Sven Melandersyndromet

Det är män som våldtar och det är inte är kvinnors fel att de blir våldtagna.

En sanning som de flesta redan känner till och håller med om.

Men då skådespelaren SvenMelander säger just det på Youtube så delas inlägget på Facebook flera hundra gånger och han betraktas som en sanningssägare.

I Expressen blir det en artikel.

Jag läser där att en annan kändis, popsångerskan Zara Larsson, från sin estrad har manifesterat mot dessa manliga beteenden och därefter fått mängder av hatbrev från män.

”Sven Melander säger ifrån, väl talat!” kommenterar en klok vän på Facebook. Flera andra vänner gör detsamma. Flera hundra facebookanvändare har gjort tummen upp för kommentaren.

Klart att det är som Sven Melander säger. Håller naturligtvis med. Men varför hyllas hans inlägg som ett ord i rättan tid då alla utom våldtäktsmännen håller med och då hundratals andra redan uttryckt samma sak?
Det är som att hylla någon som säger att vi inte borde ha krig på jorden.
Vem riktar sig Melander till och varför får hans självklara inlägg sådan uppmärksamhet?

Jag frågar mina vänner om detta och de anser mig mer korkad än vanligt som inte förstår att en kändis ord väger tungt i opinionsbildningen. Vad kändisar säger är viktigt och påverkar andra människors attityd.

Men det är just det som skrämmer mig.
Vad som förvånar mig är att en skådis åsikt om ett samhällsproblem har större effekt på den allmänna åsiktsbildningen än om en annan människa uttrycker den. Eller om en politiker uttrycker samma sak.
Visst inser jag att idoliseringen av skådisar, atleter, popsångare, partyfixare fyller någon sorts mänskliga behov. Förr var det helgon och mytiska figurer som fyllde behovet och kyrkan som backade upp dem.
Dagens kändisdyrkan är upptrissad av marknadskrafter och media. Och nu har s.k. sociala medier kommit till.

Tänker på hur idoliseringen av politiker, för inte så länge sedan, samlade hänförda skrikande massor framför Mussolinis, Hitlers och Stalins estrader.
Ibland påminner popkonserter om dessa massmöten med sina heilrop.
Och se på hur den lojala massan backar upp kandidaterna i de amerikanska presidentvalskampanjerna.
Ingen tillfällighet att en del f.d. kändisar blir politiker på grund av politikerförakt.
Det är idoliseringen i växelverkan med massdyrkan som inger mig olust.

Tycker mig se att Facebook förstärker ett konsesustyckande och ryggdunkande och att kändisars åsikter idoliseras. Det är inget nytt, men med Facebook blir det mer uppenbart och förstärks.

Kommer mäns våld att minska efter Melanders inlägg? Kommer en massa missanpassade individer att sluta skicka hatbrev?
Jag tvivlar. Problemet ligger djupare än så.

Demokratin tar stryk i politiskt och ekonomiskt kaos

Redan det antika Hellas (cirka 500 f.Kr.) råkade ut för kriser liknande den i dagens Grekland. Och även det antika Rom krisade på ungefär samma sätt som Italien gör i dag.
I antikens Grekland löste man den politiska låsningen genom att folket stödde en ”tyrann” som under en tid fick diktatorisk makt att styra staten ur krisen.
I antikens Rom, ungefär 700 år senare, kunde senaten ge en av konsulerna oinskränkt auktoritet för en begränsad tid, som en nödåtgärd i kristider. Den utvalde konsulen kallades för ”diktator”.

Att orden tyrann och diktator idag har en negativ klang beror på att tyrannerna och diktatorerna så småningom kom att utnyttja sin makt till att missbruka den och att befästa makten på livstid.

Det kan vara skäl att påminna om att diktatorerna Hitler och Mussolini steg fram ur ekonomisk kris, politiskt kaos och allmän oordning liknande den som idag råder.

I dagens Grekland och Rom sparkar man de demokratiskt valda ledarna och ersätter dem med expertregeringar för att kunna återställa marknandens förtroende.
Frågan är om dessa interimsregeringar ska kunna leda sina länder ur krisen. Inte mycket tyder på det.

Mario Monti och Lucas Papademos är förvisso inga diktatorer, de är ekonomer, men genom förfarandet med expertregeringar har man nedvärderat demokratin.

