Sverige har inte 1,5 miljon väljare som är rasister

Enligt SCB-undersökningen i veckan skulle SD få stöd av 19,9 procent av väljarna.

För dem som betraktar SD som ett rasistiskt parti måste resultatet verka skrämmande.
För dem som anser att SD är ett nazistiskt parti måste det te sig rent fasansfullt.

Eftersom jag anser att SD är ett främlingsfientligt, socialkonservativt borgerligt parti tror jag att dess väljarstöd är förklarligt.

Rädslan för att ”utlänningar och flyktingar” väller in över våra gränser, att de tar våra jobb och knaprar på vår välfärd, tar våra kvinnor och förstör ”vår” kultur är utbredd.
Följaktligen är de som kan tänka sig rösta på SD lågutbildade män, främst arbetare.
Inte märkligt att SD tar sina väljare från socialdemokraterna och att SD:s sympatisörer hittas inom LO-förbunden där arbetarna finns.
Moderatarena bidrar med socialkonservativa väljare.

SD:s ledande kadrer må ha ett brunt förflutet men det är varken rasism eller nazism som fått stöd av 19,9 procent av väljarna.

En inte ovanlig reaktion på SD:s framgångar är:
”Den enda förklaringen till att SD får nästan tjugo procent av partisympatierna måste vara att väljarna egentligen inte vet vad partiet står för.”

I så fall är problemet inte SD utan väljarna. Eller demokratin. Särskilt om man tänker på att 19 procent av de tillfrågade i SCB-undersökningen är osäkra på sitt val.
Men förklaringen att väljarna inte förstår sitt eget bästa är farlig, även om den vore sann.
Med det argumentet underkänner man inte bara en femtedel av Sveriges 7,5 miljon väljare utan också den parlamentariska demokrati som vi bygger vårt samhälle på.

I en demokrati ska alla anses kunna rösta, oavsett om de är politiskt korkade, rena idioter eller välutbildade insatta i politiken.

Men demokratin kräver också att samhället upplyser om politikens och demokratins villkor.
Utbildningsväsendet, folkbildningen, arbetsmarknadens organisationer, medierna, myndigheter och hemmen har här en viktig uppgift.

Om SCB:s partisympatiundersökning 

Hela undersökningen som  pdf-fil 

DN:s ledare 

GP:s ledare 

DN Nyheter 

SvD Ledare
SVT 
DI
ETC
Arbetet

Jan Björklund och folkpartiet misstror människors kreativitet och energi

Jan Björklund talade idag i Almedalen bland annat om ”curlingsamhället” - om att individen måste ta större ansvar för att klara skolan och arbetslivet.

– Hela vårt samhälle riskerar att bli ett curlingsamhälle där inte bara vi vuxna curlar våra barn utan där samhället curlar de vuxna”, sa han.

Om jag förstod rätt menar han med detta en politik som utformas på ett sätt så att stat och kommun tar hand om sina medborgare till den milda grad att individerna blir helt beroende av stöd och bidrag. Medborgarna passiviseras och blir oförmögna att ta egna initiativ, tror Björklund.

Hemska tanke om det vore sant.
Men det är dessbättre inte sant utan är bara är en gammal nyliberal dogm och skröna som dök upp bland borgerliga politiker ungefär samtidigt som begreppet curlingförälder.

DN hade t.ex. en ledare om detta för elva år sedan.

Begreppet ”curlingpolitik” tar nyliberaler till för att kunna angripa välfärdspolitiken. ”Så  går det med för mycket välfärd! Alla blir zombies.”

Jan Björklund litar alltså inte på att alla människor har en inneboende lust att skapa och tänka själva. Han tror att det är politiken som danar individen efter sin avbild.
Det finns emellertid inga belägg för att det är så. Tvärtom visar erfarenheterna att det är i de fattigaste delarna av världen, där det saknas all tillstymmelse till välfärd, som apatin och håglösheten är som störst bland medborgarna. Där de fattigaste effektivt hålls i fattigdom.
Och även i rika länder med underutvecklad allmän välfärd finns stora grupper som hamnat i apati och oförmåga att ta sig upp ur eländet. USA är ett sådant exempel.

Otrygghet förlamar.

Om det finns något i dagens svenska tillvaro som hämmar människors möjlighet att förverkliga sig själva så är det ett ensidigt och gammalmodigt arbetsliv. I vardagsverkligheten möter de flesta människor sin curlingtillvaro på arbetsplatsen.

En stor del av arbetslivet är fortfarande utformat så att den anställde ska utföra sina bestämda uppgifter efter bestämda mönster, på bestämda tider. Tänka så litet som möjligt själv och inte protestera. Halva sin vakna tid.

