Vänstern behöver chockterapi

Sedan mitten av 1800-talet pågår en kamp i världen. Kampen handlar om hur mänskligheten ska förhålla sig till den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordning som vi brukar kalla ”kapitalismen”.
Det är inte enbart en kamp om idéer utan motsättningen handlar i grunden om förutsättningarna för det mänskliga arbetet, produktionen, produktionsresultatet och produktionsöverskottet. Kort sagt: Kampen handlar om människans levnadsförutsättningar och makten över kapitalet.
Eftersom kapitalismen vuxit fram i en tusenårig historisk utvecklingsprocess var det inte idéerna som skapade kapitalismen utan kapitalismen som gett upphov till idéerna, både dem till ”höger” och till ”vänster”.

De ryska bolsjevikerna försökte, under sjuttio år, med den hopplösa uppgiften att avskaffa och ersätta kapitalismen. Resultatet blev förödande, inte för kapitalismen utan för det sovjetiska folket och för de socialistiska idéerna. Dagens kinesiska ”kommunister” har lärt läxan och utnyttjar i stället kapitalismens dynamik för att nå sina politiska syften. Vilka det nu är. Kinas ekonomiska expansion kräver människooffer på samma sätt som det gjorde i Europa och USA för hundra år sedan.
Medan somliga således försöker anpassa kapitalismen till sina politiska mål försöker andra – t.ex. de s.k. ”nyliberalerna” – att foga sig i kapitalismen.
I kampen, som faktiskt ibland handlar om liv och död, förekommer naturligtvis en och annan konspiration, ett och annat mord samt i vissa lägen rent krig, t.ex. då kapitalintressen hotats.

Det är i denna vår sköna värld som Naomi Klein, med den tjocka ordrika boken ”Chockdoktrinen” Ordfront 2007, försöker orientera oss.
I inledningen till boken avger hon följande deklaration:
”Denna bok vänder sig mot den centrala och mest omhuldade tesen i den officiella historieskrivningen — att den avreglerade kapitalismens segertåg är frihetens segertåg, att de frisläppta marknaderna går hand i hand med demokrati. I stället kommer jag att visa att denna fundamentalistiska form av kapitalism alltid har varit beroende av brutalast tänkbara våld, som har drabbat den kollektiva samhällskroppen såväl som oräkneliga individuella kroppar. Historien om dagens fria marknadsekonomi — som hellre bör förstås som korporatismens uppgång — är en historia om chocker.”

Den satsen beskriver på ett bra sätt, dels bokens innehåll, men också Naomi Kleins förvirring och problem med den verklighet hon försöker beskriva.

Problemet för Klein är nämligen att hon, som så många andra, blandar samman kapitalism och marknadsekonomi och att hon utgår ifrån att kapitalismen/marknadsekonomin är ett resultat av en politisk ideologi.
Hon tvingas därför uppfatta kapitalismens negativa sidor som resultat av en konspiration från kapitalägare och deras ideologer. Huvudanklagade konspiratörer är Milton Friedman och George Bush.
Hon angriper marknadsekonomin då hon menar kapitalismen. Det blir obegripligt.

Det hindrar inte att boken innehåller en hel del intressant material om hur just dessa konspirationer utvecklats, inte minst dem i Chile på 70-talet.
Då hon myntar begreppet ”katastrofkapitalismen” ¬– ett huvudtema i boken – gör hon den inte särskilt sensationella iakttagelsen att vissa grupper av ekonomer och politiker utnyttjar och manar fram katastrofer för att ur det kaos som uppstår skapa en ny ordning. Men så har skett vid åtskilliga tillfällen under människans historia alltsedan antiken. Den ryska revolutionen är bara ett exempel av en lång rad.
Johan Norberg som tidigare bl.a. skrivit boken ”Till kapitalismens försvar” går nu åter till ”kapitalismens” försvar och angriper Klein, i boken ”Allt om Naomi Kleins nakenchock”, (Voltaire Publishing, 2008).
Men inte heller Norberg kan skilja på kapitalism och marknadsekonomi. Boken ”Till kapitalismens försvar” var nämligen bara ett försvar för marknadsekonomin.
Slutsatsen blir att varken Klein eller Norberg, trots utfästelser, ger oss kunskaper om kapitalismen. Klein berättar om politiska intriger, verkliga och inbillade medan Norberg försvarar marknadsekonomin mot en vilsen vänster.
Vänstern lär inte bli mindre vilsen efter att ha läst ”Chockdoktrinen”
Behöver den kanske chockterapi för att vakna upp.