E24

DN

SvD

Silvias farsa var inte ensam

Walther Sommerlath, den svenska drottningens farsa, arbetade i början av 30-talet för ”Acus Roechling Boulerus do Brasil”, ett dotterbolag till den tyska stålkoncernen ”Röchling”. 1934, två år efter Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland, gick drottningens farsa med i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets utlandsavdelning NSDAP/AO. Det var han inte ensam om. Massor av människor gjorde detsamma. För att inte tala om alla dem som röstade fram nazisterna till regeringsmakten.
1938 återvände familjen till Tyskland. 1939 förbjöd nazisterna Tysklands judar att äga företag. Deras verksamheter togs över av icke judar, oftast till underpris - en process som nazisterna själva kallade arisering. Några månader före krigsutbrottet, i april 1939, tog Walther Sommerlath sålunda över en metallvarufabrik i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. TV4:s ”Kalla fakta” har forskat i detta.

Silvia kan naturligtvis inte rå för att farsan var nazist.
Och ”Kalla fakta” behöver inte redovisa sina motiv för undersökningen. Det finns många skäl till att redovisa historiska fakta. Eller som t.ex. ”Forum för levande historia” säger på sin hemsida: ”För att förstå dagens situation är det viktigt att känna till historien. Och genom att ta hjälp av historien skapar Forum för levande historia kunskaper om samtiden.”

Men för att bli riktigt lärorik bör kanske berättelsen om Sommerlath ställas i relation till det faktum att större delen av Tysklands näringsliv ställde upp på nazismen och stödde den ekonomiskt. Här är några exempel bara från stålindustrin.
* Kruppkoncernen, som leddes av Gustav Krupp von Bohlen und Halbach, var Tysklands och Europas ledande rustningsindustri och huvudleverantör av krigsmateriel till den tyska armén. År 1933 utnämndes Krupp av Hitler till ordförande för den tyska industrins stödfond, som försåg nazistpartiet med pengar. Enbart av familjen Krupp fick Hitler och partiet årligen mer än tio miljoner riksmark. Under andra världskriget sändes tusentals krigs- och koncentrationslägerfångar till slavarbete i Krupps fabriker.
* Thyssenkoncernen leddes av Fritz Thyssen. Han stödde nazistpartiet ekonomiskt från 1923, blev partimedlem 1931 och efter nationalsocialismens genombrott var han medlem av preussiska statsrådet och av Generalrat der Wirtschaft, vilket skulle omdana tyskt näringsliv i nationalsocialistisk riktning. Från 1930-talets mitt vände han sig mot Hitlers politik och emigrerade 1939 till Schweiz.
* Stinneskoncernens ledare Friedrich Flick ägde, i början av 1930-talet, en betydande del i Tysklands största företag. Han gav generösa bidrag till nazistpartiet och dess militärorganisation SS. Han gick in som medlem i partiet 1937. Från 1938 var Flick högste ansvarig för nazisternas rustningsindustri. I Nürnbergprocessen dömdes han till sju års fängelse, bl.a. för att under kriget ha organiserat slavarbete.
* Albert Vöglervar, ledare för företaget ”Deutsch-Luxemburgische Bergwerks- und Hütten-AG. Vögler, fruktade kommunismen och donerade pengar till NSDAP. Från 1932 stödde han nazistpartiet öppet. Den 20 februari 1933, sammanstrålade Hitler, Hermann Göring, Vögler och andra industrimän på ett möte där nazistpartiets politiska planer presenterades. Det tyska näringslivet donerade bara vid detta tillfälle tre millioner mark till partiet. För att undgå att hamna i fångenskap hos US Army begick Vögler självmord den 14 april 1945.
* Emil Kirdorf styrde Europas största kolgruveföretag ”Gelsenkirchener Bergwerks-AG”, GBAG,. 1927 han gick han med i Nationalsocialistiska partiet, och stödde Hitler under dennes väg mot makten. Redan den 26 oktober 1927 hade Kirdorf samlat 14 höga industrimän i sitt hus för att lyssna på ett föredrag av Adolf Hitler. I augusti 1931 arrangerade Kirdorf ett seminarium med Hitler och representanter från hela stålindustrin.

Om detta må vi berätta.

Expressen "Silvia är upprörd"

Expressen Hovet om pappans förflutna

Expressen Silvias bror är upprörd

Expressen Dokumenten som avslöjar