Lärospån

I början på 70-talet blev jag ansvarig utgivare och redaktör för Byggettans tidning ”Stockholms Byggarbetare”.
Under ett par år gav jag ut tio 24-32 sidiga nummer om året, och det var fullt jobb för en ensam redaktör med låg budget. Köpa frilansmaterial var inte att tänka på. Jag gjorde allt själv utom att trycka tidningen.
Min ambition, att driva en radikal linje för tidningen, gjorde inte jobbet lättare eftersom Byggettans styrelse inte var förtjust i min nya inriktning. Det blev ständiga kontroverser men jag hänvisade till att jag var ansvarig utgivare och hävdade att tidningen skulle vara fristående från styrelsen. Jag ansåg att tidningen skulle spegla medlemsopinionen.
Sedan jag i en artikel skildrat hur en arbetsgivare vägrat att betala två anställda deras rättmätiga lön och sedan arbetsgivaren, på grund av denna artikel, stämt tidningen för förtal, ökade styrelsens irritation.
I artikeln hade jag inte nämnt arbetsgivarens namn och tingsrätten friade tidningen. Arbetsgivaren överklagade domen. Genom dom den 20 december 1976 fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom, men det var på håret. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga och ville fälla tidningen för förtal. (Fallet finns refererat i ”Pressen inför rätta” Thorsten Cars/Peter Danowsky, Norstedts 1982, sid. 120.)
Då jag några nummer senare proklamerade att jag i fortsättningen inte längre skulle använda begreppet ”arbetsgivare” utan i stället kalla motparten för ”arbetsköpare” fick först motparten, i form av Stockholms Byggmästareförening, och därefter Byggettans styrelse, nog. Byggmästareföreningen förklarade för Byggettans styrelse att om tidningen skulle fortsätta på detta viset skulle förhandlingsklimatet hårdna. Det skulle bli svårare för Byggettans förhandlare att få igenom sina krav.
Styrelsen ströp anslaget till tidningen, sänkte utgivningen till 6 nr per år, avskedade redaktören och lät en frilansare göra tidningen.
I dag har jag insett att en organisationstidskrift inte kan vara fristående från organisationens styrelse och att det är saligare att giva än att taga och att det därför heter ”arbetsgivare” och ”löntagare” och ingenting annat.