Arbetsgivare eller arbetsköpare

I början av 1970-talet var jag redaktör för fackföreningen Byggettans tidskrift, ”Stockholms Byggarbetare”. Jag var dessutom tidskriftens ansvarige utgivare.

I nummer 7, 1974 av tidskriften, hade jag samlat material till ett temanummer om löntagarinflytande på arbetsplatsen. Jag redogjorde för avtalet om anställningstrygghet, om AP-fonderna, styrelserepresentation för anställda m.m.
I en artikel ”Sådan är kapitalismen” pekade jag på kapitalets makt, citerade Byggnadsarbetareförbundets stadgar som i sin första paragraf sade att förbundet skulle ”medverka till en samhällsutveckling grundat på politisk, social och ekonomisk demokrati, att verka för ett utvidgat inflytande inom industrin samt att stödja kravet på produktionens socialisering”. Jag citerade socialdemokraternas grundsatser som sa att socialdemokratin ville omdana samhället så att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”, jag citerade den statliga utredning som kommit fram till att man borde inskränka paragraf 32 i SAF:s stadgar som säger att arbetsgivarna har full rätt att ensamt leda och fördela arbetet. Jag redovisade lagen som gav skyddsombuden ökad makt och den nya lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen samt om lagen som gav löntagare rätt att ta ledigt för studier.

Men det värsta var att jag, i samma nummer, skrev en liten betraktelse i vilken jag deklarerade att jag, i- och med detta nummer av tidskriften - skulle införa ett nytt språkbruk. Jag deklarerade att jag i fortsättningen skulle använda ordet ”arbetsköpare” i stället för ”arbetsgivare” och ”arbetare” i stället för ”löntagare”.
Jag ansåg nämligen, i min dumhet, att språket har makt över tanken och att ordet arbetsköpare bättre speglar den verklighet som innebär att kapitalet köper arbetskraften. Visserligen är det saligare att giva än att taga, skrev jag, men arbetsköparen giver inte arbetskraft, han köper den, och arbetaren tager inte arbete, han säljer sin arbetskraft.

Som om detta inte var nog redovisade jag två verkliga fall där arbetsköpare snuvat sina arbetare på ersättning för deras arbetskraft. Dels var det två timmermän som inte fått lön på två veckor trots att de arbetat för veckolön. När arbetsgivaren kom till bygget efter fjorton dagar sa han: – Tyvärr grabbar, jag har inga pengar åt er idag heller – men jag kan sjunga och steppa för er!
Den andra artikeln hade rubriken ”Sparken i stället för lön”. Den handlade om två rörarbetare som arbetade med att dra tryckluftsledningar hos Saab-Scania i Solna för sin arbetsköpares räkning. Då de skulle hämta lönen på dennes kontor gav han dem sparken och ringde på polisen och påstod att de bägge arbetarna försökt göra intrång.

Arbetsgivaren stämde mig och ”Stockholms Byggarbetare”.

I artikeln hade jag varken nämnt företagets eller arbetsgivarens namn och tingsrätten friade därför tidskriften. Arbetsgivaren överklagade domen. Genom dom den 20 december 1976 fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom, men det var på håret. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga och ville fälla tidningen för förtal. (Fallet finns refererat i ”Pressen inför rätta” Thorsten Cars/Peter Danowsky, Norstedts 1982, sid. 120.)

I det sammanhanget fick jag propåer från min arbetsgivare, Byggettans styrelse, för att jag med mina skriverier medverkat till att försämra förhandlingsklimatet med motparten på arbetsmarknaden, Stockholms Byggmästareförening.
Styrelsen ansåg att jag försvårat fackets förhandlare möjligheter att komma överens med motparten. Styrelsen för Byggettan ansåg därför att jag borde avgå och jag fick mer eller mindre sparken.

Efter detta har jag blivit litet klokare och insett att en organisationstidskrift inte kan vara fristående från organisationens styrelse och att det heter ”arbetsgivare” och ”löntagare” och ingenting annat.

Men fortfarande anser jag att jag har rätt i den semantiska frågan.

Wikipedia om arbetsgivare