I stället för retorik. Politisk och demokratisk argumentation i fyra kategorier. (Förslag.)

Det följande är ett förslag till en rekommendation för den som vill föra en hyfsad och just politisk debatt.

Jag har här delat in den politiska argumentationen i fyra kategorier.
Argumentation enligt 1. Är att rekommendera i en demokrati.
2. Bör undvikas
3. o 4. Förkastliga eller bör vara förbjudna

Utgångspunkt. Innan du går in i en politisk debatt:
När du debatterar politik bör du ha klart för dig på vilken grund dina egna ståndpunkter och åsikter vilar. Du bör ha en sammanhängande åskådning som omfattar hela tillvaron, politiken och människan och du bör ha en uppfattning om den ekonomiska, sociala och kulturella historien och nutiden. (Se exempel på min blogg ”Sju fundamentala tankar om tillvaron”)
Varje påstående du gör bör grundas i din grundläggande åskådning, stödjas av fakta och helst kunna beläggas med exempel.

I debatten bör du kunna skilja på motståndarens åsikter och hens person. Alla politiska motståndare är medmänniskor och ingen är sämre än du. Se inte din motståndare som fiende.
Möt din motståndare med respekt och tolerans och lyssna till hens argument.
För att din motståndare har andra åsikter än du behöver hen inte ha fel. Ni kan bägge ha rätt men syfta mot olika mål och eller ha olika utgångspunkter.

Om debatten ska leda fram till ett beslut: Ta vara på sådant i motståndarens argument som du kan acceptera och erbjud en förhandling. Var beredd att kompromissa.

DEBATTEN

1. Sakfrågor. Äkta politisk argumentation.

Du söker bevisa att dina argument är bättre än motståndarens och att

a) motståndarens argument inte håller utifrån hens egna premisser.
b) motståndarens argument inte håller utifrån dina premisser.
c) konsekvenserna av motståndarens argument leder åt helvete
d) motståndarens ideologiska utgångspunkt är fel.
e) motståndaren talar för en viss grupps intressen där det finns ett allmänintresse
f) motståndaren är ologisk, motsäger sig själv, använder fel exempel, utgår från fel premisser
g) motståndaren ljuger, slirar på sanningen, använder obevisade hänvisningar, hittar på fakta
h) motståndaren har hävdat en rakt motsatt uppfattning i samma fråga tidigare
i) motståndaren använder felaktiga paralleller, jämförelser,

2. Nedvärdering av motståndarens uppfattning. Du använder nedvärderande bilder och texter.

Du hävdar att

a) motståndaren har fel ideologi (det vill säga en annan än du har)
b) motståndarens parti eller grupp driver särintressen
c) motståndarens parti har skumma avsikter
d) motståndaren har bytt politisk ståndpunkt
e) motståndaren saknar kontakt med folkmeningen, verkligheten
f) motståndaren har fattat fel

Tyvärr är denna typ av argumentation vanlig i sociala media.

3. Nedvärdering av motståndarens person, Vulgärargument. Förtal. Förlöjligande.
Du hävdar
a) att motståndaren är dum, obildad, sagt fel vid tidigare tillfälle,
b) utan bevis eller fakta att motståndaren tidigare har gjort sig skyldig till brott, skumma saker m.m.
c) utan bevis eller fakta att motståndaren är skum eller kriminell
d) Du gör dig rolig på motståndarens bekostnad, eller förlöjligar motståndaren, på grund av motståndarens utseende, personlighet, namn, härstamning, lyte, etnicitet, kön, situation,
c) du sprider lögnaktiga ”fakta”, bilder och historier som stärker din sak, nedvärderar din motståndare eller dennes argument.

Dessvärre är denna typ av argumentation allt vanligare i sociala media.

4. Hot och våld
a) Du hotar motståndaren med våld

Din synpunkt

Jag är tacksam för synpunkter på ovanstående rekommendation.
Vad kan eller bör slopas, vad saknas, vad bör ändras?
Är jag helt ute och cyklar eller har min text något värde?
Har du tips på lämplig läsning? Helst inte bara i ”retorik” utan även ”vett och etikett” i debatten.
Har du tips på bättre rekommendationer?


