Kapitalet och dess lakejer tar ton

Kapitalets storfräsare, storföretagens direktörer, samlas och mobiliserar till försvar för Sveriges fortsatta vapenaffärer med Saudiarabien. 

De stora nordiska flygbolagen utmanar löntagarna genom att försämra löntagarnas villkor och använder 1800-talsmetoder för att pressa löntagarna till lydnad.
En högerstorm utbryter mot att villkoren för privata vinster i välfärden ska utredas.
Nyliberaler som Annie Lööf tar i så att man kunde tro att en socialisering är nära förestående, trots att det bara handlar om en utredning.

Är det klasskampen som hårdnar? Knappast. Det är bara så att den har blivit synligare i vårt land där vi är vana vid den maktbalans och samarbetskultur som råder mellan kapital och arbete.

Globaliseringen gör att fattigdomen kommer smygande, klyftorna mellan rika och fattiga ökar, konkurrensen slår ut verksamheter med arbetslöshet som följd, löntagarna tvingas konkurrera om jobben och mot de försämrade villkoren, statens resurser minskar i förhållande till de ökade behoven, det demokratiska politiska systemet drabbas av ökade påfrestningar.
Sverige börjar bli en del av världen.
Det är då som nervositeten ökar och därmed desperationen.

Frågan är hur politiker, näringsliv, löntagare, kapitalister, fackliga organisationer och övriga samhällsorgan klarar av anpassningen till utvecklingen och till klasskampen.

DN Debatt 

SvD Näringsliv 

Aftonbladet  

Ska vi låta överklassen flyga och fara?

Med min pension på brutto 12 000 i månaden kan jag klara mig om jag lever ekonomiskt och inte har för stora utgifter. Då hustrun dessutom är arbetslös och har sin a-kassersättning kan vi t.o.m. unna oss en billig utlandsresa en gång om året.

Men då ska boendekostnaderna inte vara högre än 5000 kronor i månaden.

Vill vi  känna oss rika ger vi kvinnan som sitter och tigger utanför Willys var sin tjuga när vi passerar med vår kundvagn. Hon är inte ens med i fattigdomsstatistiken.

I Prop. 2009/10:1 bilaga  4, ”Fördelningspolitisk redogörelse ”, satte alliansregeringen fattigdomsgränsen vid 9535 kronor i månaden i disponibel inkomst .

Där fanns 12 procenta av svenska folket.
Andelen av befolkningen som har en inkomst under 60 procent av median­inkomsten ökat från 12 till 14 procent de senaste åren.

Riksdagens ledamöter har en lön på 55 000 kronor i månaden.

Verkställande direktörer ochverkschefer har en snittlön på 79 300 kronor i månaden.

Men skillnaderna mellan vd:arna i små och stora företag är stor.

Till de senare hör Jan Johansson vd i SCA. Han tjänade 17miljoner kronor 2012. Månadslön: 1 416 666:-

Om man granskar statistiken är han ändå inte den som tjänat mest.

Och man inser att avståndet mellan de 12 procent fattiga svenskarna och de högst betalda är lika stor som mellan klicken i kung Ludvig XVI:s hov och lantarbetarproletariatet före den franska revolutionen 1789.

Särskilt om man läser i SvD Näringsliv om hur det går till i den ekonomiska eliten.
Där behöver man inte spara till en utlandsresa.

Jan Johansson på SCA kan t.ex. resa runt med företagets eget jetplan, inte bara i tjänsten utan också privat.

 Den 30 juni 2012 lyfte t.ex. SCA:s Falcon 900EX från Bromma. Destinationen var Kiev i Ukraina där fotbolls-VM pågick. Med ombord var, enligt SvD Näringslivs och analyssajten N360:s källor, vd Jan Johansson, hans dotter samt en vän till dottern.

Den 2 juli, återvände planet till Bromma. Nu bestod passagerarlistan av Jan Johansson plus dotter, samt Industrivärdens vd Anders Nyrén som också har med sig två barn. Flygtiden fram och tillbaka mellan Stockholm och Kiev är cirka 3,5 timmar, vilket innebär att notan för SCA:s aktieägare landar på 350 000 kronor.

I början av augusti 2012 åkte Johansson i sällskap med flera andra direktörer i Industrivärden-sfären, bland annat Sandviks vd Olof Faxander. På vägen hämtades Anders Nyrén upp i Skåne där han har en sommarbostad. Med på resan var alla direktörernas fruar.

