Än kan vi undvika syndafloden II

I veckan har USA och Kina kommit överens om att minska utsläppen av växthusgaser och för första gången sätta upp ett mål för koldioxidutsläppen.

USA ska minska växthusgaserna med mellan 26 och 28 procent till år 2025, jämfört med nivån 2005. Det nuvarande målet är att minska med 17 procent fram till 2020.

Xi Jinping sade att Kina är redo att minska sina totala koldioxidutsläpp, som kontinuerligt ökat, och att toppen för dessa ska nås år 2030, men förhoppningsvis tidigare. Kina kommer också att öka andelen av icke-fossila bränslen till cirka 20 procent fram till 2030.

Enligt Världsnaturfonden har G8-länderna (USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Ryssland) orsakat nästan hälften av de globala koldioxidutsläppen och står fortfarande för mycket stora utsläpp per person. 

Kina har dock under de senaste tjugo åren gått från att ha ganska låga utsläpp till att bli världens största utsläppare av växthusgaser per år.
Snabbt växande ekonomier som Kina, Brasilien, Sydafrika och Indien måste också ta ett ökat klimatansvar allteftersom deras utsläppsnivåer per capita ökar och befolkningen blir rikare.

Ser man till statistiken kan det se ut som om många rika länder släpper ut mindre koldioxid än vad de egentligen gör genom sin konsumtion.
Men idag har en stor del av utsläppen förflyttats eftersom de rikare länderna producerar allt mer i utvecklingsländerna.

USA och Kina är de två länder i världen som släpper ut mest koldioxid, närmare bestämt 45 procent av alla utsläpp i världen.

Den största delen av dagens utsläpp kommer från transporter och elproduktion. Energisektorn orsakar 36 procent av de totala utsläppen och mer än hälften av all elektricitet kommer i dag från förbränning av kol, olja, fossil- eller naturgas. Transportsektorn ligger på andra plats, med 27 procent av alla koldioxidutsläpp.

Miljö- och klimatminister Åsa Romson gläds över USA:s och Kinas höjda ambitioner om sänkta koldioxidutsläpp. Samtidigt konstaterar hon att nivåerna är inte är tillräckliga:– Utsläppen 2030 kommer att vara alltför höga för att vi med trovärdighet ska klara klimatpåverkan under två grader, säger hon.

Hon var tidigare med vid ett seminarium där den senaste delrapporten från FN:s klimatpanel (IPCC)presenterades. Texten är en syntes av tre tidigare delrapporter som lagts fram de senaste månaderna.

Den viktigaste slutsatsen är att en minskning av växthusgasutsläppen med cirka 50 procent är nödvändig till 2050 om världen ska klara tvågradersmålet, det vill säga hålla temperaturökningen på jorden under två grader Celsius i framtiden.

Med nuvarande utsläpp är vi på väg mot fyra graders temperaturhöjning. Men IPCC påpekar samtidigt att mänskligheten fortfarande kan välja väg. Vi har fortfarande tid på oss.

Annars väntar syndafloden II.

SvD 

SvD 

KI vill ha arbetsköparnas marknad.

Konjunkturinstitutets Lönebildningsrapport 2014 ”Dentudelade arbetsmarknaden — en utmaning för parterna” presenterades i veckan.

KI konstarerar att löneökningarna har varit låga och att de kollektivt avtalade lägstalönerna i Sverige är höga både i förhållande till övriga löner och till andra länder. Lönefördelningen är också sammanpressad: det är liten skillnad mellan den lägsta lönen och den genomsnittliga lönenivån.

Arbetslösheten är hög i Sverige och de höga lägstalönerna påverkar sysselsättningen negativt, särskilt på längre sikt, säger Åsa Olli Segendorf, chef för KI:s enhet arbetsmarknad och prisbildning.

Kort sagt: de lågavlönade – främst ungdomar, kvinnor och invandrare som nyligen kommit in i arbetslivet - har för höga ingångslöner.

Underförstått: Om de lägsta lönerna sänks kommer arbetsgivarna bli mer intresserade att anställa sådana som inte har jobb eftersom det blir billigare.

Här handlar det om den gamla teorin om tillgång och efterfrågan. Om det blir billiggare att köpa arbetskraft kommer arbetsköparna (arbestgivarna) att köpa mer arbetskraft av fler löntagare.
Problemet att teorin handlar om varor.
Saken blir mer komplicerad när det handlar om människor.