Se även min blogg "Debatten på väg att förgrovas"

Demokratins problem

Vi ser samma utveckling överallt i den demokratiska världen.

Även den svenska politiken handlar alltmer om så kallade ”affärer”, om intrigspel i vilka det gäller att misskreditera motståndarnas heder och uppsåt och för deras verkliga eller påstådda misstag, mutor eller kärleksaffärer, deras jäv eller deras förmodade dumhet eller inkompetens.

Politiken förvandlas allt mer till att handla om personer i stället för en diskussion om landets väl och ve och om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, hur ekonomin ska stimuleras, hur ekonomi, sociala villkor och kultur ska komma medborgarna till del.

Partipolitiskt spel har blivit en sport där det gäller att djävlas med motståndarna mer än att arbeta för ekonomiska, sociala och kulturella mål.
Att få de politiska motståndarna att framstå som inkompetenta och dumma blir viktigare än det politiska sakinnehållet.

Detta intrigspel gynnar populistpartiernas framgångar i världen och är ett tecken på demokratins kris. Politikens och demokratins mening och värde döljs av intrigerandet och personfixringen.
Politikerföraktet blir lätt ett förakt för politiken och därmed för demokratin.

Men personfixeringen är i sig inte roten till demokratins problem, utan bara ett symptom på en djupare och allvarligare tendens.

Ett av demokratins grundläggande problem är att de nationella politikerna får allt svårare att manövrera i den globala ekonomin.
De ekonomiska resurserna i enskilda länder minskar i förhållande till behoven.

Demokratin och politiken är beroende av den ekonomiska utvecklingen i världen, av globaliseringen, som gjort den nationella politiken mindre verkningsfull och de nationella politikerna kraftlösa.
De globala marknadernas utveckling skapar problem för demokratin.

Marknaderna är globala inte minst finans- och kapitalmarknaderna.
Ekonomiska resurser och skulder, exempelvis våra pensionspengar, är internationella spekulationsobjekt som rusar världen runt utan nationell tillhörighet på jakt efter största möjliga tillfälliga profit.
Det reella kapitalet får allt mindre möjlighet att hävda sig på denna marknad vilket leder till mindre investeringar i produktiv verksamhet.
Valutaspekulationer från internationella finansföretag påverkar enskilda länders ekonomi. De nationella politikernas har mycket små möjligheter att manövrera.
Casinoekonomin framkallar också ekonomiska kriser.

Banker och finansinstitut får en allt viktigare roll i det internationella samhället.

De nationella politikerna är maktlösa medan de multinationella företagen agerar över hela världen och flyttar resurser dit där det lönar sig bäst. Företag flyttar till länder där arbetskraft och skatter är låga och pressar länderna till social dumpning.

De nationella politikerna får allt svårare att lösa problemen – arbetslöshet, ekonomisk instabilitet, miljöhot, folkomflyttningar, skapande av nya sociala grupper, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.

Då politikerna inta klarar att lösa utmaningarna uppstår missnöjes- och populistpartier som anser sig ha lösningen på problemen.

Dessa partier gör det parlamentariska läget än svagare.
Situationen i Sverige är ett exempel på denna utveckling men tendensen finns överallt.

i Polen och Ungern är de konservativa regeringspolitikerna desperata när de, trots att de befinner sig i majoritet, märker sin maktlöshet. I desperation försöker de genom lagförändringar skaffa sig ett bättre handlingsutrymme.
I flera medelhavsländer har de internationella ekonomiska kriserna orsakat allvarliga sociala och politiska kriser.

Globaliseringen har gjort att politikerna måste bygga på internationell samverkan som t.ex. EU.
Men många medborgare och väljare uppfattar EU som en ytterligare onödig pålaga och politisk byråkrati.  Brexit är ett första exempel på vad detta kan leda till.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne:

”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser" 

”Kapitalismen hotar demokratin” 

”Trump är inte problemet utan bara ett symptom”

Lars Trägårdh, DI Debatt: ”Trump ett symptom på demokratins kris”
Theresa Benér SvD 2002 ”Frankrikeupplever en demokratins kris” 

Lars O Ericsson, SvD Under strecket ” Ekonomins kris är också demokratins” 2014

SvD ”Polens nya politik” 
Omni ”Ungerns politik” 

Dogmatiker tvingas förenkla verkligheten

SvD:s vikarierande ledarskribent, Lydia Wålsten, är kommunikationschef på Timbro och ingår i dess ledningsgrupp.

