålla pengar i cirkulation, och som, så att säga, bara flyttar pengar mellan olika fickor.
Det är t.ex. verksamheter som går ut på att roa, underhålla och ge njutning som t.ex. spelföretag, den s.k. upplevelseindustrin, glamourindustrin, drogindustrin m.fl.

En rockgala t.ex. skapar mycket arbete (eller sysselsättning) men inga nya resurser. Publikens pengar går till att försörja dem som jobbar med galan men några nya materiella värden skapas inte.
Kan det vara så att den typen av improduktivt arbete ökar i förhållande till produktivt?

Särskilt nöjes- och underhållningsindustrin utgör en enbart konsumerande verksamhet utan att den samtidigt bidrar till produktionen eller produktionsöverskottet.
Om det vore så att nöjesindustrins exportvinster återsatsades i produktiv verksamhet kan det vara en nyttig verksamhet för importnationen. Men om det sker vet vi inte. Tills vi vet finns det skäl att tro att dessa resurser satsas på ny liknande improduktiv verksamhet.
Visserligen håller t.ex. nöjesindustrin människor sysselsatta, men de skapar inga nya materiella värden eller vårdar de existerande värdena.

Att skapa jobb, eller sysselsättning, är f.ö. inte svårt. Hela den kriminella branschen sysselsätter poliser, advokater, domare, åklagare, försäkringstjänstemän och kriminalvårdare utan att nya värden skapas. Olycksfall och katastrofer av olika slag skapar massor av nya jobb utan att vi för den skull vill ha mer av den sortens jobbskapande. (BNP påverkas dock i positiv riktning)

Man kan också ifrågasätta hur mycket av den finansiella verksamheten som skapar några värden. Mycket av sådant som kallas värdepappershantering inbringar visserligen en massa pengar till hanterana utan att nya värden skapas.

Det finns dessutom verksamheter (arbeten) som bidrar till att förstöra mer värden än de tillför, t.ex. vissa verksamheter som utarmar miljön, flera typer av kriminell verksamhet och det som följder dessa verksamheter. Dessa verksamheter är inte bara improduktiva utan kontraproduktiva. En verksamhet som förstör mer resurser än den skapar kan verka lönsam i dag, men kostnaderna vältras över till kommande generationer.
Frågan är om dessa värdeförtärande verksamheter ökar i förhållande till de värdeskapande verksamheterna.

Men det finns ytterligare en viktig faktor som gräver ur samhällsresurserna. Och den är mer och djupare förbunden med det kapitalistiska ekonomiska systemet.
Kapitalbildningen måste löna sig för kapitalägarna och investerarna genom att löntagare och anställda arbetar och producerar. Annars skapas inga värden och då kan det inte göras några nya värdeskapande investeringar. Löntagarna måste kunna producera mer än vad de konsumerar (konsumtion i form av lön, utbildning, pensioner, försäkringar, arbetskraftskostnader m.m.) och en del av överskottet måste tillfalla kapitalägarna, d.v.s. dem som äger produktionsmedlen. Om det inte sker finns det ingen anledning för kapitalägarna att anställa lönearbetare. Då arbetskraften blir för dyr inom en ekonomisk zon går kapitalägarna till regioner där de totala arbetskraftskostnaderna är så låga att arbetskraften ger ett överskott. Det sker i allt större utsträckning så att nyinvesteringar går till Asien och andra regioner i världen där fattigdomen är mer utbredd. Eller så importeras billig arbetskraft.

Det innebär på mycket lång sikt att priset på arbetskraft på den globala arbetsmarknaden vägs samman och till en början sänks för oss i industriländerna och så småningom höjs i u-länderna. På mycket lång sikt ökar arbetskraftskostnaderna över lag.
Kapitalägarna i industriländerna får därmed ut allt mindre av produktionsöverskottet. Detta måste de kompensera och gör det genom valutaspekulationer och annan icke värdeskapande verksamhet. Investeringarna i värden och i värdeskapande resurser minskar.
Det är den utvecklingen som nu pågår i ekonomin.

Frågan är om det är möjligt att komma till rätta med de ekonomiska och sociala problem som nu tornar upp sig och som raserar den välfärd som tidigare generationer byggt upp.

Den ekonomiska forskningen blundar för dessa sammanhang för att istället syssla med mer eller mindre produktiva teorier och matematiska spetsfundigheter.