Arbetsgivarorganisationen ”Svenskt Näringsliv” ser naturligtvis chansen att hänvisa till KI i kommande lönerörelser.

KI anser att arbetsgivare och löntagare ska diskutera är hur mycket lägstalönerna ska sänkas i förhållande till medellönerna för att den antagna anställningseffekten ska uppnås.

Det kan därvid vara värt att påpeka att här finns ingen forskning och ingen empiri att grunda sig på, bara teorier och matematiska kalkyler. Dessutom finns det flera andra aspekter på lägstalöner än sysselsättningen.

SvD 

DN 

Hälsingborgs Dagblad 

Handelsanställdas förbunds information till medlemmarna omlägstalöner 

LO om lägstalöner 

Påminnelse om att ekonomi inte är en exakt vetenskap

Härom dagen sänkte Riksbanken räntan till noll för att få fart på inflationen.

För oss som var ekonomiskt och politiskt intresserade på 1970-80 talen låter det som ett märkligt försök. Då skulle man ju jobba för att sänka inflationen.

Men tiderna förändras. Det som var rätt då behöver inte vara det i dag.

En sak är dock uppenbar. Samhällsekonomi är ingen exakt vetenskap och Riksbankens sätt att påverka inflationen är inte gillad av alla ekonomer.

Lars E O Svensson är nationalekonom som åren 2007-2013 var vice riksbankschef. Sedan 2013 är han professor vid Handelshögskolan i Stockholm.

Han strider mot Lars Jonung som också är nationalekonom, och för närvarande professor vid nationalekonomiska institutionen vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

Debatten dem emellan pågår bl.a. i medierna.

Under 2008-2010, då Lars Svensson var riksbanksekonom, förespråkade han nollränta i Sverige. Han menar att i det läge som Sverige då befann sig, där inflationen var tämligen låg men arbetslösheten hög, vore det mycket bättre att föra en lågräntepolitik. Han fick dock inte gehör för den synpunkten hos majoriteten i Riksbankens direktion. Vidare vände sig Svensson emot en tendens i direktionen, ledda av riksbankschefen Stefan Ingves, att sträva mot en normalisering av räntan som om det vore ett värde i sig att komma bort från krisräntan.

Svensson menar att det idag är för sent attinföra nollränta och förespråkar en minusränta på 0,25 procent.

Lars Jonung kritiserar Svensson och Svensson svarar genom att säga att Jonung haft fel iallt han sagt.

Jonungs kritik avSvensson kan du läsa här

Mer utförligt här.

Debatten mellan de bägge akademiskt skolade ekonomerna kan vara nyttig läsning för de debattörer, främst inom borgerligheten, som anser att politiker bör ersättas av experter. De som tror på en teknokrati och efterlyser formella akademiska meriter av de politiska företrädarna.
Och även för dem som tror att ekonomi är en vetenskap fri från ideologi.

För att bringa en smula klarhet i frågan om räntan och inflationen har LO givit ut en rapport ”Inflation – alltdu behöver veta men aldrig vågat fråga om.”

I rapporten beskriver författarna – Elin Molin och Paula Roth - begreppet inflation och om dess konsekvenser. Här förs också resonemang om inflationsmålet som är det verktyg för penningpolitiken som centralbanker använder i dag.

Ska man tro eller tvivla på försvaret?

Att med den begränsade information som medierna förmedlat kring förra veckans händelser i skärgården kunna säga, huruvida Marinens insatser i Stockholms skärgård varit berättigade eller inte, är omöjligt.

Som skattebetalare och som medborgare vill man dock gärna veta.

Att militär verksamhet till stora delar måste vara hemlig förstår t.o.m. jag. Det ligger i sakens natur, militären kan inte avslöja allt för ev. fiender.

Därför vet vi inte ens huruvida det funnits någon främmande undervattensverksamhet eller om det till exempel är en vilsekommen tumlare som gett upphov till aktiviteterna.

Någon fiende har dock inte påträffats och inte heller någon rysk ubåt, enligt de uppgifter vi fått.

Om det är så att Marinen jagat en tumlare så lär vi aldrig få veta det.
Och om man hittat en rysk ubåt skulle man nog läcka ut detta.
Inte lika säkert om farkosten kom från Nato.