I dagens ledare i SvD skriver hon om ”Den förföriska jämlikheten”.
”Den svenska borgerligheten håller på att förföras av näcken och glömma en viktig ideologisk princip: ekonomisk jämlikhet är inte politikens primära projekt. Det finns flera anledningar till förförelseakten.”
Wålsten anser att borgerligheten alltför lätt accepterat den socialliberala synen på politiken och inte står upp för de nyliberala åsikterna.
Som exempel tar Wålsten hur borgerligheten alltför slappt, eller rent av positivt, tagit emot en ny rapport från biståndsorganisationen Oxfam och Development Finance International.

Rapporten jämför vad 152 länders regeringar gör för att minska klyftan mellan fattiga och rika. Jämförelsen görs utifrån 18 parametrar så som utbildning, skatter och arbetsrätt, hur progressivt skattesystemet är, hur mycket skattepengar som läggs på utbildning och andra sociala utgifter, hur väl man tillgodoser arbetstagares rättigheter.
Slutstasen i rapporten är att Sverige är bäst i världen på att motverka ekonomisk ojämlikhet.

Det är helt åt helsike enligt Wålsten eftersom rapportens parametrar är fel. De stämmer nämligen inte med det nyliberala sättet att mäta utveckling.

Men som alla dogmatiker läser Wålsten rapporten utifrån en förenklad bild av verkligheten.
Alla dogmatiker, både till höger och vänster, måste ta till förenklingar för att få verkligheten att stämma med den förutfattade meningen.

Wålsten manar resten av borgerligheten om att minnas hur:
”Kapitalism, frihandel och fri rörlighet minskade den globala fattigdomen i en oanad takt. Det blev alldeles för frestande för högern att slå vänstern i deras egen gren genom att säga att man är bättre på jämlikhet i praktiken. Integrationsdiskussionen lockade anden ur flaskan. Nu dök jämlikheten upp både som argument för öppna gränser, men också som ett argument för minskad invandring.”

Men verkligheten för politik och ekonomi är mer komplicerad och sammansatt än hon och andra nyliberaler förutsätter.

För det första finns det flera olika sätt att mäta ekonomisk utveckling på.
Vad, hur och när man mäter är ett ideologiskt val. Några rent objektiva vetenskapliga mått finns inte.

För det andra är sambandet mellan demokrati, marknadsekonomi och ekonomiska framsteg inte så okomplicerat som det hittills har uppfattats.
När det gäller till exempel minskningen av den globala fattigdomen så stod kommunistdiktaturen Kina för tre fjärdedelar av världens fattigdomsminskning mellan åren 1990 och 2005. Totalt har 800 miljoner kineser lyfts ur fattigdom under de senaste decennierna.
Kina har också det senaste decenniet börjat framstå som världsledande på miljöområdet när det gäller åtgärder, särskilt sedan USA har hoppat av Parisavtalet.

Visst har den ekonomiska utvecklingen i Kina skett med hjälp av marknadsekonomi.
Men det som komplicerar bilden är att det är en partidiktatur som med hjälp av kapitalism och politisk diktatur står för välståndsutvecklingen.

Kanske måste man ompröva de traditionella nyliberala mätmetoderna?

SR Ekot Sverige världsbäst på att minska klyftornaOxfam Launch theCommitment to Reducing Inequality Index, 

Rapporten som pdf 

SvD:s ledarredaktion byter sida i klasskampen?

Dogmatiska nyliberala SvD:s ledarredaktion ställer plötsligt upp för de anställda mot en stor arbetsgivare! 

Man anar till och med en kämparglöd på reaktionen.

Har nyliberalerna månne klivit över gränsen i klasskampen och ställt sig på löntagarnas sida?
Dagens ledare av Anna Charlotta Johansson: ”Det grå guldet” skulle kunna få en att tro det.

Men de berörda löntagarna är inte vilka som helst. De är uppburna journalister.
Inte heller arbetsgivaren är vilken som helst utan statliga Sveriges Television.

