Det är inte politiska beslut som skapat historien eller som skapar framtiden.

Det är främst människors skapande arbete och produktion som är grunden för samhällsutvecklingen.

Människors upptäckter och uppfinningar, investeringar och kreativitet har drivit på den tekniska utvecklingen som i sin tur skapat nya förutsättningar för försörjning och framsteg.
Politiken har anpassat sig till de nya ekonomiska, sociala och kulturella strukturerna.

Exempel: I dag är fossila bränslen – olja och kol - den största primärenergikällan på jorden.
”Vi” klarar oss inte utan att använda fossila bränslen även om användningen skapar ett antal stora miljöproblem. Det allvarligaste av dessa är den globala uppvärmningen. ”Vi” har kommit till insikt om att ”vi” måste sluta köra bensindrivna bilar, flyga och slösa på fossila bränslen som ökar risken för stora miljökatastrofer.  
Men vad ska ”vi” göra?
Varför fortsätter ”vi” att ändå använda petroleum och kol?

Jag tror att det beror på att det oftast inte finns några alternativ. ”Vi” är fångna i den globala ekonomiska struktur som skapats under de senaste 300 åren.
De alternativ som nu skapas är (ännu) inte tillräckliga.

Enorma resurser har satsats på att bygga upp petroleumindustrin, raffinaderier och distribution av olja.
Kapitalägare räknar med stora vinster från hanteringen, konsumenterna är beroende av att få bensin till sina bilar, båtar och flyg. Industrier och marknader har växt fram som är beroende av oljeprodukter för sin produktion.
Miljontals löntagare är beroende av att få arbete och inkomst inom hela denna verksamhet.
Alltsammans skapar tillväxt som förser en växande världsbefolkning med livsförutsättningar, hålls igång genom att investerarna räknar med vinster på sina satsade kapital, att kapitalägarna stöder sig på äganderätten och att lönearbetet är den viktigaste formen för relationer mellan kapitalägare (investerare) och arbetare (löntagare).

Om man vill att exploateringen av fossila bränslen ska upphöra måste man alltså tvinga kapitalägare att avstå från sina vinster, man måste ingripa i äganderätten och ge löntagarna alternativa inkomstmöjligheter.
Teoretiskt skulle detta kunna ske genom att hårt beskatta investerare, oljeproducenter och konsumenter. Men är det praktiskt möjligt?
Vilken högre ordning skulle kunna åstadkomma detta?

Vilka länder tjänar på att ta upp och sälja olja?

Vilka företag tjänar på att ta upp och sälja olja?

Vilka använder petroleumprodukter?

Sju av världens största företag tjänar på oljan

Hellre ren skit än smutsig soppa

Med dagens teknik kan man förvandla våra hushållssopor och avloppsvatten till biogas som kan driva våra motorfordon och ge energi för hem och hushåll.

Biobränslenas avgaser är nästan helt rena och ökar inte växthuseffekten och är ett lika bra drivmedel som bensin och diesel.
Inte nog med det: Det som blir kvar av produktionen kan användas som gödsel. 

Kommersiella och politiska krafter borde vara eld och lågor för att ta fram produktionsanläggningar, fordon och tankställen. Men ingenting händer.

I Sverige står utvecklingen helt still. 

En del kommuner kör sina fordon på biogas. Men privatbilismen och privata företagsfordon fortsätter att tanka fossila bränslen och skita ner luften med koldioxid och bly.

Bilförsäljarna nämner inte biogasbilar. De som gör tidningarnas påkostade motorbilagor tester hellre bensindrivna bilar i halvmiljonklassen än diskuterar alternativa bränslen. Vill man ha information om biogasdrivna bilar får man leta.

Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att misstänka att olje- och petroleumintressena, biltillverkarna, kapitalägarna försöker hindra eller bromsa utvecklingen. 

Det är bara en misstanke men den bör kunna bevisas eller avskrivas.

Vad som egentligen ligger bakom trögheten på biogasområdet är ett jobb för forskare, för grävande journalistik typ ”Uppdrag granskning” och ”Kalla Fakta” och tidskrifter som ETC och diverse motortidskrifter liksom för tidningen SvD Näringsliv att granska.

Kom igen nu!

Biogasportalen 

Wikipedia, Biogas 

Gasbilen 

Miljöfordon

Avfall Sverige 

Tveksamt om vi kan hindra katastrofen

Ännu för hundra år sedan sågs bilden av rykande fabriksskorstenar som en symbol för det tekniska och industriella framåtskridandet.
Den socialdemokratiska idétidskriften ”Tiden” prydde t.ex. länge sitt omslag med bilden av rykande fabriksskorstenar mot en röd soluppgång.

