Så tyckte svenskarna 1946 om Sveriges förhållande till kriget.

Ju äldre jag blir desto oftare söker jag mig tillbaka till gamla tider då både man själv och världen var yngre.  1945 var jag åtta år.

Det året tog andra världskriget slut. Gösta Knutssons ”Pelle Svanslös i skolan” och Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump” kom ut.
Och då kom också första årgången av ”När-Var-Hur”.

Eftersom jag i dag, som 84-åring, har alla årgångar av detta förnämliga uppslagsverk i min bokhylla kan jag plocka fram första och andra årgången. Läsningen ger perspektiv på de gångna sjuttiofem åren.

Ta till exempel artikeln om ”Svensk folkopinion” i årgång 1946.
Svenska Gallup hade gjort sin första undersökning 1942 på beställning av Dagens Nyheter och tidningen Vi.
(En gallupundersökning är en statistisk metod för att mäta den allmänna opinionen. Metoden uppfanns av den amerikanske sociologen George Gallup, (1901–1984) som arbetade med marknadsundersökningar och grundade American Institute of Public Opinion år 1935.)

Idag finns i Sverige minst tolv olika företag som arbetar med opinionsmätning.

Enligt ”När-Var-Hur” 1946 fick svenska folket, i ett representativt statistiskt urval, svara på den tidens debattfrågor. Det gällde bland annat det neutrala Sveriges förhållande till kriget.
1944 hade de fått frågan om Sverige bort behållit sin neutralitet även efter år 1940 då tyskarna ockuperat Norge och Danmark.
1945 frågades om varför Sverige sluppit kriget. Och om Sverige militärt bort ingripa i Norge och Danmark. Samma år fick de frågan om Sverige uppträtt klandervärt gentemot broderländerna.

Även flyktingfrågan efter kriget diskuterades. Gallup frågade svenska folket om hur man borde göra med flyktingarna. Skulle man a) neka alla flyktingar att stanna efter kriget. b) låta vissa få vara kvar medan andra nekas eller c) låta alla få stanna.

Att det var rätt att behålla neutraliteten ansåg 96 procent av de tillfrågade. Till frågan om orsaken till att Sverige sluppit kriget svarade 50 procent att det berodde på regeringen och dess politik, 18 procent att det berodde på de krigandes intresse, 11 procent pekade ut slumpen som orsak och 8 procent ansåg att kungen bidragit till detta. Bara 7 procent angav vårt försvar och 6 procent tackade gud.

När Gallup, strax före Tysklands kapitulation, frågade om Sveriges militärt bör ingripa till broderländernas försvar om blodig terror skulle bryta ut svarade 33 procent ja, 47 procent nej och 20 procent att de inte visste.

Frågan om huruvida Sverige uppträtt klandervärt formulerades så här: ”Har ni den uppfattningen att Sverige under kriget i förhållande till Tyskland och grannländerna uppträtt klandervärt eller tycker ni att vi på det hela taget kan vara stolta över vår hållning eller att vi åtminstone uppfört oss någorlunda anständigt”.

Resultatet blev: ”Uppträtt klandervärt 6 procent, åtminstone någorlunda anständigt 49 procent, kan vara stolta 38 procent. 7 procent visste inte.
Och hur var det med flyktingfrågan? Jo, 42 procent ansåg att alla flyktingar efter kriget inte borde stanna. 17 procent tyckte att vissa bör få vara kvar medan andra nekas och 21 procent att alla bör få stanna.”

Säkert har opinionsundersökningarna sedan 1946 utvecklats med hjälp av datorer och logaritmer.
Kanske var träffsäkerheten sämre förr
Men i ”När-Var-Hur” 1946 redovisas en valprognos som gjorts inför valet 1944 och den är häpnadsväckande exakt i jämförelse med dagens.