Journalisterna är den politiska kommentatorn Margit Silberstein som tvingats avgå i pension från SVT fast hon inte ville det.
Tidigare var det s.k. nyhetsankaret Marianne Rundström som inte heller ville gå vid sin pension och blev så förbannad att hon skrev boken ”Passé − de ofrivilliga pensionärerna”.


Det finns ingen lagstadgad pensionsålder men enligt pensionsbestämmelserna har löntagare rätt att arbeta fram till 67 års ålder. Efter det krävs samtycke från arbetsgivaren.

Det märkliga är att de dogmatiska liberalerna plötsligt kritiserar ett företags rätt att leda och fördela arbetet, en princip som de annars skulle kunna offra sitt liv för. Eller åtminstone skriva en ledare om.
Samma nyliberaler som vill skapa enkla underbetalda och otrygga arbeten i samhället kämpar här för en priviligierad yrkegrupps rätt att få klamra sig fast vid jobbet efter pensionsåldern.

De nämnda relativt välbetalda journalisterna, som uppnått 67 års ålder, kan fortsätta att arbeta som frilansare om de vill. De kan som frilansare behålla medlemskapet i Journalistförbundet, behålla sina presskort och vara egna företagare. De kan skriva böcker. Därför är de ytterst privilegierade. Eller som jag, bli bloggare.

Å andra sidan finns det tusentals löntagare som ser pensioneringen som en befrielse. Efter pensionen är de fria från arbetets tvång, ofrihet, dåliga arbetsmiljöer, krävande eller tråkiga arbetsuppgifter. De kanske skulle vilja ta ut sin pension redan vid 62 års ålder. Men ofta har de inte råd till det.

Naturligtvis borde pensionsåldern vara flexibel och utgå från löntagarens egen arbetsförmåga.

Kan SvD:s ledarredaktion fundera över detta dilemma?

Pensionsmyndigheten, ”Pensionsåldernsbetydelse” 

Expressen 

Reno Norden och den svenska modellen

 I gårdagens SvD Näringsliv bekräftar chefsanalytiker Peter Malmqvist, som var ekonomijournalist vid Svenska Dagbladet 1988–94, att det är något skumt med företaget Reno Nord.

”Jag tittade på bolaget för en tid sedan, före den här konflikten i Stockholm. Då var räkenskaperna väldigt svaga för koncernen, säger han.

Bolaget var rejält på fallrepet i både Norge och Danmark redan i våras. Det går inte att utesluta konkurs.”

Malmqvist berättar att både de danska och norska dotterbolagen har fått göra stora nedskrivningar på grund av förluster i kontrakt. Renos senaste kvartalsrapport innebär att 237 miljoner reserverats för framtida förluster, och goodwillnedskrivningar har gjorts med 134 miljoner. Under första kvartalet i år var omsättningen 447 miljoner norska kronor, och förlusten 375 miljoner.

Peter Ekholm, vd för den svenska delen av Reno Norden, har medgett att Stockholms nya sopkontrakt förutsätter sänkt lön för sophämtarna.

Lönesänkningen och den nya lönemodellen var inräknad i kalkylen hos Reno Norden som vann upphandlingen.
”Det är omöjligt att gå in i ett kontrakt som förutsätter sänkta löner. Det har jag aldrig stött på som analytiker. Däremot att produktiviteten ökar. Men inte genom lönesänkningar”, kommenterar Malmqvist.

Reno Norden har också gång på gång kritiserats av Arbetsmiljöverket för bristande och rentav hälsovådlig arbetsmiljö. Det rapporterar TV4 Nyheterna.

En fråga i sammanhanget är vilka krav Stockholms stad ställer på företagen i upphandlingarna.
Hur som helst, den uppkomna situationen kostar skattebetalarna pengar.

Sopgubbarnas strejk väcker liv i politiska krafter, både de till höger och de till vänster, som vill komma åt den svenska modellen.
Därför kan det vara läge att påminna om att det tagit hundra år av kamp mellan kapitalägare och löntagare, samt en relativt återhållsam lagstiftning, som har resulterat i en förhållandevis väl fungerande fredlig och reglerad klasskamp. Resultatet är ”den svenska modellen” med kollektivavtal, fredsplikt, strejkrätt, föreningsrätt, organisationsfrihet och andra viktiga samarbetsformer på arbetsmarknaden.

