Är Vänsterpartiet ett kommunistiskt parti?

Verkligen inte, men partiet har sitt ursprung i Sveriges Kommunistiska Parti bildat 1921.
Partiet ingick i Tredje Internationalen eller Kommunistiska Internationalen som styrdes från Moskva.
Ännu i början av 1960-talet var revolution en möjlig väg till makten för partiet.
I proletariatets namn kunde partiet ha stött Sovjetunionen vid en sovjetisk invasion.
Socialdemokraterna betraktades av kommunisterna som klassförrädare och för många partimedlemmar var socialdemokratin huvudfienden.
I dag finns knappast något av detta kvar i Vänsterpartiet. Partiet utgör i dag inget hot mot demokratin.
Ingen inom partiet säger sig vilja upprätta ett kommunistiskt samhälle. Få talar om socialismen som ett realistiskt alternativ till kapitalismen.

Är Sverigedemokraterna ett fascistiskt parti?

Det finns ett samband mellan dagens parti och gårdagens nazistgrupper. SD bildades av nazisympatisörer och främlingsfientliga grupper men dess nuvarande ledning har gjort vad de kunnat för att rensa ut detta samband. Renset har istället gått till Svenskarnas parti som är nazistiskt.
I dag är SD i alla händelser ett nationalistiskt, värdekonservativt populistparti på högerkanten.
Vilket är illa nog. Men fascistsikt? Knappast.

Fascismen var, och är, en uttalat antidemokratisk, nationalistisk, auktoritär, antiliberal och korporatavistisk rörelse. Främlingsfientligt behöver fascismen inte vara även om den tyska varianten var extremt rasistisk. Men den italienska fascismen var det t.ex. inte.
Korporativismen innebar att klassmotsättningarna mellan kapital och arbete skulle lösas inom ramen för korporationer i samförstånd mellan löntagare och arbetsgivare med staten som överdomare. Fackföreningsrörelsen var därför förbjuden.  Typiskt nog är fria fackföreningar förbjudna i både fascistiska och andra diktaturer.
Vilken inställning har SD till den svenska modellen med fria fackföreningar?

Fascismen och kommunismen hade sin expansiva tid under 20- och 30-talens central- och sydeuropa.
Ska man göra jämförelser mellan 20- och 30-talens politiska situation och dagens är det mest slående att de demokratiska parlamenten blev maktlösa eftersom inget liberalt eller socialdemokratiskt parti fick majoritet i sina parlament.
Både den italienska fascismen och den tyska nazismen kunde få framgång eftersom parlamenten blev maktlösa genom ständiga regeringskriser och minoritetsregeringar utan möjlighet att styra.
På gatorna slogs kommunister med fascister, kommunister och anarkister ockuperade fabriker och parlamenten var maktlösa. Politiskt och ekonomiskt kaos rådde.
Diktaturen den röda, svarta eller den bruna kändes för väljarna som en väg till lag och ordning.

Stig-Björn Lundgren diskuterar begreppen på sin blogg 

Leif Lewin skriver i SvD 

Valresultatets paradoxer III – regeringen efter Extravalet

Under rubriken ”Majoritetsregering med S och M är bästa alternativet” i dagens DN argumenterar förre FP-ledaren Bengt Westerberg för en regeringssamverkan mellan socialdemokrater och moderater.

Han anser att en regering med S+C+FP är orealistisk. Upplösta block skulle skapa både möjlighet att regera och en skarpare ­ideologisk debatt, skriver han.

Jag anser att Bengt Westerberg har rätt.
Att öppna för ett samarbete med Moderaterna för att få en stabil regering kommer visserligen att bädda för många motsättningar i regeringen men ingen annan konstellation skulle kunna ge den relativa stabilitet som krävs och som är möjlig att uppnå.