                                Gallups prognos         Valresultatet
                                13 sept 1944              17 sept 1944

Högern                           16,2                      15,8
Folkpartiet                       12,8                     12,9
Bondeförbundet               13,5                      13,7
Socialdemokraterna          46,8                     46,6
Kommunisterna                9,9                       10,3
Övriga                              0,8                      0,7

 

Politiken var kanske enklare på den tiden.

Efter 1954 ersattes Gallupinstitutet av Svenska Institutet för Opinionsundersökningar (SIFO).

När Var Hur 1945

Svensk nationell datatjänst (SND) har som huvuduppgift attstödja tillgänglighet, bevarande och återanvändning av forskningsdata ochrelaterat material. Här finns tidiga gallupundersökningar att finna.

1945 

Tyskland anfaller Danmark och Norge 

Flyktingar 

”Att bo granne med ondskan” (reviderad utgåva), Klas Åmark, 2016 Bonniers 

Främlingar på tåg : Sverige och förintelsen, Klas Åmark, 2021, Clio  

Förbjud fattigdom i stället för tiggeri

Apropå danskarnas förbud mot tiggeri:
"Lagen är i sanning rättvis och jämlik. Den förbjuder både den rike och den fattige att sova under broarna, att tigga på gatan och stjäla bröd".
Den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1844 – 1924)

Tiggeriet är inget nytt, inte heller förbud mot det. Det märkliga är att vi idag inte hunnit längre i förmågan att stävja fattigdom.

Under andra halvan av 1400-talet började fattigdomen få sådan omfattning att myndigheterna över hela Västeuropa tvingades vidta åtgärder. I de flesta länder förbjöds tiggeri.

1459 bestämde magistraten i Augsburg att alla främmande tiggare skulle lämna staden inom tre dagar och att stadens egna fattiga inte längre fick tigga i kyrkorna om söndagarna eller i borgarnas hem. Samma år utfärdade Filip III ”den gode” (1396–1467) en förordning om att i Brabant tiggare som kunde arbeta måste lämna hertigdömet inom tre dagar annars skulle de sändas till galärerna. Samma förordning utfärdades i Flandern, Holland och Zeeland.
Efter 1460 sökte magistraten i Strassburg genom en hel rad åtgärder hindra att fattiga tog sig in i staden. Fattiga från landsbygden fick inte stanna i staden mer än tre dagar, alla utom invalider, sjuka och gamla förbjöds att tigga. Överträdelser straffades med spö.
1473 beslöt Parisparlamentet att arbetslösa fattiga kunde dömas utan rättegång och att misstänkta invånare kunde få sina inkomster noggrant undersökta.
Allt fler åtgärder mot lösdriveri och fattigdom vidtogs. År 1496 gav Karl VIII (1470–1498) i Frankrike i en förordning domstolarna fullmakt att sända lösdrivare till galärerna.
I England utfärdade Henrik VII (1457–1509) år 1495 en "Förordning mot vagabonder och tiggare" som innebar att tiggare och andra lättingar skulle sättas i stocken under tre dagar, piskas och skickas hem.

I Paris förordade parlamentet 1516 att alla lösdrivare (”Vacabons, oysifs, caymens, maraulx et belistres, puissans et sains de leurs membresî”) måste lämna staden. De som därefter visade sig på gatorna skulle gripas av stadens polis och överlämnas till myndigheterna. Myndigheterna skulle i sin tur sätta de häktade lösdrivarna i beredskapsarbete och i gengäld hålla dem med mat. Men bestämmelsen tycks inte ha följts i praktiken. En månad efter beslutet hade bara 24 lösdrivare överlämnats till staden.
1525 diskuterade Parisparlamentet på nytt tiggeriet "eftersom nöden är stor och antalet fattiga ofantligt större än någonsin förr". Förslag om att förvisa dem, ordna beredskapsarbeten, ge understöd och samla ihop dem till ett enda område diskuterades. Parlamentets förste talman gillade inte idén om att koncentrera de fattiga till en plats. "Samlar man ihop 500 är de snart 6000 redan efter en vecka" sa han. En ledamot, Jean Brissonet, ansåg att man borde använda de fattiga till att förbättra stadens befästningar. Han hävdade att många av dem som tiggde på gatorna egentligen ville arbeta för sitt upphälle och att de tiggde bara för att det inte fanns arbetstillfällen.
Diskussionen utmynnade i ett beslut om att man skulle jaga iväg alla utsocknes tiggare och sätta de övriga i beredskapsarbete. Man beslöt dessutom att ta ut en speciell skatt för att finansiera projektet. Naturligtvis kom det klagomål mot beslutet från medborgarna. Beredskapsarbetena sysselsatte som mest ett par hundra fattiga som fick en mindre ersättning för arbetet. Men skattemedlen räckte inte att ge arbete till alla. Antalet fattiga på Paris gator minskade inte heller.

