Det typiskt svenska

Avundsjukan beskrevs ingående och på mångahanda sätt redan i Bibeln och den finns väl dokumenterad i diverse antika dokument. Avund är en av medeltida katolska kyrkans sju dödssynder. Avundsjukan fanns alltså långt innan Sverige ens var påtänkt och årtusenden innan den förste svensken trampade vår jord.

Hur kom då den ”typiska svenska avundsjukan” till?

Möjligen menar de, som talar om ”den svenska avundsjukan”, att den svenska avundsjukan markant skiljer sig från t.ex. den spanska, tanzaniska eller moldaviska avundsjukan. Eller så menar de att då avundsjukan drabbar en svensk blir den alldeles speciell. Den svenska är kanske liksom mer njugg och intolerant än t.ex. den som förekommer på Bali eller i Guatemala.
Avundsjukan i Sverige är naturligtvis alltid svensk. I Norge är den norsk. I Vanuatu vanuatisk.
En svensk nationell egenskap tycks också ”jantelagen” vara fast den först formulerades för invånarna i Nyköbing Mors i Danmark. Så snart någon ifrågasätter en orättvisa får han eller hon ”jante” slungad i ansiktet och därmed oskadliggjord.
Det är alltid svenskar som pådyvlar andra svenskar de negativa egenskaperna.
Ett exempel finns i dagens SvD där Maria Ludvigsson, med stöd av en bok av Tove Lifvendahl, utvecklar tesen om svenskars ” ovilja att ta intryck av dem med andra erfarenheter än vi och --- en ursvensk rädsla för förändring. ”
F.d. ordf. i Moderata ungdomsförbundet och kommunikationschefen på Svenskt Näringsliv, Tove Lifvendahl, och ledarskribenten på SvD som är anställd av Svenskt Näringsliv, Maria Ludvigsson, har naturligtvis ett syfte med sina påståenden om det typiskt svenska.
Precis som när högern talar om ”jante” och om ”den svenska avundsjukan” för att angripa jämlikhetstanken.
Genom att nu påstå att vi svenskar är särskilt rädda för förändring vill de bädda för Svenkt Näringslivs kampanj för förändring av arbetslivet i amerikansk riktning. Den förändringen brukar också från det hället framställas som samhällsekonomiskt nödvändig och vetenskapligt förankrad.
Men förändring är inte alltid förbättring. I varje fall inte för alla.

De som snackar om den typiska svenska avundsjukan, jantelagen och den ”ursvenska rädslan för förändring” ger bara uttryck för ”Den typiska Svenska Dagbladsledarens dogmatism” och ”Det Svenska Näringslivets klassintresse”.
Eller kan det vara ”Den typiskt svenska dumheten?”