måndag 23 november 2015

Vad ska vi med miljardärer till?

I Sverige finns 156 miljardärer meddelar Veckans Affärer i november.

I det rådande världsekonomiska systemet, kapitalismen, behöver samhället sina miljardärer för att de samlar och koncentrerar kapital som de satsar i näringslivet. De gör nytta för att åtminstone några av dem donerar pengar till välgörande och samhällsnyttiga ändamål, för att de håller ordning på näringslivsstrukturen, betalar skatt och är allmänt samhällsnyttiga.
De ”skapar” jobb.

Ofta är det också så att den enskilde miljardären uppnått sin position genom att vara en duktig uppfinnare, entreprenör och företagare. Tänk på Kamprad och Bill Gates som exempel. Vilken nytta har de inte gjort?

I Sverige har flertalet miljardärer ärvt sina miljarder. 
De liknar därmed kungen som även han ärvt sitt ämbete och sina tillgångar. Arvtagarna behöver inte pionjäregenskaper men de måste kunna förvalta sina ärvda rikedomar.

Men oavsett om de själva var med om att bygga upp sina rikedomar eller om de ärvt dem har de, genom sina kapitalresurser, fått makt. Främst ekonomisk makt men också social och kulturell.
De har naturligtvis inflytande över sina företag och sina miljarder men också en viss politisk makt eftersom politikerna är beroende av att de finns, t.ex. som investerare. Miljardärerna avgör hur och var kapitalet ska placeras, hur näringslivet ska utformas, till vilka ändamål deras välgörenhet ska riktas.
Även om de inte enväldigt fattar beslut över detta fattas besluten i ganska små kretsar.
Och det är ju med pengar man styr.

Sveriges 156 miljardärer äger tillsammans 1800 miljarder kronor.
Om man jämför med den svenska statsbudgeten så beräknas dess inkomster under budgetåret 2015 till 854 miljarder kronor och utgifterna beräknas till 887 miljarder kronor. Sammanlagt utgifter och inkomster är alltså 1741 miljarder kronor.
Statsbudgeten är de pengar som riksdag och regering har att röra sig med när det gäller att bygga vårt försvar, välfärd, utbildning, kommunikationer, infrastruktur, miljöskydd och andra samhällsresurser. Inkomsterna är de totala skatterna, avgifterna m.m. som staten tar in från oss medborgare för att klara uppgifterna.
Sveriges 156 miljardärer har således mer pengar än vad hela svenska folkets riksdag och regering förfogar över.
Många av de verksamheter som miljardärerna driver kräver också samhällsresurser för att kunna fungera och de påverkar människors miljö och liv.

Nu är det ju inte heller så att miljardärerna har skrapat ihop sina miljarder alldeles på egen hand. Visst har de eller deras förfäder kommit på idéer som de lyckats förverkliga, de har skickligt fått andra att arbeta för dem. Men utan dessa andra skulle miljardärerna aldrig ha lyckats.
De 156 miljardärerna äger det avgörande inflytandet i företag (omsättning i kronor/antal anställda) som bland andra Hennes & Mauritz: 357 miljarder/116 000, Tetra Pak 800 miljarder/21 812, IKEA: 270 miljarder /139 000, Ericsson: 215 miljarder/118 706, Atlas Copco: 208 miljarder/44 056, Telia Sonera AB: 191 miljarder /24 951, AB Volvo: 189 miljarder/93 476, Svenska Handelsbanken: 147 miljarder/11 692, Swedbank: 139 miljarder/14 583, Sandvik AB: 130 miljarder/48 000, Investor: 128 miljarder/14 677, Securitas: 66 miljarder/279641, Lundbergföretagen: 23 miljarder/3981, SCA: 104 miljarder /44 247,  Axfood 38 miljarder/ 8 481.

Ett av Antonia Ax:son Johnsons företag, Axel Johnsons AB, har t.ex. 22000 anställda som alla var och en på sitt sätt bidrar till miljarderna. Antonia Ax:son Johnsons skulle inte blivit så rik utan sina föräldrar och hon skulle aldrig kunnat förvalta sitt ärvda kapital utan hjälp av samhället samt alla anställda, kunder, underleverantörer och aktieägare.
Det innebär att miljardärerna har blivit miljardärer i ett socialt sammanhang och att deras egendomar både påverkar och påverkas av övriga samhällsmedborgare.

Det finns alltså skäl för medborgarna att granska hur miljardärerna sköter sin uppgift och hur de samlar och koncentrerar ”sitt” kapital och hur de investerar kapitalet i nya företag, hur de betalar skatt, håller ordning på näringslivet, värnar miljön och hur de allmänt sköter sina uppgifter.

Det sker i viss mån genom att politiker, medier och fackliga organisationer granskar deras verksamhet. Frågan är om den bevakningen skulle kunna, och borde vara, bättre.
Ett organ som sköter den granskande uppgiften hyggligt är Svenska Dagbladets Näringslivsjournalister.



5 kommentarer:

Leif sa...

Min motfråga är vad vi ska med alla bostadsmiljonärer till med ej produktivt kapital nerplöjt i bostäder som inte skapar ett enda arbetstillfälle?

Mario Matteoni sa...

Vilka är bostadsmiljonärerna?
Mer fakta om jag får be.

Leif sa...

Alla som har tillskansat sig värdeökningar på en miljon eller mer på sitt boende pga att Sverige saknar en fungerande bostadspolitik.

wiklundsjanne sa...

Vi behöver förstås inte miljardärerna. Eller vi behöver i alla fall inte deras samlande på hög. Den lyckosammanste epoken i Västerlandet var perioden mellan 1945 och 1975 under vilken större delen av de ärvda förmögenheterna förstatligades, enligt Thomas Piketty. Läs gärna boken - eller titta åtminstone på länken http://piketty.pse.ens.fr/files/capital21c/en/pdf/F14.2.pdf

Lars sa...

En mycket bra och informativ redogörelse. Med beröm godkänt. Sedan kan envar som läst detta, dra sina egna slutsatser och lägga fram sina egna förslag om vad som bör göras. Det är ingen tvekan om att de flesta av miljardärerna förvaltar sina ärvda eller egenhändigt skapade förmögenheter på ett bra och samhällsnyttigt sätt. Men det är dock inte lika lätt att ärva en ledande positionen i familjens "företagssfär" som att ärva en aktiepost i densamma.

Familjerna ser nog till, inte minst i familjens eget långsiktiga intresse, att bara de dugligaste och mest ansvarskännande av arvtagarna får det avgörande bestämmandet över familjens tillgångar. Slösakltiga individer, t.o.m. rena lättignar, som aldrig figurerar i affärstidningarna men kanske i skvallerpressen, finns också.

Kapitalistklassens skötsamhet är en produkt både av goda familjetraditioner och av en seriös antikapitalitik rörelse, som inte sparar på kritiken, när kritiken behövs. Kapitalistfamiljerna är nog innerst inne, fastän de aldrig erkänner det utåt, tacksamma för den kritik som förekommer. Den behövs. Det är inte lätt för den, som sitter på toppen av en pyramid, att se med egna ögon allting som händer längre ner i pyramiden.

Detta är både en vinst och ett problem för demokratin. Inga svar är givna. Detta är socialdemokrati, till skillnad mot det dogmatiska och nedbrytande klasshatet. "Älskade klassfiende" är en bra socialdemokratisk devis.