De stora förändringarna inom jordbruket och näringslivet, prisstegringar och en ökande arbetslöshet försämrade kraftigt de engelska arbetarnas ställning under 1500-talet och allt fler drevs ut i  arbetslöshet.
Då Henrik VIII från 1536 till 1539 konfiskerade kyrko- och klostergodsen, som hade utgjort den tidens socialvård, försämrades villkoren även för de allra fattigaste.
Genom drottning Elisabeths (1533-1603) fattigvårdslag från 1601, drogs en skarp gräns mellan dem som var arbetsföra (able bodied) och de som inte var arbetsföra (impotent) fattiga. De icke arbetsföra skulle underhållas genom en obligatorisk fattigskatt medan de arbetsföra skulle sättas i arbete. De fattigas barn och föräldralösa barn skulle sändas i lära. Lagen föreskrev också att varje församling skulle sörja för sina egna fattiga och att fattiguppsyningsmän skulle tillsättas.
Dessa skulle, tillsammans med kyrkvärdarna, se till att pengarna kom in som en kommunal fattigskatt.
Lagen ledde till bl.a. till att det blev mycket bråk om vem som skulle anses som fattig, vilka kriterier som skulle gälla för fattigdom och i vilken församling den fattige hörde hemma. 1662 stiftade därför Charles II (1630-1685) en lag där det fastställdes att det krävdes fyrtio dagars fast bosättning för att en person skulle få hemortsrätt. Men inom tiden för de fyrtio dagarna kunde fredsdomaren, efter klagomål från kyrkvärd eller fattiguppsyningsman, återföra den fattige till den ort varifrån han kommit. Men om den inflyttade arrenderade en gård för 10 pund om året eller kunde lämna en motsvarande ekonomisk säkerhet kunde han inte avvisas.

I Spanien spred sig fattigdomen och, bortsett från några kapitalstarka centra för den koloniala oceanhandeln, förföll städerna och de ganska nyetablerade industrierna. Klyftorna mellan de rika jordägarna och kapitalisterna å ena sidan och den fattiga befolkningen å andra, vidgades. Lågadeln, "hidalgos", måste söka sig ut till kolonierna eller ta värvning i hären. Tiggarna blev allt fler.
En förteckning från Cáceres i Estremadura år 1557 räknar med 1 900 fattiga på en befolkning av 7 400. 1595 var de fattiga 3 500 av totalt 8 300 invånare. I Trujillo var de fattiga hälften av befolkningen på 9 650 år 1557.
Mot slutet av århundradet skrev en Christobal Pérez de Herrera i en serie promemorior att det i Spanien finns 150 000 tiggare, 1608 talar han om en halv miljon och 1617 om en miljon. Även om uppgifterna inte är helt statistiskt tillförlitliga ger de ändå uttryck för en tydlig ökning.
Det var också vid den här tiden som den första stora utvandringen från Europa till Amerika skedde.

Den amerikanske forskaren Peter Boyd-Bowman har undersökt den spanska utvandringen och konstaterat att det, mellan åren 1506 - 1650, utvandarde 450 000 människor från Spanien till Amerika, mest till Mexico, Cuba och Latinamerika.

I dag finns ingenstans, som inte redan är befolkad, att utvandra till.

DN SvD
AB
GP