Vad fan får vi för pengarna?

Friskolornas verksamhet finansieras med skattemedel. 

Bara det är ett argument för att deras verksamhet borde omfattas av offentlighetsprincipen. Därtill kommer att skolorna utför en sorts myndighetsutövning.
Medborgarna borde kunna granska hur skattepengarna används och hur myndighetsutövningen utövas.

Och så har vi Coronakrisens ”enskilda” företag som får cirka 255 miljarder kronor i skattemedel för att klara krisen.
Frågan är hur pass enskilda företagen är då.

Så här fördelas statens utgifter på olika åtgärder (miljarder kronor):

Korttidspermittering 95 
Omställningsstöd 39
Sänkta arbetsgivare- och egenavgifter 33 
Generella statsbidrag 21 
Sjuklöneansvar 16 
Jobb och omställning 13 
Ersättning första sjukdag, etc. 7 
Ersättning till riskgrupper 6 
Kostnader kommunsektorn 5 
Stöd till hyror 5 
Övrigt 11 

Källa: Finansdepartementet (18/6 2020)

Visserligen lånar staten upp pengarna men de ska, förr eller senare och på ett eller annat sätt, betalas av medborgarna.

När det gäller det statliga stödet till företag som har korttidspermitterat personal är stöden belagda med sekretess. Tillväxtverket gjorde bedömningen att det annars kan skada enskilda företag. Kammarrätten gick på myndighetens linje. 

Det betyder att vi skattebetalare inte får veta vilka företag som har fått de nästan 30 miljarder kronor som hittills betalats ut. Vi vet inte heller hur mycket varje verksamhet har fått eller på vilka grunder, vilket innebär att det är omöjligt att granska om skattepengarna används på ett effektivt sätt.

 Man behöver inte vara professor i ekonomi för att se att de enskilda företagen, och det privata kapitalet, blir allt mindre enskilt.  Och att det privata näringslivet blir allt mindre privat och allt mer offentligt.

I fredags, den 4 september, meddelade finansminister Magdalena Andersson (S) att hon har inlett ett arbete med att se över möjligheterna att lätta på sekretesslagstiftningen.

Eftersom vi skattebetalare, via stat och myndigheter, pumpar in en massa pengar i företagen borde vi också ha motsvarande insyn i företagen.

Och vi borde med Leif Östling, tidigare ordförande i Svenskt Näringsliv, ställa oss frågan: Vad fan får jag för pengarna.

Regeringskansliet: För företagare med anledning av covid-19 

Ekonomistyrningsverket 

 

Sekretess i stället för offentlig insyn i skolan

I februari 2018 lämnade regeringen en remiss till Lagrådet om att den offentlighetsprincip som gäller i kommunala skolor även skulle gälla i fristående. En självklarhet kan man tycka eftersom friskolorna är skattefinansierade och att de kommunala skolorna lyder under offentlighetsprincipen. De olika skolformerna borde ha likartade konkurrensvillkor.

Men så enkelt var det förstås inte. Det bidde tvärt om.

Lagrådet fann att det finns en konflikt mellan insyn å ena sidan och regler för aktiebolag å andra sidan. Offentlighetsprincipen gäller inte företag.

Därför kom Skolverket fram till att enbart publicera statistik på riksnivå vilket innebär att statistiken inte ger besked om vilka skolor vi har eller vad de sysslar med. 

För att uppnå lika villkor beslutade Skolverket därför 2020 att all svensk skolstatistik ska sekretessbeläggas, även från kommunala skolor.
Sekretessen gäller statistik på lokal och kommunal nivå, men inte på riksnivå.

I konsekvens härmed har Statistikmyndigheten SCB beslutat om en reviderad sekretesspolicy som innebär att uppgifter om fristående skolor omfattas av sekretess. 

Beslutet kritiseras av så väl politiker som forskare.

– Barns kunskaper ska inte vara företagshemligheter, säger utbildningsminister Anna Ekström (S). 

Det är alltså inte längre möjligt att få ut information om enskilda skolors resultat, elevsammansättningar eller lärarbehörighet. Skolverket kommer inte heller att tillhandahålla register över vilka skolor som finns i Sverige.

Skolverkets beslut om sekretess även för kommunala skolor motiveras med att villkoren för kommunala och fristående skolor måste vara likvärdiga.

Alltså: Friskolor är företag och där gäller inte offentlighetsprincipen
Men för att det ska bli likvärdighet mellan friskolor och kommunala skolor inför myndigheterna sekretess även i de kommunala.
Vilket innebär att föräldrar som ska sätta sina barn i en skola inte kan jämföra skolresultaten för olika skolor.

Nu var det ju ett argument för friskolor att man ska kunna välja skola för sina barn.
Men hur ska man välja när man inte kan jämför olika skolors resultat?

