fredag 14 november 2008

Storfinansens väl går före folkets

Samhället är idag globalt. Liksom vårt moraliska samhällsansvar.
Eller borde vara?

Men ännu fungerar de politiska institutionerna utifrån trånga nationella avgränsningar och intressen. Världssamhället är uppdelat i rika och fattiga länder.
De rika länderna har under de senaste månaderna gått in med 20 000 miljarder kronor för att rädda det internationella finanssystemet.
Men bara 1000 miljarder kronor per år satsas för att bekämpa extrem fattigdom och rädda liv i världens fattigaste länder.

Skillnaden i insatser kan bero på att den verkliga makten inte finns i de politiska organen – nationella regeringar, EU och FN – utan finns i helt andra informella strukturer och eliter utanför demokratisk kontroll.
Amerikanen David Rothkopf har i sin bok ”Superclass”, (Leopard 2008) pekat på att viktiga besluten i världen styrs av cirka 6000 personer som tillsammans utgör en internationell "superklass". Där finns politiker, företagsledare, militärer, dollarmiljardärer, hedgefondförvaltare, mediemoguler, vetenskapsmän och artister. Men här finns också terroristledare, bombtillverkare och vapensmugglare. Och eliten bland denna elit är ledarna för de affärs- och finansområden som äger vapenindustrin.
Den 6000-hövdade överklassens makt går utanför alla nationsgränser och tar inte hänsyn till några begränsande formaliteter. Informella nätverk växer fram där personliga kontakter knyts och samma personer finns med i många olika sammanslutningar och sammanhang.
De möts bakom stängda dörrar i Davos, ombord på flygplan eller på hemlig ort. Deras överenskommelser och beslut är utanför demokratisk kontroll.
Det är kanske därför som storfinansens väl går före folkets.

4 kommentarer:

Danne Nordling sa...

Det är ju tvärtom så att folkets väl går före aktieägarnas. För att rädda välståndet någorlunda håller politikerna betalningssystemet vid liv. Men aktieägarna förlorar nästan allt.

Dessutom kan ju de socialiserade bankerna ge hjälp till en hållbar utveckling, som Susan George föreslagit (se min blogg idag:
http://danne-nordling.blogspot.com/2008/11/hur-mycket-mer-socialism-ger.html)
/DNg

Mario Matteonis blogg sa...

Jag talar om det globala samhället. "Folket" inkluderar bl.a.Afrikas befolkning. Proportionerna i västvärldens bistånd till å ena sidan finansmarknaden och till å andra sidan lindra den reella fattigdomen är pervers.
Aktieägarna förlorar inga reella värden och hotas knappast av svält.

Danne Nordling sa...

Vad du tydligen vill göra är att jämföra reala överföringar med finansiella stabiliseringsåtgärder. De gigantiska belopp som ersätter (temporärt) utebliven kreditgivning i i-länderna är inte någon uppoffring som sänker levnadsstandarden där.

Men om u-landsbiståndet skulle exempelsvis fördubblas skulle det innebära en real uppoffring som minskade välståndet inom i-länderna.

Det går uppenbarligen inte att som du gör jämföra 20 bkr med 1 bkr när det gäller att bekämpa finanskrisen och inte öka u-hjälpen.
/DNg

Mario Matteonis blogg sa...

Du har rätt i att finansmarknaden består av icke reella tillgångar.
Det är ju då dessa oreella ”värden” trissas upp så att de slutligen förlorar all kontakt med de verkliga värden, som skapas genom arbetet och produktionen, som finansbubblan måste spricka för att åter få kontakt med verkligheten. Detta sker ju ständigt i det rådande kapitalistiska världssystemet. Med elektronikens hjälp bildas bubblorna allt snabbare och spricker följaktligen allt oftare.

Du pekar själv på det absurda i detta kontraproduktiva system för kapitalackumulation och kapitalbildning.

Men jämförelsen visar också att det i den reella ekonomin finns reell fattigdom. Jag är inte säker på att u-hjälp är rätta sättet att bekämpa fattigdomen i världen. Satsningar i produktiv verksamhet är naturligtvis oerhört mycket bättre. Men så länge vi har den improduktiva finansmarknaden som vi har, så återkommer kriserna och kapitalet söker sig dit i stället för till produktiv verksamhet.

Jag tror att vi är överens om detta.