På många jobb är det mesta bestämt och tillrättalagt, ordning och reda pengar på fredag. Inte få av den typen av arbeten är sådana som nyliberaler vill subventionera och reservera för unga arbetslösa.

Jo, jag vet att vissa arbeten och arbetsplatser, särskilt välbetalda som kräver utbildning, utgör goda undantag från curlingsamhället men inom tillverkningsindustrin och stora stycken av servicesektorn gäller nog mest curlingtillvaron.

AB Ledare 

DN Ledare 2004 

Sverigedemokratiska ungdomsförbundet, SDU, 2013 

Bildning och politisk debatt

Om du anklagar politiska meningsmotståndare för att vara dumma har du antagligen en begränsning i din bildning.

Det behöver inte vara så att andra människor är dumma bara för att de inte tycker som du.

Om du inte förstår hur dina meningsmotståndare inte kan förstå din synpunkt, som ju är den riktiga, är det inte för att de är dumma utan för att de inte förstår hur du inte kan förstå deras synpunkt som ju är den rätta.
I fall denna oförståelse får dig att vilja banka in förståelse i motståndarens skalle är du förmodligen obildad.

Våra olika politiska uppfattningar beror nämligen på vår olika
- ställning på den ekonomiska, sociala och kulturella samhällsstegen,
- bildning, utbildning och livserfarenheter,
- ekonomiska, sociala och kulturella intressen i kampen om levnadsvillkor
- ekonomisk, social och kulturell bakgrund,
- personlighet och temperment (om vi är pessimister eller optimister, reflekterande eller spontana ),
- livssyn (om vi är religiösa, materialister, humanister o.s.v.),

Bildningen är faktisk central. Bildningsnivån påverkar din förmåga att se helheter och sammanhang, att kunna ana utvecklingstendenser och långsiktiga perspektiv, kunna se saker även ur din motståndares synvinkel, inse att din sanning inte är den enda och öka din tolerans.

Allt sådant formar våra olika ideologier och våra politiska uppfattningar om frihet, rättvisa, makt, människan, tillvaron, framtiden och mycket annat.

Bildning är inte detsamma som utbildning. Mera som livserfarenhet.

Utbildning är specialisering av kunskap, bildning är allmänorientering.

Att utbilda sig till professor statsvetenskap eller samhällsekonomi är att inrikta sig på ett snävt ämnesområde och lära sig specialiserade, redan etablerade, kunskaper.
En sådan utbildning kan naturligtvis ge en del bildning på köpet men bildningen är något vidare.
Den utbildade vet mycket om ett specialområde, den bildade vet något om ett vidare kunskapsfält och har därför större möjligheter till att se helheter och sammanhang, vilket är nödvändigt i politiken.

Den bildade är nyfiken, prövande, kritisk, tolerant.

Den obildade avskyr allt nytt och främmande, vet redan vad som är rätt, har en bestämd uppfattning om det mesta, är intolerant.
Med begränsade allmänkunskaper och brist på bildning kan du lätt göra fel ställningstaganden.

När du tror att du vet allt om ett område har du med säkerhet bara fattat en bråkdel.

Paradoxalt nog verkar det dock som att ju mindre någon vet om ett område ju säkrare är hen på hur det är och borde vara.
En person med bristande bildning och begränsad förståelse om t.ex. politik trillar lätt dit på enkla lösningar, dogmatiskt tänkande, fanatism och trosvisshet.

Läs mer (vilket för det mesta är bildande):

SvD Under strecket 

Bildning, frihet och motstånd, Sven-Eric Liedman, professori idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet 

Bildning i vår tid, Bernt Gustavsson, professor i pedagogikvid Örebro universitet

Historia utan kvinnor

Ann-Sofie Ohlander, professor emeritus i historia, har gjort en granskning av läromedel i historia på uppdrag av ”Delegationen för jämställdhet i skolan”, DEJA. Granskningen heter ”Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel i historia” (SOU:2010:10).
De undersökta böckerna är gymnasieboken ”Alla tiders historia” och de tre grundskoleböckerna ”SO Direkt”, ”Historia, Ämnesboken” och ”Sofi Historia”.
Det är lika illa i alla böckerna.
”I vissa av böckerna förmedlas bilden av de historiska epokerna som en värld där det knappast verkar ha förekommit kvinnor över huvud taget”, säger professorn.
I de fyra läroböckerna namnges sammanlagt 62 kvinnor och 930 män.
Det är illa.
Men hur är det med andra samhälliga företeelser i historieböckerna? Som t.ex. arbetet?
Människans arbete och produktion är ju grundläggande för hela samhällsutvecklingen. Arbetet utgör varpen i historiens väv.
Hur skildras arbetets betydelse i historien?
Hur skildras samhällshierarkiernas och de sociala motsättningarnas roll i historien?
Vem granskar skolböckerna ur de aspekterna?

DN