Industrikapitalismen var framtiden men den krävde, för sin framväxt, att människor och natur exploaterades.

Arbetarrörelsen tog upp och drev framgångsrikt kampen för de exploaterade människornas rättigheter och människovärde.

Få insåg dock hur utnyttjandet av miljön, råvaruexploateringen, förstörelsen av naturresurser skapade väldiga problem för framtiden. Den insikten växte fram senare när människor tydligt såg konsekvenserna av miljöförstörelsen. Många slog larm och reagerade men utan att direkt koppla miljökonsekvenserna till industrikapitalismen.

Först för 20-30 år sedan började miljörörelserna bli vänsterrörelser med insikt om kapitalismens konsekvenser. Men miljörörelserna är ännu splittrade i en medveten vänster och en idealistisk borgerlig riktning.

Den borgerliga riktningen ser inte den kapitalistiska strukturen som upphovet till förstörelsen av naturresurserna och framtiden. Den vädjar till att vi enskilda ska ändra våra attityder och vanor.
Inte heller andra borgerliga ideologer vill erkänna kapitalismens grymma pris utan ser bara den goda sidan.

Där står vi ännu. Ännu har inte heller arbetarrörelsen fullt ut insett att kampen gäller både människa och natur, både dagens människor och morgondagens och att det är kapitalismen som utgör grunden till problemet.

Kapitalismen är den ekonomiska, sociala och kulturella globala ordning som vuxit fram genom historien och som utgör grunden för all mänsklig existens i dagens värld. Den bildar en struktur av tiotusentals lagar, tusen år av handelsutbyten, prismekanismer, mänskliga maktrelationer och hierarkier, produktionsordningar, produktionsförhållanden, vanor och traditioner, föreställningar, överenskommelser, politiska åtgärder, penning- och finansmarknader, tekniska innovationer m.m.

Vi ser mönstret och de negativa konsekvenserna av den expanderande industrikapitalismen i dagens Kina med exploatering av människa och miljö, nästan på pricken lika de människo- och miljöoffer som krävdes i England på 17-1800-talen och i USA på 18-1900-talen.

Samtidigt ser vi det materiella framåtskridandet vilket gör att vi ofta överser med de negativa konsekvenserna.

I dagarna kom en ny rapport från FN:s klimatpanel IPCC med två nya delrapporter; en om effekten av klimatförändringen samt en med förslag på åtgärder för att minska växthusgasutsläppen. Enligt IPCC blir det allt tydligare att mänskligheten orsakar klimatförändringen samtidigt som vår chans att klara tvågradersmålet och undvika en eskalerande klimatförändring minskar drastiskt.

Det börjar bli helt klart att något måste göras.
Men om det är som jag tror, att hela den världsomfattande kapitalistiska strukturen måste ändras för att kunna klara den globala krisen är svårigheterna stora.

Hela världens produktionsordning, resursutnyttjande, energiuttag, fördelning av resurser måste läggas om. Produktionen av överskott måste minskas i relation till resursuttag av fossila bränslen, råvaror och energiresurser. Det måste kosta att ta ut resurser från framtiden. De kortsiktiga enskilda vinsterna måste stå tillbaka för de allmänna och långsiktiga. Kapitalbildningen måste bygga på resursbesparingar och hållbar produktion i stället för ohämmad exploatering av icke förnyelsebara resurser.
Ingen, varken enskilda företag eller nationer, ska kunna vinna konkurrensfördelar genom att fuska.

För att detta ska kunna genomföras krävs en överstatlig insikt, vilja, målsättning och makt. En internationell insikt om att kapitalismen måste reformeras och att detta måste få kosta.

Det lilla som vi som nation kan göra är att med politiska medel gå i rätt riktning utan att detta förändrar något radikalt. Men små steg kan också leda framåt.

Men inte ens detta görs.

Den gröna tankesmedjan Cogito har i rapporten Regeringens svarta klimatlista nyligen granskat regeringens klimatpolitik under de senaste två mandatperioderna. På arton områden visa Cogito hur regeringens agerande lett till kraftigt höjda växthusgasutsläpp. Det handlar om direkta politiska beslut men också om underlåtenhet att vidta åtgärder när regeringen haft möjlighet.

Man får hoppas att mer skulle ha gjorts med en socialdemokratisk regering.

Naturvårdsverket

DN

SvD 

AB 
DN