Blocken tvingas ta stöd av SD

Mandatfördelningen i riksdagen blev följande:
Röd-Gröna 157
Sverigedemokraterna 20
Alliansen 172

Ett problem med valresultatet är att SD:s vågmästarställning, i förening med blockpolitiken, gjort det svårt för regeringen att regera.
Regeringen kan med nuvarande mandatfördelning i riksdagen inte få igenom ett förslag enbart med stöd av de egna 172 i riksdagen.
För att få majoritet måsta antingen fler än fem ledamöter från de rödgröna eller tio från SD stödja förslaget.

När Göran Persson under hela sin tid i regeringen, före blockpolitiken, skickligt ledde minoritetsregeringar hade han det inte lätt men hans situation var något friare än Reinfeldts idag. Persson kunde nämligen ibland få med sig V eller Mp för en del förslag eller C för vissa andra förslag och därigenom trixa sig fram till beslut, genom hoppande majoriteter.
Att detta krävde en massa kohandel och kompromissande hit och dit är självklart. Och att resultatet av detta i sin tur gav missnöjda väljare är lika klart.

Anta att den nuvarande regeringen föreslår riksdagen att rösta för en fortsatt utbyggnad av kärnkraften.
Regeringen kan då få stöd för förslaget från de egna 172 alliansledamöterna.
Men om både SD och de rödgröna är emot förslaget innebär det att 157+20 d.v.s. 177 är emot.
Förslaget fälls.
Risken för att sex kärnkraftsvänliga sossar i riksdagen skulle stödja alliansens förslag finns visserligen, men är knappast trolig.

Om SD stöder regeringsförslaget går det igenom.
Men då skulle alliansregeringen göra sig beroende av SD, vilket de sagt att de inte vill.
Och skulle de rödgröna med hjälp av SD stoppa förslaget så skulle de istället lierat sig med SD. Vilket de sagt att de inte ska.

Mitt grundtips är att blocken kommer att tvingas att få stöd av SD i en mängd frågor eller så kommer politiken drabbas av stor tröghet.

DN
GP
SvD
Sydsvenskan
AB
Expressen

Valets säkra förlorare

Vinner alliansen eller de röd-gröna årets val?
En sak är säker; efter årets val är det väljarna som förlorat.
Denna valrörelse har nämligen, mer än något tidigare, dolt de verkliga ekonomiska och politiska problemen för att i stället presentera valfrågorna som en dokusåpa, anpassad till mediernas dramaturgiska krav.
Ska vi falla för Fredrik Reinfeldts troskyldiga sammetsögon i TV-rutan eller för Mona Sahlins smala blinkande eyelines? Fredriks landsfaderliga framtoning eller Monas förvuxna söderböna?
De täta opinionsundersökningarna har utgjort det hetsande kompet i den stegrande mediekakofonin.
Innehållsmässigt har det handlat om vem som räknar mest rätt i arbetslöshetsstatistiken, vem som lovar mest pengar till pensionärer och andra valstrategiskt viktiga väljargrupper.
Visserligen har skattesänkning stått mot ”ökade välfärdsresurser”. Men moderaterna har lyckats trolla bort arbetslivsfrågorna för en tämligen diffus ”arbetslinje” och skrämt socialdemokratin att bara ängsligt mumla i skägget om sånt gammalt tjafs som ”solidaritet” och ”jämlikhet”.
Bortsett från en lam debatt beträffande svenska soldater i Afghanistan verkar omvärlden inte existera i valrörelsen.
Därför är det befrianden att, i elfte timmen, läsa ekonomijournalisten Andreas Cervenkas kunniga artikel i dagens E24.
”Faktum är att även Sverige med nuvarande kurs går mot en framtida statsfinansiell kris. Som av en händelse handlar det om våra pensionärer.
De kommer som bekant att bli allt fler och allt äldre. Mellan åren 2020 och 2035 kommer till exempel gruppen svenskar över 85 år att växa med 67 procent till en bra bit över 400 000, enligt Statistiska centralbyrån.
Det är en grupp som kräver mycket vård, och som lär efterfråga en betydligt högre standard än dagens pensionärer. Det gör att kostnaderna skjuter i höjden.” skriver han bl.a.
Läs hela hans artikel här.

Jag röstar inte på Mona

Jag röstar inte på Mona Sahlin, Bodström eller Östros.
Jag röstar på Arbetarrörelsen (s).

Däremot är jag inte säker på att de rödgröna vinner valet. Tycker nämligen att den socialdemokratiska valledningen inte lyckats få fram att ”De nya moderaterna” eller ”Det nya arbetarpartiet” i själva verket är kapitalintressenas och arbetsgivarnas parti.
S-ledningen har inte heller denna valrörelse lyckats avslöja ulven i fårakläder.

Vilket i sin tur beror på att rörelsen under lång tid missat att gestalta motsättningen mellan kapital och arbete.
Det sker knappast under en valrörelse utan på mycket längre sikt. Och den måste berättas med känsla och tanke, sakligt och utan överdrifter. Arbetet ska stå i centrum för den berättelsen. Men inte bara skyldigheten och rätten att arbeta utan även arbetets innehåll och värde.
Löner, arbetsmiljö, arbetsvillkor, trygghet är inga allmosor, från arbetsgivarna eller staten, utan en del av det produktionsresultat som löntagarna producerar. Det handlar om hur produktionsöverskottet ska fördelas mellan arbete och kapital.

Så när valstrategerna kvitterat ut sina arvoden och lämnat partikansliet kanske partiets kloka borde ta sig en funderare på hur den berättelsen ska få löntagarna att åter lita på socialdemokraterna. Ta gärna rörelsens fackliga gren till hjälp för att formulera ”Den nya berättelsen om Arbetet”.

För moderaterna betyder ”arbetslinjen” i första hand att skapa lättnader för kapitalägarna och företagarna, vilket ger arbetstillfällen. De borgerliga vill t.ex. ge arbetsgivarna rätten att fritt avskeda anställda även om moderaterna, nu före valet, är LAS-kramare.
Arbetare utan arbete är fortfarande arbetare, inte en sämre sorts människa som ska straffas.

Arbetsgivarnas frihet kolliderar med löntagarnas, inte alltid men oftast.
Det är en inbyggd samhällsmotsättning och ett problem i moderna samhällen.
Moderaterna har inte lösningen på problemet utan är ena delen av det.

DN
SvD
Sydsvenskan
AB
Expressen