Allt detta skapar trygghet och stabilitet åt svensk arbetsmarknad, vilket bland annat gynnar den svenska konkurrenskraften.

Kollektivavtalet, till exempel, har fördelar för löntagarna men även för arbetsgivarna. Det ger arbetsgivarna stabila och likartade konkurrensvillkor. Ingen arbetsgivare kan konkurrera ut andra företag med låga löner och sämre villkor. Avtalet ger också arbetsfred. Arbetsgivare och arbetstagare kan arbeta utan konflikter under avtalsperioden.

Nu tycks Reno Nord genom sitt agerande provocerat fram konflikten med sopgubbarna som svarat med en strejk som inte följer regelverket.
Det är aldrig ens fel att två träter.

Om den svenska modellen ska kunna bevaras bör politikerna hålla fingrarna i styr och inte ingripa med lagstiftning.

Expressensledare i dag ”Sopstrejken sabbar svenska modellen”

Martin Klepke, Arbetet: Ekonomisk inkompetens och klasshat bakom kritiken mot sopåkarna”

Transportarbetaren ” Det här handlar striden om”

Vems maffiametoder?

I dagens SvD påminner oss Per Gudmundson i sin ledare hur sophämtningsbranschen i Neapel korrumperats av Camorran och hur familjen Soprano (i en påhittad berättelse i TV) organiserade brottslighet i branschen.

Samtidigt skyndar sig Gudmundson att hylla svensk fackföreningsrörelse: ”Svenska fackföreningar är inga maffiafirmor. Sverige har troligen världens bästa fackföreningar. På svensk arbetsmarknad råder nästan alltid fred.”

Men så är det dom där sopgubbarna inom företaget Reno Norden i Stockholm som den 28 juni gick ut i strejk. Arbetsgivaren Reno Norden kallar det för utpressning. Gudmundson håller med.

Sopgubbarnas strejk kallas för vild vilket betyder att de strejkande, på grund av gällande kollektivavtal och reglerna om strejkrätten, inte kan få fackets officiella stöd för strejken. Transportfacket är bundet av fredsplikt.

Ett faktum, som Gudmundson naturligtvis inte nämner i sin text, är att Reno Norden redan före strejken haft usel ekonomi. Vilket i sin tur beror på att företaget, för att vinna i konkurrensen mot andra företag, tagit på sig en rad sophämtningskontrakt i framförallt i Danmark och Norge som innebär stora förluster för bolaget. Reno Nord har alltså konkurrerat med andra företag genom att dumpa priserna. Samtidigt har företaget dragit på sig stora lån. Ekonomin är så dålig att man sedan en tid tillbaka inte får fortsätta låna pengar från bankerna. Konkursen hotar företaget som alltså är illa skött.

Det är då som Reno Nord i desperation vill sänka sopgubbarnas löner och vidta andra åtgärder för att få ner personalkostnaderna.
Den viktiga bakgrunden väljer Gudmundson att glömma i sin märkliga text.

Företaget kräver att sopgubbarna ska lämna ifrån sig kunskaperna om vart nycklarna till soprummen går, vilket sopgubbarna vägrar eftersom de anser att det är en del av deras yrkeskunskap. Sopgubbarna anar förstås att företaget vill göra dem utbytbara. Samtidigt som Reno Nord vill sänka sopgubbrnas löner.
Den nuvarande avtalade lönenivån för sopgubbarna är 35 000 kronor/månaden. Senaste budet i förhandlingarna från arbetsgivaren var att löntagarna skulle få behålla lönenivån men att sopgubbarna skulle gå upp i arbetstid – från 29,5 timmer/veckan till 34,5 timmar/veckan.
Det innebär ju i praktiken en lönesänkning.
Per Gudmundson betecknar detta som ett erbjudande från företaget.

Gudmundsons text är bland de märkligaste jag läst. Inte nog med att han jämför sophämtarna med maffian utan också på grund av slutklämmen i hans text:
”Det kanske inte är någon tillfällighet att det är just i sophämtningen som arbetarna har kommit upp till en lönenivå som vårdbiträden bara kan drömma om.”

