Vi – folket – har till skillnad mot politikerna förstått
allvaret i den globala uppvärmningen. Så därför måste det till en folkopinion
som kan väcka de styrande.
Klimatförändringarna liksom många andra, ekonomiska, sociala och kulturella problem, eller som det heter utmaningar, är globala.
Som sådana måste de lösas globalt.
FN räknar med att det finns 201 självständiga länder i världen. Alla med olika politiska system. Alla med regeringar av skilda ideologier. Alla med olika ekonomiska intressen och med större eller mindre global makt. Om de är demokratiska stater finns det olika partier med skilda åsikter om vad som bör göras. Alla har olika förutsättningar för att lösa sina energiproblem. Några eldar med kol eller olja, andra kör med kärnkraft, en del har resurser för vattenkraft o.s.v.
Utvecklingsländernas ledare anser att det är industriländerna som exploaterat naturresurserna under flera hundra år så varför ska nu de, när de ska komma ifatt, hindras av inskränkningar.
Skilda ekonomiska intressen - ägare av multinationella företag, producenter, investerare, fondspekulanter m.fl. - står bakom de olika energislagen.
Vi, folket, är alltså inte en enhetlig hop utan splittrade i oändligt många intressefraktioner med ofta motsatta föreställningar om vad som bör göras. Vi är inordnade i olika ekonomiska, sociala och kulturella nivåer i samhällshierarkin.
Låt oss säga att de flesta människor har förstått vad vetenskapen kommit fram till, nämligen att klimatförändringarna starkt påverkats av mänsklighetens överanvändning av fossila bränslen. Ändå fortsätter ”vi” att som aldrig förr att köra bensindrivna fordon. Vi flyger mer än någonsin. Använder kolkraft som aldrig tidigare. Regnskogar skövlas, arter decimeras, hav skitas ner, luft försämras. Kan det vara för att det är mest rationellt för ”oss”?
”Lösningarna” på problemen t.ex. elbilar skapar nya klimatproblem. Elbatterierna kräver exploatering av nya naturresurser och kemiska produkter.
Och vad betyder "folkmeningen"?
En stor majoritet av världens befolkning – vi - vill inte ha krig. Ändå krigas det ständigt. Ett tredje världskrig hotar att bryta ut. Ett upptrappat handelskrig mellan världens största ekonomier, strid om oljeresurser och andra intressekonflikter triggar statsledningar att använda sina militära resurser. Upprustningen är i full gång. Vapenindustrin ser gärna att de kan sälja mer och bli av med sina lager.
Ingen nationell regering rår på de ekonomiska, sociala och kulturella strukturer som styr utvecklingen. Och så länge kapitalismen samtidigt levererar välstånd vill ingen göra någon förändring.
FN är väl bäst lämpad för att göra något, men FN är
beroende av att de 193 medlemsländerna kommer överens. FN har satt upp 17
globala mål för att göra världen bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar