Varför blir det sånt djävla liv om Centerns programförslag?

Nya moderaterna presenterade förslag till ett nytt program för knappt ett år sedan och socialdemokraterna har nyligen avslutat diskussionen om sitt.

Medierna har inte gjort något större väsen av det.
I all tysthet genomfördes debatten om  programförslagen  inom partierna.

Men när en arbetsgrupp inom Centern presenterar ett programförslag blir det ett djävla liv så att partiledaren är tvungen att avbryta sin semester i Thailand för att komma hem och gjuta olja på vågorna.

Centern är att gratulera. Ett programförslag ska väcka debatt, förslaget ska rådbråkas och idéer ska antas och förkastas och motståndare ska förfasa sig. Det ska vara en jobbig process innan det slutliga programmet antas.

Att Centerns programförslag väcker debatt i media beror naturligtvis på att det är så uttalat nyliberalt och att det utmanar de centerpartister som har socialliberala uppfattningar.
Men det är inget fel i det. Det är sunt.

Jag saknar den debatten för socialdemokraternas del.

Själv har jag försökt bidra till den på det forum som står mig till buds, d.v.s. den här bloggen.
Bl.a. har jag föreslagit att Socialdemokratin mer uttalat ska definiera sig som socialliberalt.

Nu när det är så tydligt att Centern och Folkpartiet har övergivit de väljare som har en socialliberal inriktning vore det tjockskalligt att inte ta chansen att vinna deras röster.

Ty val vinns genom att attrahera nya grupper väljare och genom att försvaga motståndarna.
 

Mina förslag till ett ideologiskt idéprogram hittar du genom nedanstående länkar.

Ett förslag till socialliberalt partiprogram.

Till programkommissionen Förslaget till partiprogram I

Till programkommissionen Förslaget till partiprogram II
Till programkommissionen Förslaget till partiprogram III 

Till programkommissionen Förslaget till partiprogram IV 

Till programkommissionen Förslaget till partiprogram V
Till socialdemokraternas partikongress

DN 

DN Ledare 

DN Debatt 

SvD Brännpunkt  

SvD Ledare 

SvD Ledare 

AB 

AB Ledare

Expressen 

Expressen Ledare 

Vad menas med vänsterpolitik?

Inte heller Suhonens nya artikel (SvD 16 dec,) ”S har allt att förlora på sin nuvarandestrategi ”  skapar ljus över vad Suhonen egentligen vill.

 

Det är synd, eftersom partiets väg bör diskuteras och eftersom förslaget till partiprogram är fattigt, men de luddigheter som Suhonen presenterar kan inte ligga till grund för en diskussion eller en analys.

Han talar om vänsterpolitik, med vad menas med det, konkret?

Suhonen anser att socialdemokratin bör ta itu med arbetslösheten, fascismen och exploaterandet av främlingsrädsla och islamofobi. Han menar också att arbetarrörelsens främsta uppgift är:

” att hitta en politisk analys av varför främlingsfientlighet blir politisk hårdvaluta i kristider. Och framför allt presentera en politik som gör andra och mycket väsentligare saker till centrum i människors politiska diskussioner.”

För analysen av dagens politik ordinerar Suhonen några böcker av ChantalMouffe 

Klas Gustvsson och Colin Crouch

Colin Crouch skriver om att de stora folkrörelserna försvunnit som demokratins jordmån.

Det är bara att instämma.

Jag minns själv hur folkrörelserna och arbetarrörelsen genomsyrade samhället under socialdemokratins guldålder från efterkrigstiden tills inflationen och globaliseringen helt förändrade situationen på 70-talet.