Vad har vårdbiträdenas löner med saken att göra? Menar Gudmundson att sophämtarna tjänar för mycket? Varför inte jämföra med fondmäklarnas löner? Eller vad Reno Nords ägare tjänar? Vad tjänar Gudmundson själv på att skriva dumheter i SvD?

Dagens Industri 10 juni 2017 

SvT Nyheter 

AB
Dagens Industri 

Centern skrämmer väljarna med en zombie

Centern plockar upp ett gammal lik ur dess grav och försöker använda det i valkampen.

De vill skrämma väljarna med zombifrågan, LAS, lagen om anställningsskydd, och med spöket turordningsregeln (sist in, först ut).
C påstår att LAS är ett hinder för svenska företags konkurrenskraft, att lagen drabbar de svaga på arbetsmarknaden och att LAS leder till stelhet i näringslivet.
Ingenting talar för det.

LAS skyddar löntagare
Lagen om anställningsskydd kom till 1974 som ett skydd för löntagarna. Arbetsgivarna kunde innan dess tämligen godtyckligt avskeda löntagare.
Det är den tryggheten som Annie Lööf nu vill skippa utan att vinna något annat.

Sedan lagen kom till har dess praxis modifierats avsevärt. Så här funkar det i praktiken:

Gäller endast vid arbetsbrist
En uppsägning från arbetsgivarens sida måste alltid ha saklig grund. Saklig grund kan vara av två slag; personliga skäl eller arbetsbrist. Det är vid arbetsbrist som LAS gäller.
Arbetsbrist uppstår när exempelvis ett företag går med förlust och antalet anställda måste minskas. Det är i princip arbetsgivaren som avgör när arbetsbrist uppstår. Arbetsgivaren måste överväga alla möjligheter som står till buds för att undvika uppsägningar på grund av arbetsbrist och förhandla med facket om förändringar i verksamheten.

Gäller för dem som saknar kollektivavtal
Arbetsgivaren får inte säga upp vem som helst på grund av arbetsbrist. Om inget kollektivavtal finns, är det LAS regler om turordning som gäller. De går ut på att de anställda rangordnas i förhållande till vars och ens anställningstid - sist in, först ut.

Lagen är förhandlingsbar
Där kollektivavtal gäller är det mycket vanligt att arbetsgivaren och facket förhandlar fram ett avtal om turordning, som helt och hållet ersätter LAS-reglerna och som tar hänsyn till de anställdas särskilda kvalifikationer.

Särskild regel för småföretag
Om företaget har färre än tio personer anställda får arbetsgivaren göra avvikelser från turordningslistan genom att undanta högst två.

Gäller inte hela företaget
Finns det flera driftsenheter gäller principen sist in, först ut på varje driftsenhet för sig. Man gör också en turordningslista för varje avtalsområde på arbetsplatsen – alltså olika för olika fack.

Avsteg från LAS är vanliga
Arbetsmarknadens parter har rätt att genom kollektivavtalsreglering göra avsteg från LAS turordningsregler, vilket ofta görs. Facket inser vanligen att företaget kan behöva behålla specialkompetenser.

Avskedanden betyder alltid kompetensförlust
Man får väl utgå från att de flesta företag har anställt kompetent personal. Varje avskedande betyder alltså en kompetensförlust, oavsett LAS.

När nu Annie Lööf håller fram liket håller moderaterna för näsan och vänder sig bort. Liberalerna hukar brända som de är på frågan sedan förra valrörelsen.
LAS är inte ett problem ens för arbetsgivarna.
Centern måste vara dåligt informerad om att frågan är död och att det är andra större frågor som skapar problem på arbets- och kapitalmarknaderna.
Varför tar de till exempel inte itu med frågan om bristen på investeringar och bristen på realkapital?

Se mina bloggar om LAS
”Björklunds lögn var typisk”  

”Lögnen om LAS får ännu en törn” 

”Björklund ljög för landsmötet”
"LAS i verkligheten"

LAS, Lagen nu

Turordningsreglerna, Lagen nu
Medlingsinstitutet om LAS 

”Undantagen av LAS? En redogörelse för omfattningen avundantagskretsen och dess centrala konsekvenser”, Kandidatuppsats i arbetsrätt av Mattias Hjalmarsson,Lunds Universitet 2016