Ingenting går dock att bevisa eftersom hela den kostsamma aktiviteten är omöjlig att angripa.

Inga bevis finns.

Marinens experter säger att det är nästan är omöjligt att hitta en inkräktare i de svåra bottenförhållanden som råder i området. En inkräktare kan lätt smita ut.
Men man måste ändå försöka, säger militären och de troende. Och resultatet är ändå tillfredsställande eftersom det trots allt varit

·         ett bra test på marinens effektivitet och förmåga

·         en demonstration av att det finns muskler i det svenska försvaret

·         en bra övning i halvskarpt läge

Den som dristar sig att tvivla på att någon inkräktare funnits i den stockholmska skärgården anses vara naiv.

Här gäller det att antingen tro eller tvivla.

Litet läskigt är det då högt betrodda representanter av försvar och politik med brist på bevis påstår att det funnit fiendefarkoster i svenska vatten och att dess med största sannolikhet är ryska.

Och att det är dags att låta mer skattepengar gå till att förstärka försvaret och att vi snarast bör gå med i Nato.

Sådana recept kräver fakta och bevis.

DN

DN

DN

SvD

SvD

AB

Expressen

Expressen

De borgerliga förnekarna förnekar sig aldrig

Per Gudmundson, ledarskribent på SvD har läst ”Den nya jämlikheten – global utveckling från Robin Hood till Botswana" (Timbro) som beskriver jämlikhetsproblemet som ett politiskt juridiskt problem.

”Den industriella revolutionen i England lade grunden till en osannolik välståndsökning som fortgår ännu, och som inte minst gynnat de fattiga, säger Gudmundson.

Varför just i England? frågar han.

Och besvarar själv frågan med att det var de juridiska och politiska institutionerna som garanterade den enskilda äganderätten som skapade det engelska välståndet.
Som om världshistorien kan beskrivas i enbart politiska termer. Som om ekonomisk, social och kulturell utveckling inte sker i en växelvis påverkan med ekonomin som grund.

Av någon anledning tycks historiker och nyliberaler t.ex. alltid glömma att 

den europeiska kolonialismen och den moderna industrikapitalismen utvecklades uppenbarligen samtidigt under de 400 åren mellan 1500-1900.

Det finns också flera gemensamma drag i kolonialismens och kapitalismens expansion. För det första hade kolonialismens och kapitalismens sitt centrum och sin utgångspunkt i Europa. 
Industrikapitalismen utvecklades också tidigast i de länder som var de mest framgångsrika kolonialmakterna: Holland och England.
Både kolonialismen och kapitalismen var beroende av den globala handels väldiga expansion, av koncentrationen av resurser och kapital till Europa, varuproduktionens expansion och industrialismens uppkomst.

England, Holland och övriga kolonialländer tog hem enorma rikedomar från kolonierna. Englands kolonialvälde sträckte sig över hela världen.

Varför frågar sig inte historiker och nyliberaler.
Hur, och i vilken omfattning, påverkade kolonialismen och kapitalismen varandra under de fyra hundra åren 1500-1900? 
Den enskilda äganderätten är grundläggande inte bara för marknadsekonomin utan även för kapitalismen.
På vilket sätt förändrades institutionerna, regelverken och juridiken under påverkan av de ekonomiska förändringarna?
Hur betydelsefull, eller rent av nödvändig, för kapitalismens utveckling är kolonialismen?
Var kolonialismen bara ett uttryck för kapitalismens förvandling från handels- till industrikapitalism, och/eller var kolonialismen nödvändig för industrikapitalismens uppkomst?

Märkligt nog tycks det vara ont om litteratur som analyserar orsakssammanhangen.

När banken lånar pengar av skattebetalarna är det inget snack om återbetalning

När du lånar i banken måste du förr eller senare betala tillbaka pengarna med ränta.

Men när banken lånar av dig blir du snuvad på pengarna. I varje fall om du är skattebetalare.

I år väntas de fyra storbankerna göra en sammanlagd vinst på 105 miljarder kronor. 

Stolt berättar bankdirektörerna om att de numera kan stå på egna ben.

Men inte ett ljud om att skattebetalarna bidrog till den s.k. stabilitetsfonden i samband med bankkrisen. Skattebetalarna bidrog med 34 miljarder (34 miljoner miljoner) från staten och pengarna från Nordea-aktierna som såldes ifjol, vilket netto gav 18,7 miljarder.

