Vänsterpartiet Utopisterna. Kongressbeslut i det blå.

Det är fel att beskylla V för att vara kommunister. Det var länge sedan en sådan beskyllning var berättigad.

Men utopister är de allt. Vänsterpartiet Utopisterna.

I varje fall talar ett par av kongressbesluten i helgen för detta.

Förbud mot vinster i vården och sex timmars arbetsdag är lika angelägna reformer som det socialistiska klasslösa samhället men frågan är hur och när de kan förverkligas.

Karl Marx kallade de socialistiska riktningar som försökte förverkliga socialismen inom ramen för det kapitalistiska systemet för utopiska socialister. Han varnade för dem och historien har visat att alla sådana försök, stora och små, hittills har misslyckats.

Den globala kapitalistiska samhällskroppen stöter bort främmande organismer.

Vinstförbud i vården

Privata investerare och kapitalägare kräver att få avkastning på sina satsade pengar. Så är det med all privat företagsamhet och det är en av grundbultarna i kapitalismen.

Förbud mot vinster i vården syftar till att hindra att vårdbolagen att göra överskott. Men ett förbud skapar fler problem än det löser.
Faktum är att 23 procent av hemtjänsten, 30 procent av primärvården, 21 procent av särskilt boende och 57 procent av personlig assistans är privat företagsamhet. De flesta av dessa företag återinvesterar sina överskott.
Ett vinstförbud skulle göra att dessa privata företag skulle försvinna och behöva skattefinansieras fullt ut.

En lagstiftning skulle orsaka en oändlig byråkrati och leda till svåra definitionsfrågor och omöjliga avvägningar. Vilka företag? Vilka vinster? Hur drar man gränserna mellan olika företag?

Om man vill hindra vårdföretag att dränera vården på resurser och att profitera på skattefinansierad verksamhet för att bygga upp privat kapital finns det mer realistiska vägar att gå än ett vinstförbud.
Se f.ö. mina tidigare inlägg i frågan.

Sex timmars arbetsdag

Sex timmars arbetsdag är en angelägen reform för många. Men problemet är att det finns ett starkt samband mellan arbetstid, löner, produktion, produktivitet och företagens lönsamhet. Ett lands samlade arbetstid är avgörande för produktionsresultatet, exporten, handelsutbytet och välståndet.

Föreställ dig att du är arbetsgivare och har en anställd. Du betalar den anställde för åtta timmars arbete fem dagar i veckan. Den anställde producerar en viss kvantitet produkter under dessa fyrtio timmar i veckan.
Du säljer produkterna på marknaden för ett pris som täcker lönekostnaden och dessutom ger ett visst överskott. Överskottet kan du bl.a. investera i nya produkter eller i en ökad verksamhet så att du kan anställa ytterligare en löntagare.

Men nu vill löntagaren arbeta endast sex timmar om dagen. Veckoarbetstiden blir trettio timmar, d.v.s. endast tre fjärdedelar av tidigare.

Som arbetsgivare kan du bemöta kravet på trettiotimmarsvecka genom att

a)    sänka lönen med en fjärdedel,

b)    kräva att arbetstakten ökar med en fjärdedel, så att löntagaren producerar lika mycket som tidigare men på en fjärdedels kortare tid,

c)    sälja endast tre fjärdedelar av tidigare kvantitet eller kvalitet.

Nu antar jag att V menar att löntagaren ska arbeta sex timmar med samma lön som under åtta timmar tidigare.
Det innebär att arbetsgivaren måste öka priset på den tillverkade produkten med en fjärdedel.

Det skulle kanske fungera om arbetsgivaren och löntagaren inte befunne sig i en värld där många miljoner företag och löntagare konkurrerar med varandra.

I många länder arbetar löntagarna fortfarande tolv timmar under veckans alla dagar. De tvingas att göra det eftersom alternativet är arbetslöshet och en värre fattigdom. 

Som arbetsgivare kan du alltså svara kravet på sex timmars arbetsdag genom att flytta ditt kapital och din produktion till något av dessa länder. Här hemma får löntagaren alltså inte två timmars arbetstidsförkortning utan åtta. Hen blir arbetslös.

En sänkning av arbetstiden i dag måste därför ske ungefär samtidigt i hela världen, precis som när den lagstadgade arbetstiden, kring 1919, fastställdes till åtta timmar om dagen.

Det var då som ILO formulerade kravet på 48 timmars arbetsvecka och som flertalet industrialiserade länder anslöt sig till. Finland och Ryssland hade infört 48 timmars arbetsvecka redan 1917.
I Sverige fastställdes 48-timmarsveckan i lag 1920.

Det är lätt att, med alla goda intentioner, falla i det utopiska hålet när man inte är medveten om vad kapitalismen är och om vad som skiljer den globala kapitalistiska världsordningen från nationella politiska idéer.

Men jag har inte kunnat finna något resonemang om kapitalismen på V:s kongress.

Flamman
Vänsterpartiets kongress

SvD

DI

Valets säkra förlorare

Vinner alliansen eller de röd-gröna årets val?
En sak är säker; efter årets val är det väljarna som förlorat.
Denna valrörelse har nämligen, mer än något tidigare, dolt de verkliga ekonomiska och politiska problemen för att i stället presentera valfrågorna som en dokusåpa, anpassad till mediernas dramaturgiska krav.
Ska vi falla för Fredrik Reinfeldts troskyldiga sammetsögon i TV-rutan eller för Mona Sahlins smala blinkande eyelines? Fredriks landsfaderliga framtoning eller Monas förvuxna söderböna?
De täta opinionsundersökningarna har utgjort det hetsande kompet i den stegrande mediekakofonin.
Innehållsmässigt har det handlat om vem som räknar mest rätt i arbetslöshetsstatistiken, vem som lovar mest pengar till pensionärer och andra valstrategiskt viktiga väljargrupper.
Visserligen har skattesänkning stått mot ”ökade välfärdsresurser”. Men moderaterna har lyckats trolla bort arbetslivsfrågorna för en tämligen diffus ”arbetslinje” och skrämt socialdemokratin att bara ängsligt mumla i skägget om sånt gammalt tjafs som ”solidaritet” och ”jämlikhet”.
Bortsett från en lam debatt beträffande svenska soldater i Afghanistan verkar omvärlden inte existera i valrörelsen.
Därför är det befrianden att, i elfte timmen, läsa ekonomijournalisten Andreas Cervenkas kunniga artikel i dagens E24.
”Faktum är att även Sverige med nuvarande kurs går mot en framtida statsfinansiell kris. Som av en händelse handlar det om våra pensionärer.
De kommer som bekant att bli allt fler och allt äldre. Mellan åren 2020 och 2035 kommer till exempel gruppen svenskar över 85 år att växa med 67 procent till en bra bit över 400 000, enligt Statistiska centralbyrån.
Det är en grupp som kräver mycket vård, och som lär efterfråga en betydligt högre standard än dagens pensionärer. Det gör att kostnaderna skjuter i höjden.” skriver han bl.a.
Läs hela hans artikel här.