Sådana konstellationer med S+M  har skapats på kommunal nivå bl.a. i Eskilstuna och Katrineholm bägge tidigare starka socialdemokratiska fästen.
Tiderna förändras. S är inte längre ett 40-procentparti och Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt, socialkonservativt borgerligt parti med ett starkt stöd bland väljarna. Detta är två skäl för S att tänka om.
Dessutom är det länge sedan socialdemokratin var ett socialistiskt parti. Dagens vänster och socialdemokratin är socialliberal.
Ideologiskt står det svenska valet mellan nyliberalism och socialliberalism. Socialism är inget realistiskt alternativ.
Centern med Annie Lööf och folkpartiet med Jan Björklund har låst sig i en nyliberal kramp som de inte tycks komma ur. I varje fall inte till i mars när extravalet ska genomföras.
Moderaterna med sin vandring mot mitten rymmer numera också flera ideologiska strömningar både nyliberala och socialliberala. 

En S+M-regering skulle kunna leda landet i frågor som inte är ideologiskt skiljande, och de frågorna är många, och dessutom kunna kompromissa i de skiljande frågorna.

Alla andra regeringsalternativ skulle bara leda till fortsatt kaos.

Många politiska kommentatorer har ju också ojat sig över att skillnaden mellan M och S varit närmast obefintlig. Om de haft rätt finns det ingen anledning att avvisa en regering med de bägge partierna, nu då situationen och Sverige verkligen behöver ett stabilt styre.

Valresultatets paradoxer II - Extravalet

Tisdag 141202. Regeringen S och Mp får inte igenom sin budget i riksdagen. Den borgerliga majoriteten Alliansen och SD röstar emot.

Onsdag 141203. Riksdagen röstar igenom alliansens budget medan S, Mp och V lägger ner sina röster.

Resultat: Kris i den svenska politiken och extraval i mars 2015.

De flesta kommentatorerna (särskilt borgerliga ledarskribenter) skyller den uppkomna situationen på Löfvens klantighet, oerfarenhet och/eller brist på kunskap om politiskt förhandlingsarbete.

Regeringen skyller på att alliansen inte tagit Löfvens utsträckta hand utan i stället vägrat samarbeta.
SD, som givit upphov till situationen, säger inte så mycket men gnuggar händerna.

Den s.k. ”vänstern” som före valet kände starka vänstervindar är som bortblåsta av högervindarna.

Mycket talar för att situationen efter extravalet inte kommer att bli så olikt den som förelåg efter valet 2014.

Möjligen kommer en del väljare som i september gick från moderaterna och socialdemokraterna till SD att i mars återvända till de stora partierna.
Valdeltagandet kommer att bli lägre i mars än i september.

Några andra avgörande förändringar kommer inte att ske, och det parlamentariska läget blir alltså i stort sett oförändrat.

Jag anser därför att regeringen borde bjuda in till en flerpartiregering ungefär som den i Finland.

Där består regeringen av Samlingspartiet, Finlands Socialdemokratiska parti, Svenska folkpartiet i Finland och Kristdemokraterna i Finland. Gröna förbundet lämnade regeringen den 26 september 2014. I statsminister Stubbs regering ingår 17 ministrar.

För att åstadkomma en flerpartiregering krävs förhandlingar där Alliansen måste vara beredd på att lösa upp sitt inre samarbete för att kunna delta. För att åstadkomma det måste den nuvarande regeringen kompromissa på en del viktiga punkter. Bl.a. måste förbudet mot vinster i välfärden luckras upp, förbifarten kring Stockholm måste sättas igång.
Vilka krav allianspartierna tvingas ge efter på kommer att visa sig i förhandlingarna.

Hur som helst blir det svårt att driva en renodlad vänsterpolitik mot en borgerlig politisk majoritet.

Andreas Cervenka kommenterar i SvD Näringsliv

Dagens Industri

Sveriges Radio 

DalaDemokraten 

TV 4 

ETC 

Flamman 

DN Ledare
Aftonbladet
DN ledare 6 dec.
DN Debatt 6 dec. 

Valresultatets paradoxer

I 97 år har socialdemokrater haft ett obrutet maktinnehav i Eskilstunas kommun. 

Under flera mandatperioder har dock S tvingats regera med att MP och V för att bilda majoritet.
I årets val splittrades makten ytterligare genom att väljarna röstade in SD i kommunfullmäktige.

Resultatet blev att de rödgröna endast fick ett mandats övervikt – 40 mot oppositionens 39.

Men det enda mandatet försvann plötsligt, bara två månader efter valet, då socialdemokraten Aza Safari för en vecka sedan lämnade partiet för att bli politisk vilde.