Med dagens vinstnivåer borde bankerna ha råd att göra rätt för sig och betala tillbaka.

Men det knystas inte om från varken kapitalägare eller politiker.

Däremot kan du läsa mer om detta i SvD Näringsliv därAndreas Cervenka skriver om saken.

Maktkampen mellan politik och kapital

Tove Lievendahl är politisk chefredaktör på SvD.

Till skillnad från de kollegor på redaktionen, vilka liksom hon själv skolats hos organisationen ”Svenskt Näringsliv”, tycks Lievendahl  klarat sig från att fastna i nyliberal dogmatism.

Hon kan i alla fall se nyanser och sammanhang.

I sin söndagskrönika den 19 oktober ”Prislappen avgör politiken” undrar hon varför näringslivsrepresentanter är så upprörda över den vändning som politiken tagit efter valet.

”Förlåt men vad hade ni egentligen väntat er?”, frågar hon.

På ett rätt pedagogiskt sätt beskriver hon sedan skillnaden mellan kapitalägarnas och demokratins mål och förutsättningar och skillnaden mellan socialdemokratisk (läs socialliberal) politik och borgerlig (nyliberal).

Politikens makthavare och kapitalets är ömsesidigt beroende av varandra samtidigt som det finns en motsättning mellan dem.
I en demokrati har politiken till uppgift att sammanväga motsatta intressen med varandra, skapa jämvikt mellan maktintressen och fördela resurserna mellan olika grupper inom samhällshierarkin.
Näringslivet är ensidigt inriktad på att skapa mervärde.

”Näringslivet tycks inte förstå politik.” sammanfattar Lievendahl.
 

Jag tror att de förstår men deras maktposition kräver att de larmar och stimmar när deras makt hotas.

När kapitalägarna berättar om hur de drabbas av politiska beslut gör de på samma sätt som kapitalägare gjort i alla tider då de politiska makthavarna velat begränsa deras ekonomiska makt.

Ta till exempel adelns reaktion då Karl XI drev igenom reduktionen på 1600-talet.
Den gamla feodala adeln hade i århundraden fått sina privilegier i form av landförläningar. Eftersom större delen av landets försörjning grundade sig på jordbruk var jorden det viktigaste kapitalet att äga.
Då kungarna delat ut jordegendomar och givit adeln privilegier gjorde de det för att säkra adelsmannens lojalitet mot kungamakten och bevara det nödvändiga hierarkiska systemet. 
I motprestation skulle adeln ställa upp med vapen och krigare i händelse av krig. Krig och erövring var på den tiden legala konkurrensmedel. Att erövra en annan stats rikedomar var ett av de få sätt som en nation kunde skaffa sig inkomster. 

I flera länder, bl.a. i Sverige, upptäckte kungamakten så småningom att adeln, bl.a. genom förläningarna, fått för stor makt och inte alls var lojal. Adeln hade i stället blivit ett hot mot kungamakten. Därför krävde kungen tillbaka en del av de förlänade egendomarna. Så skedde genom s.k. reduktioner, bl.a. en i slutet av 1600-talet. Kung Karl XI tog tillbaka en del av adelns jord även om jorden gått i arv inom adelsfamiljerna och förläningen låg flera generationer tillbaka.

Adeln försökte framställa sig som offer. En historia, som bl.a. spriddes genom flygblad, gick ut på att riksamiralen Gustaf Otto Stenbock till och med blivit fråntagen sin rock med blanka knappar och att han gråtande sagt att han nu var berövad allt och tvingades gå med tiggarstaven. I verkligheten lyckades riksamiralen behålla sex stora herrgårdar och hans hustru ännu en egendom. Johan Gabriel Stenbock skrev i ett brev till Karl XI att han inte hade kvar en enda mässingsstake, ett enda torp utan allt var reducerat. I själva verket hade han, efter reduktionen, bara i Uppland, 25 herrgårdar däribland några av landets största. Han köpte bl.a. en hel del herrgårdar av reduktionens offer och blev en av Upplands största godsägare. Den adelsman som drabbades hårdast av reduktionen var Brahe som ändå lyckades rädda godsen Bogesund, Rydboholm och Skokloster. Dessutom ägde han, efter reduktionen, gods i andra delar av landet och även i Finland och Baltikum.