Vadå, blir det oväder?

Det behövs fler lärare i skolan, fler vårdpersonal och ökade antal platser inom sjukvården, bättre omsorg om våra gamla, hårdare tag mot kriminella som skjuter skarpt på öppen gata. Dessutom är behoven akuta för att bromsa användningen av fossila energikällor. 

Det fattas lärare, sjukvårdspersonal och poliser. Kompetens behöver ökas på så många områden. Infrastrukturen, försvaret, barn- och ungdomsvården behöver ökade resurser. Det behövs pengar till investeringar i byggande, industriutveckling, biståndsarbete, internationell samverkan och jordbruksstöd.

Detta är bara några exempel på de behov som politikerna i hela världen, har att tackla.
Problemet är att staten och kommuner inte har de pengar som de behöver.
Politikerna får allt mindre möjligheter att tillgodose väljarnas krav och samhällets behov.

Det är likadant i hela industrivärlden.

Även om problemet är globalt kan vi ta exempel från vårt land.
Nära 60 procent av de totala skatteintäkterna i Sverige kommer från skatt på arbete, framför allt inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. 30 procent utgörs av skatter på konsumtion och insatsvaror.
90 procent av skatteinkomsterna kommer alltså från arbetet och produktionen.
Resterande del, dryga 10 procent, utgörs av skatt på kapital.

Totalt uppgick skatteintäkterna i Sverige år 2018 preliminärt till 2 111miljarder kronor.

Konjunkturinstitutet har av ”Studieförbundet näringsliv och samhälle” ombetts att ställa samman en rapport som på en övergripande nivå beskriver skattebasernas utveckling över en längre tid i Sverige och då också göra internationella jämförelser.

Rapporten visar att Sveriges skattekvot är lägre än Danmarks och Frankrikes men ändå ganska hög i jämförelse med de flesta andra länder.

Om man lägger samman några statistiska ekonomiska data från industrivärlden finner man att skattekvoten är hög, lånekvoten ökar och finansmarknaden är övervärderad. Samtidigt sjunker BNP d.v.s. värdet av arbetet, produktionen och investeringar. (Se tidigare blogginlägg).

Det är en global utveckling.
Svarta moln tornar upp sig vid horisonten och närmar sig snabbt.
Inget nationellt politiskt parti har makt över detta. 

De nyliberala försöken med att privatisera och avreglera den politiska ekonomin har inte löst några problem men har ökat andra. Socialliberalismen, främst socialdemokratin, har förlorat sin trovärdighet på grund av att partierna tvingats kompromissa bort många av sina tidigare grundvärderingar som byggde på en helt annan ekonomisk situation.
Återstår diverse populistiska och konservativa partier med löften om att ta itu med det annalkande ovädret.

Folken väljer bort de partier som inte klarat att hålla välfärden uppe och röstar på oprövade alternativ. 

Splittringen inom demokratierna ökar och därmed politikerföraktet. Politikerföraktet leder till förakt för politik och för demokratin.

Sannfinländarna i Finland och Sverigedemokraterna i Sverige är numera näst- eller största parti. Polen, Ungern, Tjeckien, Österrike och Slovakien och Italien regerar konservativa partier. Erdoğan och Putin monterar ner demokratin i sina länder. Boris Johnson i England och Donald Trump i USA spelar högt med demokratin som insats. Frankrikes president Emmanuel Macron har förlorat sin gloria och folk går ut på gatorna och protesterar mot hans politik.

Om jag går tillbaka till det år jag föddes, 1937, två år innan andra världskriget bröt ut, fanns det vissa likheter i skeendet.
Folk hade även då tröttnat på trätande partier i impotenta demokratier medan problemen bara blev värre.
De föredrog till sist diktatur.

Italien, Tyskland, och Sovjetunionen var redan etablerade diktaturer. Bulgarien, Estland, Grekland, Jugoslavien, Lettland, Litauen, Polen, Portugal, Rumänien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ungern och Österrike, var det eller var på väg att bli det. I Asien var alla länder utom Japan diktaturer.
I Syd- och Mellan Amerika var Bolivia, Ecuador, Mexiko, Paraguay och Venezuela diktaturer.

Jag menar inte att historien upprepar sig.  Men den kapitalistiska världsordningen gäller i dag som då även om också kapitalismen förändrats.

”En tredje våg av autokratisering är här: vad är nytt meddet?”Anna Lührmann &Staffan I. Lindberg 

SVT Analys: ”Det sveper en våg över världen av demokratisktillbakagång”Politikens möjligheter. 

Har folkstyrelsen någon framtid? Olof Petersson. SNS Förlag 1996