Kring Barnhusgatan, Wallingatan, Drottninggatan och Norra Bantorget i Stockholm låg LO och Folkets Hus och flertalet fackförbund. Där låg Arbetarnes tryckeri som tryckte fackförbundens medlemstidningar. Rörelsen hade en rikstidning ”Morgontidningen” och det fanns också en kvällstidning, ”Aftontidningen”. De trycktes på det egna tidningstryckeriet Tidens tryckeri. Tidskriften ”Tiden” var rörelsens ideologiska forum sedan 1908. Arbetarrörelsens kulturorganisationer Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, Folkets Parker, Reso, Konstfrämjandet, Skådebanan, Brevskolan och Förenings Filmo, och företag som Fackföreningarnas byggnadsproduktion och Tidens förlag var mer eller mindre knutna till arbetarrörelsen.

Unga Örnar tog hand om barnen innan de gick in i Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU.

A-bild var rörelsens bildbyrå och AB Klichéteknik tidningens och tryckeriets klichéanstalt.

I arbetarrörelsens periferi, men med starka band, fanns Konsum, och HSB. Den kulturella hegemonin var märkvärdigt stark även långt utanför rörelsen. Sveriges Radio, Folket i Bild, Rabén & Sjögrens förlag, Riksbyggen, OK, Bilägarnas inköpscentral, koloniträdgårdsrörelsen m.fl. genomsyrades av arbetarrörelsens ideal och personal.

Det fanns en enorm socialdemokratisk kreativitet och entreprenörsanda på nästa alla samhällets fronter. Den intensiva studie- och bildningsverksamheten upplyste om arbetarrörelsens ideal.
Det politiska livet dominerades av arbetarrörelsen politiska gren, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, SAP, i nära allians med den andra halvan av rörelsen, fackförbunden inom LO.

Rörelsen var ett samhälle i samhället och befolkades av socialdemokrater och en och annan kommunist. Många föddes in i rörelsen, levde sitt liv där och gick till sista vilan med hjälp av rörelseföretaget Fonus.

Många av dem som var verksamma inom rörelsen kände varandra sedan ungdomsåren i SSU eller hade knutit kontakter med varandra i styrelser, på möten och kongresser.

Folk svetsades samman i det fackliga arbetet, möttes i partiföreningar och i ABF-cirklar.

Inte så få hade fått sin högre utbildning på Brunnsviks folkhögskola och Runöskolan. Nätverket var starkt och utbrett.

Allt detta har idag vittrat sönder.

Man kan visserligen klandra socialdemokratin för detta men de yttre ekonomiska villkoren har tvingat till ständiga reträtter.

Då folkrörelsebasen för socialdemokratin vittrat sönder försvagas och förändras inte bara socialdemokratin utan hela det politiska livet.

Det är alltså meningslöst att drömma sig tillbaka till en förlorad guldålder. Den lär inte återkomma.

Suhonen anser att partiet inte har några riktiga förslag om hur nya jobb kan skapas. Ingen kraftfull reformism som sparkar undan benen på intresset för invandringen.
Den sista meningen måste vara en felskrivning eller ett feltänk.
Som världen idag ser ut måste vi diskutera flyktingmottagningen och öka intresset för att hjälpa folk i nöd.
Det är för övrigt i SD:s medvetna retorik att använda begreppet ”invandrare” och inte prata om flyktingar.

Suhonen sammanfattar sin kritik:
”Varje dag kommer rapporter om ökade inkomstklyftor, bostadsbrist, arbetslöshet, människor som far illa, kommuner som inte klarar välfärden hela vägen ut, järnvägar som står still eller busslinjer som dras in. Och om fler flyktingar. Att inte ta en hård reformistisk konflikt om alla de viktiga uppgifter som politiker ska göra något åt men där handfallenhet och passivitet blivit norm när politiken dragit sig tillbaka, är ett oförlåtligt misstag. ”

Det är klart. Men frågan är ju hur.
Har Suhonen något förslag om hur dessa problem ska tacklas utöver skattehöjningar, vinstförbud i välfärden och högre offentliga utgifter är det ju bra om han redovisar dessa.

Och om skattehöjningar, vinstförbud i välfärden och höge offentliga utgifter är vänsterpolitik är det synd om vänstern.
AB

Vad menar du Suhonen?