Planet landade på London City Airport. Som SvD Näringsliv skrivit tidigare kostar det upp till 50 000 kronor per dygn att ha planet stående där, betydligt dyrare än på andra flygplatser i Londonområdet. Under denna tid pågick OS i London.

Här förekommer också flitigt jaktresor till företagets anläggning i Henvålen i Härjedalen som kostat företaget 100 miljoner i upprustning. Jaktområdet omfattar 35 000 hektar mark.

Mångmiljoninvesteringarna i den exklusiva anläggningen kom samtidigt som SCA sjösatte besparingsprogram som gjorde att flera tusen anställda förlorade sina jobb, berättar SvD.

Transporterna sker i skytteltrafik med SCA:s flygplan och bara kostnaden för dessa landar på hundratusentals kronor vid varje jakttillfälle. En gång skickades ett plan till Stockholm för att hämta en glömd plånbok, enligt SvD:s källor. Vid ett tillfälle flög SCA:s vd Jan Johansson från en direktörsjakt i Skåne till Arlanda, lät planet tomköra till Bromma för att nästa dag fortsätta upp på en jakt i Norrland i sällskap med vänner och bekanta.

Ska vi låta överklassen flyga och fara?

SvD Näringslivs artikelserie om storföretagens flygvanor 

Forskning och framsteg 

Jag hade inga bomber i väskan

Den 26 oktober står jag vid transportbandet på Athéns flygplats och väntar på min resväska. När väskan dyker upp är den omvirad av ett rep. Alla tre kombinationslås är uppbrutna och förstörda. Väskan går inte ens att stänga, därav repet.

Jag går med den demolerade resväskan till flygbolagets kontorsdisk på flygplatsen för att få utrett vad som kan ha hänt och för att få tips om hur jag ska kunna fortsätta min resa i Grekland utan en användbar resväska.
Innehållet är, vad jag kunde se, detsamma som jag packat ner innan jag for:
Kläder, ett par skor, två paket kaffe Zoega Skånerost, en bok, en sprayflaska deodorant, toalettgrejer, laddare till mobiltelefon, två USB-minnen. Väskan är halvfull för att jag lämnat plats för en 5-litersdunk olivolja som jag ska ta med mig på hemvägen.

Tämligen likgiltig, och en smula motvilligt, börjar en manlig tjänsteman bakom disken skriva en rapport alltmedan han nojsar med sina arbetskamrater.
Jag frågar om det kan vara tjuvar som brutit upp väskan. Tjänstemannen skakar på huvudet och säger att det är säkerhetspolisen.
- Händer sånt här ofta? frågar jag.
- Nej inte ofta.
Jag börjar ilskna till. Okej för att polisen måste undersöka misstänkta väskor som eventuellt kan innehålla bomber vilka eventuellt kan utlösas av eventuella självmordsbombare ombord på planet. Men kunde inte polisen, sedan de brutit upp låsen, kunnat lägga med ett meddelande med en förklaring och en ursäkt i väskan? Det hade räckt med ett standardiserat brev.
Men ingen förklaring, ingen ursäkt för att de har förstört min egendom eller för kränkningen av min personliga integritet och för det extra besvär som alltsammans orsakat mig.
Det är inte misstaget utan nonchalansen som upprör mig.
Tjänstemannen rycker likgiltigt på axlarna.
Sedan han skrivit ut sin rapport frågar han om jag vill ha en ny väska eller en rekvisition på en väska att ta ut då jag kommer till Kalamata. Eftersom jag ska resa vidare måste jag ha en ny resväska.
Det finns endast en att välja på. En stor otymplig sak, typ amerikakoffert, som jag aldrig skulle komma på idén att skaffa. Jag blir dock tvungen att ta emot den för att kunna fortsätta min resa.

Händelsen är naturligtvis en skitsak i jämförelsen med att säkerhetspolisen stormar in i oskyldiga människors hem, riktar vapen mot små barn och förhör tioåringar i jakt på bomber. Men det är en del av ett mönster.
Måste kriget mot terrorismen innebära att oskyldiga kränks utan förklaringar och utan ursäkter?

DN1

DN2

DN3

GP

Sydsvenskan


AB

Expressen


Expressen2