I en kapitalistisk global samhällsekonomi råder
kapitalismens ekonomiska villkor.
Därför har de borgerliga oftast rätt i sina analyser av hur politiken bäst ska ordnas för största möjliga effektivitet. Det är helt enkelt så att de borgerliga, framförallt de nyliberala, ytterst vill anpassa politiken till kapitalismens krav.
Då till exempel svenska företag hamnar i ett sämre konkurrensläge gentemot t.ex. låglönelandet Kina så är det logiskt och rationellt att sänka lönerna i Sverige för att kunna konkurrera med Kina på världsmarknaden.
Det behöver man inte vara professor i nationalekonomi för att begripa.
Däremot är det inte politisk givet att helt acceptera kapitalismens villkor.
Det var ju i kampen mot 1800-talskapitalismens hårda exploatering av arbetskraften, ohämmade resursslöseri och stora sociala problem som en organiserad motståndsrörelse gentemot kapitalismens krav uppstod.
Kampen närdes av drömmen om ett alternativ till den rådande ordningen, ett socialistiskt samhälle.
Men historien visade att det inte går att skapa socialistiska öar i det kapitalistiska världshavet.
Den svenska arbetarrörelsen hade emellertid tidigt insett att det inte är politiskt möjligt att skapa politiska alternativ till kapitalismen men att det var nödvändigt att mildra dess negativa konsekvenser – främst exploatering av arbetskraften.
Löntagarnas fackliga och politiska kamp blev just ett medel för motståndet och viljan att humanisera kapitalismen.
Sakta men säkert kom även de borgerliga politikerna i de industrialiserade länderna att acceptera kraven om att kapitalismen måste regleras.
På sjuttiotalet kom en reaktion mot dessa socialliberala idéer då nyliberaler ville återanpassa politiken till kapitalismens ekonomiska villkor.
De politiker och nationalekonomer som tog den globala kapitalismen som facit kan åter göra enkla analyser av vad som bör göras.
Men om man med politikens hjälp vill försvara löntagarintressena, skydda miljön och utjämna de sociala klyftorna blir ekvationen mer komplicerad.
Detta faktum blottas i t.ex. debatten om ingångslöner
och om vinster i välfärden.
Det här kommer jag att tänka på när jag läser AnnaDahlbergs kolumn i dagens Expressen ”Vänsterns vrålande sabbar debatten”
Hon
anser att vänsterns argument mot alliansens förslag om ingångslöner är grova
och att vänstern vill tysta en besvärlig debatt.
Jag håller med henne om det, om nu vänstern ska representeras av Göran Greider, Johan Croneman och några ytterligare.
Vänstern hamnar i en förenklad debatt med motståndare som argumenterar med kapitalismen som facit.
Utan att föra in nya faktorer i ekvationen blir det omöjligt att formulera vettiga motargument och leverera svar som inte står i facit.
Inlägg