Willy Bergström 

Peter Söderbaum

”Världens välfärd: Fyra decenniersom förändrade planeten”, Johan Norberg Underlagsrapport nr 1 tillGlobaliseringsrådet, 2007

Gemensam välfärd 

Tillväxtverket

OECD

Ekonomifakta

ILO

Världsbanken

UNDP 

Wikipedia Productive andunproductive labour

Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC,

Naturvårdsverket, Rapport från FN:sklimatpanel IPCC 

Global Utmaning

Globalt Perspektiv 

Gapminder http://www.gapminder.org/

Vänsterekonomerna 

Amartya Sens blogg

Finns det plats för ideologisk debatt här?

Eller är det Juholt för hela slanten?
Här är ett försök till att formulera en tanke om den ekonomiska världskrisen.
Ett kortfattat försök till allmän enkel förklaring 1.0


Sedan tusen år tillbaka lever vi i en global marknadsekonomi där varor och tjänster produceras för att säljas och köpas med hjälp av bytesvaran pengar.
Eftersom producenterna och säljarna, på grund av konkurrensen, tvingas att minimera sina kostnader för att sänka priserna under konkurrenternas så pressas priserna och produktionen effektiviseras.
Människors strävan efter vinst, personlig utveckling och nyfikenhet driver på utvecklingen.
De vinster som uppstår i verksamheten går till investeringar och till expansion av verksamheten.

Så långt är allt gott och väl.

Men eftersom vi sedan tre hundra år tillbaka lever i en kapitalistisk marknadsekonomi tvingas säljarna och producenterna ständigt att skapa allt högre vinster i sin verksamhet.
Dels blir investeringarna alltmer kapitalkrävande på grund av verksamhetens allt större omfattning och komplexitet. Men det finns ännu ett skäl.
Till producenterna har nämligen en ny grupp marknadsaktörer, sedan ett par hundra år, sällat sig, nämligen procentarna.
Vinsterna ska nu användas, inte bara för investeringar och tillväxt i produktionen, utan dessutom till att betala räntor till kreditgivare och ge avkastning till dem som satsat kapital i verksamheten. Producenten jagas därigenom av allt högre avkastningskrav och allt högre räntor i realation till vinsten.
Kapital- och finansmarknaden, som från början var till för att försörja produktionens behov av krediter och lån, måste nu även ge avkastning till procentarna.

Så långt går det an.

Men eftersom finansmarknaden har blivit en alladeles egen marknad som hålls igång av att skuldpapper köps och säljs måste även den ge sina investerare, profitörerna, avkastning på kapital. Kopplingen till produktionen blir samtidigt allt svagare och finansmarknaden blir sig själv nog.
Och eftersom man på finansmarknaden handlar med skulder som finansieras av nya skulder i en lång kedla uppstår så småningom en skuldkris då kedjan av skulder slutligen ställs inför kravet att betalas i reella värden. Skuldsufflén säckar ihop till en pannkaka och de imaginära vinsterna går upp i rök.
Den kapitalmarknad som är nödvändig för att försörja den kapitalistiska marknadsekonomin drabbas av propp. Produktionen saknar kapital för att kunna hållas igång. Det uppstår en produktionskris.
Genom att utnyttja upp- och nedgångarna på finans- och valutamarknaden kan visserligen en del företag tilfälligt skapa stora finansiella intäkter. Men vid krisen förvandlas de finansiella intäkterna bara till luft i bokföringen.

Produktionskrisen orsakar arbetslöshet och till att konsumtionsutrymmet begränsas. Alla försöker rädda sig genom att ”ta ut sina pengar från banken” och försöker bl.a. slippa att betala skatter.
Misstron mot näringsliv och samhälle ökar och en svart ekonomi uppstår.
Låga skatteintäkter leder till en politisk kris som förvärrar läget.
Politikerna försöker lösa proppen i kapitalförsörjningen genom att trycka upp mer pengar och injicera i kapitalmarknaden.
Men det kan lyckas för en tid, på sikt förvärrar det läget och skapar inflation.
Historiskt sett är det bara investringar - statliga och privata - i infrastruktur och teknikutveckling, utifrån reella värden som kan få hjulen att börja snurra och blodomloppet att pulsera igen.
Fram till sjuttiotalet har krisförkoppet gått i cykler om sju, tio eller 20 år.
Men eftersom transaktioner i dag är globala, och sker i oerhört snabb takt, särskilt de finansiella, kommer den ena krisen innan den andra har klingat av. Det ser ut som en ständigt fortgående kris.
Kriserna är inte heller avgränsade till enbart bank-, finans-, valuta-, bostads- eller politiska kriser var för sig utan en kris inom en sektor påverkar de andra i ett växelförlopp.