På AB Debatt den 14 december ”Dags att våga vara socialdemokrater” 

kritiserar Daniel Suhonen programkomissionens förslag till partiprogram.

Riktigt hur han menar att partiet ska förnya sig är dock svårt att förstå med ledning av artikeln.

Man får antydningar om att det var bättre förr och att socialdemokratin tidigare haft en ”förmåga att kombinera en politik som bygger på en maktanalys med en reformpolitik som skapat en bred klasskoalition kring välfärdsprojektet”, vad nu det kan betyda. Antagligen menar Suhonen att partiet tidigare lyckats ena stora väljargrupper om välfärdsprojektet.

I själva verket har partiet, i det avseendet, lyckats skapa ett så stort samförstånd om välfärdspolitiken att det idag till stora delar omfattas även av Moderaterna.

Frågan är hur socialdemokratin ska tydliggöra skillnaderna i välfärdssyn.

Till kritiken av dagens socialdemokrati anser Suhonen att partiet i dag ”saknar den reformagenda som skapade förutsättningar för att knyta samman klasser och sociala grupper”. Vad menar Suhonen med det? Vill han ha mer klassamverkan?

Precis som socialistromantikern Göran Grieder använder Suhonen klassbegreppet litet hur som helst. Ena gången som liktydigt med social grupp mer sällan, men i vissa fall, i begreppets marxistiska betydelse som att beteckna relationen till ägandet av produktionsmedlen. Med utgångspunkt från den marxistiska betydelsen blir en mening som ”att knyta samman klasser” helt obegriplig eller fascistisk.

Suhonen skissar dagens politiska situation:

”Kvar står en väljarkår som ser klyftorna öka och arbetslivet osäkras, samtidigt som välfärdsstaten är under attack: av skattesänkningar, kostnadsökningar och privatiseringar.”

Suhonen anser att socialdemokratin har medverkat till denna utveckling.

Nu gäller det att ”ompröva den politik som gett oss ökade klyftor, social utslagning och en krympning av politikens verkningskrets.”

Suhonen resonerar här som om dagens nationella politik utformas i en sluten politisk sfär oberoende av den kapitalistiska världsordningens påverkan.

Att klyftorna ökar och arbetslivet osäkras, samtidigt som välfärdsstaten är under attack beror på kriserna i kapitalismen och globaliseringens effekter mer än på alliansens politik. Alliansen kan visserligen något påverka utvecklingen genom att manövrera åt ena eller andra hållet. Men det politiska manövreringsutrymmet blir allt snävare i en krisande världsekonomi vilket tvingar in politiken i mitten.

Kontentan av Suhonens ”vänsterkritik” är att socialdemokratin bör höja skatterna för att rädda välfärden, stoppa vinstuttag inom välfärden, rubba på överskottsmål och budgetregler och faktiskt försöka skapa full sysselsättning.

Inte så särskilt vänstervisionärt men äntligen en smula konkret.

Hur partiet ska skapa full sysselsättning genom att slopa vinster och utan näringslivets och kapitalets medverkan är dock en gåta.
Hur löser Suhonen den?

Kanske blir det nödvändigt att höja skatterna för att rädda välfärden men med förbud mot överskott kommer skattehöjningarna att behöva ökas kontinuerligt för att täcka förlusterna. Utan näringslivets medverkan kommer dessutom stat, kommun och landsting att behöva göra betydande åtaganden inom välfärden vilket ytterligare ökar behovet av skattehöjningar.

Kommer väljarna/skattebetalarna att acceptera en sådan politik i längden?

AB

Till programkommissionen Förslaget till partiprogram II

Socialdemokratin är ett socialliberalt vänsterparti som är kritiskt mot nyliberalernas slappa accepterande av kapitalismens odemokratiska, destruktiva och hämmande krafter.
Mot nyliberalernas låtgåpolitik vill socialdemokratin verka för en mänskligare värld fri från ohämmad exploatering av människa och miljö.