 

Regeringen: Även fristående skolor ska omfattas av offentlighetsprincipen

Friskolornas riksförbund: Därför är det orimligt att friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen – vårt remissyttrande

SVT: Ny dom: Uppgifter om skolresultat på friskolor sekretessbelagda

Yttrandefrihet kräver yttrandeansvar

Vilka föreningsmöten, bolagsstämmor eller offentliga politiska debatter skulle tillåta att vilt främmande personer håller anföranden iklädda rånarluvor?
Skulle någon hävda att de anonyma talarna har rätt att uppträda maskerade med hänvisning till integriteten och yttrandefriheten i det öppna samhället?
Det öppna samhället kräver öppenhet. Öppen redovisning av åsikter och ståndpunkter kräver att de som hävdar sina ståndpunkter kan stå för dem och att ståndpunkterna kan bemötas och dialog uppstå.
I det öppna samhället bör yttrandefriheten vara fullständig men friheten måste också förenas med ett yttrandeansvar. All frihet är förenast med ansvar.

Genom Internet har yttrandefriheten breddats och fördjupats och det öppna samhället har blivit öppnare. Ordet är inte längre förbehållet en kulturell elit. Vem som helst kan göra sin stämma hörd.

Men varför ska de som uppträder på nätet inte behöva iaktta det öppna samhällets krav?
Det finns ett anonymitetsskydd i den svenska yttrandefrihetspraxisen genom meddelarfriheten och meddelarskyddet. Varje människa kan vända sig till media och lämna uppgifter samtidigt som hon får sin anonymitet garanterad.
Det är en bra ordning som kan förbättras och anpassas till internet.

Yttrandefrihet måste kräva att varje människa kan stå för sina åsikter och ta ansvar för sina yttranden.
De fega och skumma typer som uppträder anonymt på nätet hör inte hemma i ett öppet samhälle.

AB
Expressen
Expressen

Är världen mogen för sanningen?

I går belönades Peter Magnusson och Karin Törnqvist som tipsat allmänheten om oegentligheter som förekommit på Södertälje sjukhus respektive Göteborgs Energi.

Det fina är att dessa wistleblowers, liksom många andra, kan stödja sig på meddelarfrihet och på den svenska offentlighetsprincipen. Den sistnämnda innebär bl.a. att varje medborgare, i princip, ska ha samma rätt till insyn i myndigheten som myndigheten själv. Meddelarfriheten ger alla anställda rätt att föra fram sådant som är skumt eller strider mot rättsordningen.
Det gäller all statlig och kommunal verksamhet. Inom sjukvården finns dessutom, t.ex. Lex Maria, som stöd för öppenheten genom att den anställde har skyldighet att avslöja fel.
Å andra sidan har vi sekretesslagens bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet. Lagen bestämmer hur myndigheter ska handha sekretessbelagda uppgifter.
Inom den privatfinansierade näringslivet, t.ex. aktiebolag, gäller inte offentlighetsprincipen, och meddelarfriheten är betydligt svagare inom den privata näringslivssektorn.
I företagen gäller i stället lagen om företagshemligheter.
Privatiseringar av allmän verksamhet, t.ex. av skolan, innebär därför att allmänhetens insyn minskar eller försvinner trots att verksamheterna är skattefinansierad.
Genom privatiseringarna går vi alltså från öppenhet till slutenhet.
Kampen mot ”terriorismen” leder också till ett mer slutet samhälle.

Maffians verksamhet vilar på ”omertá”. Man skvallrar inte utan man är ”obrottsligt” lojal gentemot organisationen och all kriminalitet behöver tystnad och sekretess för att kunna existera. Tjallare får ofta sätta livet till för sin öppenhet.
Men även det lagliga samhället behöver ”omertá”. Den personliga integriteten ska skyddas, försvarshemligheter får inte läcka ut till ev. angripare, polisens uppgifter måste vara hemliga så länge som utredning pågår o.s.v.
Och varje människa, du och jag, har hemligheter som vi inte avslöjar för någon, eftersom ett avslöjande på ett eller annat sätt skulle försämra för oss själva eller ställa oss i dålig dager inför andra.
Tystnad är alltså nödvändig i vissa fall, även om den är av ondo i andra. Det är omöjligt att ha en generell inställning till i vilka fall sekretess ska gälla eller när öppenhet är viktig.

Det är därför det känns kluvet när Wikileaks har tagit sig före att avslöja så mycket som möjligt av vad makthavarna har för sig.
Jag kan sympatisera med principen att all information ska tillhöra alla.
Men eftersom vår värld i mycket är byggd på lögner, och vilar på vissa gruppers tystnad, så är fullständig öppenhet omstörtande. Finansmarknaden skulle t.ex. braka ihop med fullständig öppenhet.
Världen är knappast mogen för sanningen.
SvD

Sydsvenskan
AB
AB

AB
SvD

SvD