I media förklarade Safari sitt avhopp att han kände sig illa behandlad av partiet för att han inte fått de poster han velat ha och nu ville hämnas på partiet.

Aza Safari fick därmed en vågmästarställning där han ensam skulle kunna dirigera besluten dit han ville.

En sådan situation måste naturligtvis till varje pris undvikas.

Kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson och socialdemokraterna visade att de i första hand tänker på Eskilstuna kommuns bästa genom att öppna för ett samarbete med Moderaterna för att få en trygg majoritet i fullmäktige. 
Om detta stämmer kommer ett sådant samarbete innehålla många motsättningar men ingen annan konstellation skulle kunna ge den stabilitet som krävs.

S har 27 mandat efter avhoppet. För en majoritet krävs alltså ytterligare 13. V och Mp har bara tolv mandat tillsammans. Centern, Folkpartiet och KD har sammanlagt 9.
Med moderaternas 17 mandat uppnås majoritet utan att det blir för många stridande viljor i kommunstyrelsen.

De ideologiska motsättningarna får stå tillbaka för den politiska majoritet som krävs för att fortsätta att utveckla och bygga Eskilstuna.

Väljarna har naturligtvis inte kunnat räkna med dessa konsekvenser men har ändå fått som de velat. Eller vad de förtjänar.

EskilstunaKuriren, ledare

EskilstunaKuriren, nyheter

Än kan vi undvika syndafloden II

I veckan har USA och Kina kommit överens om att minska utsläppen av växthusgaser och för första gången sätta upp ett mål för koldioxidutsläppen.

USA ska minska växthusgaserna med mellan 26 och 28 procent till år 2025, jämfört med nivån 2005. Det nuvarande målet är att minska med 17 procent fram till 2020.

Xi Jinping sade att Kina är redo att minska sina totala koldioxidutsläpp, som kontinuerligt ökat, och att toppen för dessa ska nås år 2030, men förhoppningsvis tidigare. Kina kommer också att öka andelen av icke-fossila bränslen till cirka 20 procent fram till 2030.

Enligt Världsnaturfonden har G8-länderna (USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Ryssland) orsakat nästan hälften av de globala koldioxidutsläppen och står fortfarande för mycket stora utsläpp per person. 

Kina har dock under de senaste tjugo åren gått från att ha ganska låga utsläpp till att bli världens största utsläppare av växthusgaser per år.
Snabbt växande ekonomier som Kina, Brasilien, Sydafrika och Indien måste också ta ett ökat klimatansvar allteftersom deras utsläppsnivåer per capita ökar och befolkningen blir rikare.

Ser man till statistiken kan det se ut som om många rika länder släpper ut mindre koldioxid än vad de egentligen gör genom sin konsumtion.
Men idag har en stor del av utsläppen förflyttats eftersom de rikare länderna producerar allt mer i utvecklingsländerna.

USA och Kina är de två länder i världen som släpper ut mest koldioxid, närmare bestämt 45 procent av alla utsläpp i världen.

Den största delen av dagens utsläpp kommer från transporter och elproduktion. Energisektorn orsakar 36 procent av de totala utsläppen och mer än hälften av all elektricitet kommer i dag från förbränning av kol, olja, fossil- eller naturgas. Transportsektorn ligger på andra plats, med 27 procent av alla koldioxidutsläpp.

Miljö- och klimatminister Åsa Romson gläds över USA:s och Kinas höjda ambitioner om sänkta koldioxidutsläpp. Samtidigt konstaterar hon att nivåerna är inte är tillräckliga:– Utsläppen 2030 kommer att vara alltför höga för att vi med trovärdighet ska klara klimatpåverkan under två grader, säger hon.

Hon var tidigare med vid ett seminarium där den senaste delrapporten från FN:s klimatpanel (IPCC)presenterades. Texten är en syntes av tre tidigare delrapporter som lagts fram de senaste månaderna.

Den viktigaste slutsatsen är att en minskning av växthusgasutsläppen med cirka 50 procent är nödvändig till 2050 om världen ska klara tvågradersmålet, det vill säga hålla temperaturökningen på jorden under två grader Celsius i framtiden.