Har du synpunkter?

Som du förstår gör beskrivningen inte anspråk på att vara vare sig fullständig, vetenskaplig eller objektiv.
Frågan är bara: Duger den som en ytterst summarisk sammanfattning?
Vad är fel och varför? Vad bör ändras och till vad? Vad bör strykas? Vad ska läggas till?
Kommentera gärna så att vi tillsammans kan uppgradera förklaringen.
Du behöver inte vara socialdemokrat för att kommentera men anonyma kommentarer tänker jag inte beakta.

Några spridda länkar
Andreas Cervenka i SvD

Marios blogg

Svenskt Näringslivs ekonomifakta

Partiprogram för Socialdemokraterna

ekonomisk debatt

Sociologerna

Oförmögna förmögna

Allt färre arbetsgivare förmår giva arbete.
Orsaken är att det saknas kapital.
Det saknas förvisso inte kapitalister. Det är ju kapitalisterna som har till uppgift att samla kapital och satsa detta i produktion och arbete. Men även kapitalisterna tycks ha förlorat förmågan. I vart fall tycks själva kapitalet vara förlorat.
Således finns för närvarande en massa oförmögna arbetsgivare och kapitalister. Förvisso är de förmögna men inte till att ordna arbete och produktion.

Förvisso saknas inte heller pengar. Men pengar är inte kapital för då skulle problemet lätt kunna lösas genom att man lät sedelpressarna gå. Nu är emellertid problemet att det är just så som många stater försöker lösa kapitalbristen. Det är som att kissa i sängen, du vet. Det värmer i början.
Syftet med detta, säger man, är att få fart på konsumtionen. Om folk konsumerar mer kan företagen producera mer. Ty ju mer vi konsumerar dess mer kan vi producera. Nu har det emellertid blivit något fel så att det produceras mer än det konsumeras. Maskineriet verkar ha gått i baklås.

Det gäller också att ingjuta förtroende och tillit i marknaden så att kapitalägarna vågar satsa sitt kapital, sägs det.
Tyvärr tror jag att de inte låter sig luras. Är det några som genomskådar sånt så är det kapitalägarna.
Finansspekulanterna däremot älskar fagra löften, drömmar, spekulationer och rena fantasier. Det är det de lever av.
Men var det inte därför det blev en kris?

SvD
DN

E24
ETC

Kapitalisterna har misslyckats i sin roll

Nu pytsar världens stater ut miljardtals kronor för att få fart på det finansiella maskineriet. Pengarna kommer från sedelpressarna och är lån av framtidens ekonomier.
Så grattis alla ni som arbetar! Ni kommer att få arbeta värre för att betala igen pengarna. Tråkigt för er som saknar arbete. Ni kommer att få det ännu sämre framöver.

Men det finns inga alternativ inom ramen för kapitalismen. Och det finns inga alternativ till kapitalismen.
Enda lösningen på krisen är, som politikerna nu gör, att trycka pengar och låna av framtiden. Det blir till ett gigantiskt pyramidspel av samma sort som finansmannen L. Madoffs som lånade pengar av investerare som fick igen sina pengar med ränta, pengar som Madoff lånat av nya investerare som fick igen sina pengar med ränta, pengar som Madoff lånat av nya investerare o.s.v. tills bubblan sprack.

På sikt kan ändå en förändring ske. Men det kräver att världens politiker tillsammans med produktiva krafter försöker stävja den finansmarknad som kommit att bygga på pyramidspel och fantasivärden. Vi måste se till att kapitalbildningen inriktas på investeringar i arbete och produktion.
Vi lever i en ekonomi som bygger på produktion för konsumtion och konsumtion för produktion. Men produktionen behöver ständigt tillförsel av kapital. Kapitalisternas uppgift är att se till att samla kapital och placera kapitalet i reellt arbete och produktion. När de nu ständigt misslyckas med detta måsta andra komma in och lösa problemet.
Grunden för allt samhällsekonomiskt tänkande måste vara att det är arbete och produktion som skapar värde och nytt kapital.
Vi måste f.ö. se till att begreppet ”värdeökning” gäller reella värden och inte upptrissade förväntningar på kommande priser. Värde och pris är två skilda saker men i dagens ekonomiska system har de fått samma betydelse vilket är en del av problemet.

Men var finns analytikerna, journalisterna, ekonomerna, politikerna, tankesmedjorna och andra skriftlärda som förklarar allt detta för oss som ska betala?



Dagens PS.
SvD
DN