Rubriken skulle kunna annonsera ett resonemang om att det finns högre värden än
pengar här i livet.
Men det gör den inte. Gür vill uppmärksamma oss på ”övertron att mera pengar skulle vara boten på allt. Att det enda som behövs är att anslå mer resurser; några hundra miljoner eller miljarder till – det är ju bara några pizzor per svensk – så kommer man också att få bukt med problemen.”
Det handlar alltså om att mera skattepengar inte löser bristen på personal i vården, inte lagar den eftersatta infrastrukturen, inte löser problemen i skolan, i flyktingmottagningen eller andra samhällsbekymmer. Här behövs inte mera pengar enligt Gür.
Det är naturligtvis inte pengar som löser behovet av fler personal inom äldrevården för att ta ett exempel. Det är bara arbete och arbetskraft som kan hjälpa de gamla. Men ny personal vill antagligen ha lön. I pengar. Och det kostar att utbilda dem. Ty så är samhällssystemet ordnat.
Och eftersom det är skattepengar som betalar lönerna, även för dem som arbetar inom den s.k. privata omsorgen, så måste det finnas pengar i statens och landstingens kassor. De privata vårdbolagen är ju beroende av pengar från staten och landstingen.
Det är också uppenbart att statens och kommunernas utgifter, år för år, ökar. Vilket kan bero på att kraven blir större. Ta sjukvården som exempel: De stora sjukhusen kräver allt dyrare lokaler och mer komplicerade apparater, medicinerna blir dyrare, personalen kostar mer, alltfler söker vård för allt fler krämpor o.s.v. Och där finns ju också privata byggbolag, teknikföretag, medicinföretag som inte håller med Gür utan som vill ha pengar för sina tjänster. Skattepengar.
Det är klart att pengar inte är lösningen på allt. Ändå mäts det mesta i pengar. Inte minst inom finansmarknaden och näringslivet.
För nyliberala debattörer gäller satsen ”pengar är inte allt” endast politikens område, skattepengar.
I övrigt, särskilt inom näringslivet, är pengar verkligen allt: för skattesmitare, aktieägare, vinster, privata vårdföretag, banker. Då löntagarna strejkar blir det alltid gny från arbetsgivarna om hur mycket pengar som strejken kostar.
Varför nämner inte Gür det? Varför lyfter han inte sitt manande pekfinger och säger att ”pengar är inte allt” till skattesmitarna? Eller till Nordea då skattebetalarna tvingades rädda den med skattebetalarnas pengar. Eller till ägarna av Findus i Bjuv som sparkar 450 pers?
Jo, antagligen för att han är fången i den nyliberala dogmen som säger att det bara är för staten och löntagarna som tesen att ”pengar inte är allt” gäller.
För kapitalet gäller motsatsen - pengar är allt.
Men det gör den inte. Gür vill uppmärksamma oss på ”övertron att mera pengar skulle vara boten på allt. Att det enda som behövs är att anslå mer resurser; några hundra miljoner eller miljarder till – det är ju bara några pizzor per svensk – så kommer man också att få bukt med problemen.”
Det handlar alltså om att mera skattepengar inte löser bristen på personal i vården, inte lagar den eftersatta infrastrukturen, inte löser problemen i skolan, i flyktingmottagningen eller andra samhällsbekymmer. Här behövs inte mera pengar enligt Gür.
Det är naturligtvis inte pengar som löser behovet av fler personal inom äldrevården för att ta ett exempel. Det är bara arbete och arbetskraft som kan hjälpa de gamla. Men ny personal vill antagligen ha lön. I pengar. Och det kostar att utbilda dem. Ty så är samhällssystemet ordnat.
Och eftersom det är skattepengar som betalar lönerna, även för dem som arbetar inom den s.k. privata omsorgen, så måste det finnas pengar i statens och landstingens kassor. De privata vårdbolagen är ju beroende av pengar från staten och landstingen.
Det är också uppenbart att statens och kommunernas utgifter, år för år, ökar. Vilket kan bero på att kraven blir större. Ta sjukvården som exempel: De stora sjukhusen kräver allt dyrare lokaler och mer komplicerade apparater, medicinerna blir dyrare, personalen kostar mer, alltfler söker vård för allt fler krämpor o.s.v. Och där finns ju också privata byggbolag, teknikföretag, medicinföretag som inte håller med Gür utan som vill ha pengar för sina tjänster. Skattepengar.
Det är klart att pengar inte är lösningen på allt. Ändå mäts det mesta i pengar. Inte minst inom finansmarknaden och näringslivet.
För nyliberala debattörer gäller satsen ”pengar är inte allt” endast politikens område, skattepengar.
I övrigt, särskilt inom näringslivet, är pengar verkligen allt: för skattesmitare, aktieägare, vinster, privata vårdföretag, banker. Då löntagarna strejkar blir det alltid gny från arbetsgivarna om hur mycket pengar som strejken kostar.
Varför nämner inte Gür det? Varför lyfter han inte sitt manande pekfinger och säger att ”pengar är inte allt” till skattesmitarna? Eller till Nordea då skattebetalarna tvingades rädda den med skattebetalarnas pengar. Eller till ägarna av Findus i Bjuv som sparkar 450 pers?
Jo, antagligen för att han är fången i den nyliberala dogmen som säger att det bara är för staten och löntagarna som tesen att ”pengar inte är allt” gäller.
För kapitalet gäller motsatsen - pengar är allt.