Liberala dogmer

En bärande princip i den nyliberala dogmen är att skattesänkningar innebär ”en överföring av makt från staten till medborgarna”. (Se t.ex. Maria Ludvigssons ledare ”Framgångsrecept som inte längre tycks gälla” i dagens SvD.)
Påståendet förutsätter, för det första, att alla, eller flertalet, ”medborgare” har ungefär lika stor makt i förhållande till varandra och i relation till staten. Den makt som överförs från staten till ”medborgarna” vid en skattesänkning kommer alla ”medborgare” till del i ungefär samma utsträckning.
Men har man det minsta erfarenhet av hur samhället är beskaffat inser man att det inte kan vara så.
”Medborgarna” i alla hittills varande stater och samhällen har mycket olika makt. Samhället är i själva verket, i ekonomiskt, kulturellt och socialt makthänseende, ordnat i en hierarki.
Och eftersom statens medel kan – jag säger kan – användas för att utjämna dessa hierarkier eller i vart fall minska skillnaderna, måste Ludvigssons påstående vara litet väl förenklat.
Märkligt nog kan de nyliberala fundamentalisterna slå fast sina enkla dogmer som om de vore sanningar utan att någon reagerar.

Årets dummaste ledarkommentar

Så här skriver en förmodligen helt utpumpad ledarskribent i dagens SvD:
”Snart är lönen din igen
I dag är sista dagen för året då du som genomsnittlig svensk ser alla dina arbetsinkomster gå till den offentliga sektorn. Imorgon är det nämligen Skattefridagen, då du börjar arbeta för egen vinning. Jo, så bisarrt blir det om man lite förenklat räknar om skatternas andel av lönekostnaden till dess andel av arbetsåret. Fram till den 29 juli arbetar du åt någon annan, resten av året åt dig själv. År 2006, innan Alliansen tillträdde, inföll skattefridagen den 8 augusti.”
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_1496073.svd

SvD:s ledarkommentar måste härmed ta priset i dumhet. Förmodligen är ledarredaktionens hjärnstillestånd orsakad av en överdos av nyliberalistisk dogmatism. Eller av solsting.

Är ledarredaktionens helt isolerad från det samhälle där vi arbetande bidrar till deras barns skolor, infrastruktur, sjukvård omsorg o.s.v.?
Om hela det arbetande svenska folket arbetar ”åt någon annan” måste det väl vara så att alla arbetar åt, och för, varandra. Hela året.