Borgerlighetens ideologi och politiska praktik innebär accepterande av den kapitalistiska världsordningens skrivna och oskrivna lagar.

Socialdemokratin utgår ifrån att det går att förändra denna världsordning för att uppnå en mänskligare värld.

Ytterst är det alltså inte bara de borgerliga partierna utan även kapitalismens destruktiva krafter som är socialdemokratins motståndare.

Remissförslaget till partiprogram förklarar kapitalismen på ett ytligt och ohistoriskt sätt. I förslaget upplyses vi kortfattat om att partiet är ”antikapitalistiskt”.

Vad detta betyder förklaras inte. Vill partiet avskaffa kapitalismen och ersätta kapitalismen med en annan ordning? I så fall vilken och hur ska detta gå till?

Är det egentligen inte så att partiet vill reformera och humanisera kapitalismen, den rådande världsordningen?

Partiprogrammet bör

·         * utveckla och förklara kapitalismens historiska bakgrund och dess natur

·       *   förklara kapitalismens dominerande roll i världsekonomin

·      *    tydligare skilja på ”kapitalism” och ”marknadsekonomi”

·        *  peka på hierarkierna i dagens samhälle

Förslag till skrivning

Människors arbete och produktion skapar ekonomiskt, socialt och kulturellt överskott.
Människors arbete, hennes utvinnande av naturresurser och utvecklande av energi och teknik är förutsättning för all utveckling.
Dessa utvecklingsresurser samordnas i olika produktionsföretag och administreras av tjänste- och serviceföretag, handels- och transportföretag, samhällsinstitutioner och organisationer samt tusentals andra mänskliga strävanden.

Alla dessa företag förvandlar arbetet till produktionsöverskott.

Det har alltid varit nödvändigt att samla och koncentrera produktionsöverskottet till produktiva verksamheter för att öka tillväxten. I alla tider har makthavare ansett sig utvalda till denna uppgift och har funnit på metoder för att samla överskottet från de producerande klassernas arbete.
Inom den rådande kapitalistiska världsordningen har uppgiften övertagits av kapitalister som betraktat kapitalet som sin privata egendom.
Denna kapitalistiska ordning, som vuxit fram under årtusenden,
är i dag världsomfattande.

Den kapitalistiska världsordningen innebär att en allt större del av arbetet i världen sker i form av lönearbete, även om slaveri och feodala ordningar ännu förekommer.

Löntagarnas enda egendom i produktionen är den egna arbetskraften och löntagarna saknar direkt och enskilt ägande i produktionsresurserna och kapitalet.

Produktionsresurserna – kapital, storföretag, energiresurser, råvarutillgångar, banker m.m. – ägs och styrs av en maktbärande elit.

Kapitalismen har frigjort ekonomiska krafter som skapar materiellt välstånd och ekonomisk tillväxt men har också medfört krig och utrotning av hela folk. Kapitalismen skapar  sociala och ekonomiska klyftor.

Det har alltid, i alla samhällen, funnits hierarkier med makthavare i toppen och med det stora flertalet människor i botten av samhällspyramiden.

Så är det även idag. I toppen finns kapitalägare och andra ekonomiska makthavare med stort inflytande över arbetet och produktionen.

Denna ekonomiska makt balanseras i demokratiska system av den politiska makten.

Basen i denna hierarkiska ordning utgörs av folkets flertal - löntagare , arbetslösa och fattiga.

Socialdemokratin strävar efter ett samhälle där den hierarkiska ordningen grundas på demokratiska beslut, där maktpositioner inte går i arv och där avståndet mellan makthavare och maktlösa minskas.

Duglighet och arbete, inte arv eller position, ska ge inkomst och makt.

Samhällspositioner och makt ska inte kunna ärvas eller köpas utan ska förvärvas genom duglighet eller arbete.
De medborgare som på olika sätt skapat ökad tillväxt i samhället och större livskvalitet och välfärd för övriga medborgare ska ha möjlighet att öka sina inkomster och sitt kapital.

Fler förslag följer.

Vlt