En vänster som pratar i sömnen

I dagens SvD ledare citerar Tove Lifvendahl under rubriken ”Unga,röda, matade och otacksamma” ett uttalande av Henrik Malmrot, förbundsordförande för Ung Vänster.  

"Ikeas ägare och grundare Ingvar Kamprad har dött. Han har byggt sin förmögenhet på att utnyttja människor i Sverige och andra delar av världen för att pressa löner och kostnader. Han har även skrivit bolaget i skatteparadis för att smita från skatten i Sverige. Det är tid att arbetarna får tillbaka det han stulit från dem. Vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet."

Lifvendahl ironiserar över uttalandet.

Det är bara att hålla med Lifvendahl.
I en kapitalistisk värld som vår är Malmrots uttalande helt åt helsike och Lifvendahls har helt rätt.
Och utan att ett ögonblick hålla med Malmrot på en enda punkt kan jag ändå förstå att han gör sitt uttalande eftersom han tycks befinna sig i en socialistisk eller kommunistisk utopisk drömvärld.
Den som inte finns, och den som ingen ännu sett.

Det är det som är felet med en del av dagens vänsterretorik.

Men man får hoppas att Malmrot en dag i framtiden kan ta avstånd från sina ungdomssynder, bli förlåten och komma tillbaka till verkligheten.

Lifvendahl blandar bort korten

Tove Lifvendahl skriver i dag i sin ledare i SvD om ”den svenska modellen”.

Tror hon.
Men det hon angriper är något helt annat.

Först gör hon en häpnadsväckande upptäckt. ”De som försvarar den svenska modellen talar i egen sak!”
Och då Lifvendahl, som hon tror, angriper den svenska modellen talar hon naturligtvis inte i egen sak utan i någon sorts allmänintresse eller vetenskapligt baserad sanning. Som dogmatiska nyliberaler alltid gör.
Jag som fått uppfattningen att Lifvendahl tillhör de klokare på SvD:s ledarredaktion får se ännu en illusion gå förlorad.
Men kanske använder Lifvendahl den nya upptäckten som ett retoriskt grepp, fast i så fall en smula klumpigt.

Vad jag förstår menar hon att de som försvarar den svenska modellen därmed försvarar sin privilegierade situation på arbetsmarknaden mot dem som inte har jobb.
Ett mantra som allianspartierna alltid drar utan att ha bevis för det.
Således en åsikt.

Men så drar Lifvendahl fram en del avskräckande exempel på hur illa den svenska modellen behandlar dem som vill komma in på den svenska arbetsmarknaden.
Tror hon.

Problemet för hennes argumentation är att samtliga exempel är tagna från Migrationsverkets behandling av invandrare.
Lifvendahl avslutar sin exempelsamling med att säga:
”När driftiga och ambitiösa personer som är beredda att jobba hårt och hederligt i vårt land tvingas iväg, är det effekten av en migrationspolitik som behöver förändras.”
Det håller jag med om.

Men vad i hela världen har Migrationsverkets tillämpning av regelverket och migrationslagstiftningen med den svenska modellen att göra?