Med nuvarande utsläpp är vi på väg mot fyra graders temperaturhöjning. Men IPCC påpekar samtidigt att mänskligheten fortfarande kan välja väg. Vi har fortfarande tid på oss.

Annars väntar syndafloden II.

SvD 

SvD 

KI vill ha arbetsköparnas marknad.

Konjunkturinstitutets Lönebildningsrapport 2014 ”Dentudelade arbetsmarknaden — en utmaning för parterna” presenterades i veckan.

KI konstarerar att löneökningarna har varit låga och att de kollektivt avtalade lägstalönerna i Sverige är höga både i förhållande till övriga löner och till andra länder. Lönefördelningen är också sammanpressad: det är liten skillnad mellan den lägsta lönen och den genomsnittliga lönenivån.

Arbetslösheten är hög i Sverige och de höga lägstalönerna påverkar sysselsättningen negativt, särskilt på längre sikt, säger Åsa Olli Segendorf, chef för KI:s enhet arbetsmarknad och prisbildning.

Kort sagt: de lågavlönade – främst ungdomar, kvinnor och invandrare som nyligen kommit in i arbetslivet - har för höga ingångslöner.

Underförstått: Om de lägsta lönerna sänks kommer arbetsgivarna bli mer intresserade att anställa sådana som inte har jobb eftersom det blir billigare.

Här handlar det om den gamla teorin om tillgång och efterfrågan. Om det blir billiggare att köpa arbetskraft kommer arbetsköparna (arbestgivarna) att köpa mer arbetskraft av fler löntagare.
Problemet att teorin handlar om varor.
Saken blir mer komplicerad när det handlar om människor.

Arbetsgivarorganisationen ”Svenskt Näringsliv” ser naturligtvis chansen att hänvisa till KI i kommande lönerörelser.

KI anser att arbetsgivare och löntagare ska diskutera är hur mycket lägstalönerna ska sänkas i förhållande till medellönerna för att den antagna anställningseffekten ska uppnås.

Det kan därvid vara värt att påpeka att här finns ingen forskning och ingen empiri att grunda sig på, bara teorier och matematiska kalkyler. Dessutom finns det flera andra aspekter på lägstalöner än sysselsättningen.

SvD 

DN 

Hälsingborgs Dagblad 

Handelsanställdas förbunds information till medlemmarna omlägstalöner 

LO om lägstalöner 

Påminnelse om att ekonomi inte är en exakt vetenskap

Härom dagen sänkte Riksbanken räntan till noll för att få fart på inflationen.

För oss som var ekonomiskt och politiskt intresserade på 1970-80 talen låter det som ett märkligt försök. Då skulle man ju jobba för att sänka inflationen.

Men tiderna förändras. Det som var rätt då behöver inte vara det i dag.

En sak är dock uppenbar. Samhällsekonomi är ingen exakt vetenskap och Riksbankens sätt att påverka inflationen är inte gillad av alla ekonomer.

Lars E O Svensson är nationalekonom som åren 2007-2013 var vice riksbankschef. Sedan 2013 är han professor vid Handelshögskolan i Stockholm.

Han strider mot Lars Jonung som också är nationalekonom, och för närvarande professor vid nationalekonomiska institutionen vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

Debatten dem emellan pågår bl.a. i medierna.

Under 2008-2010, då Lars Svensson var riksbanksekonom, förespråkade han nollränta i Sverige. Han menar att i det läge som Sverige då befann sig, där inflationen var tämligen låg men arbetslösheten hög, vore det mycket bättre att föra en lågräntepolitik. Han fick dock inte gehör för den synpunkten hos majoriteten i Riksbankens direktion. Vidare vände sig Svensson emot en tendens i direktionen, ledda av riksbankschefen Stefan Ingves, att sträva mot en normalisering av räntan som om det vore ett värde i sig att komma bort från krisräntan.

Svensson menar att det idag är för sent attinföra nollränta och förespråkar en minusränta på 0,25 procent.

Lars Jonung kritiserar Svensson och Svensson svarar genom att säga att Jonung haft fel iallt han sagt.

Jonungs kritik avSvensson kan du läsa här

Mer utförligt här.

Debatten mellan de bägge akademiskt skolade ekonomerna kan vara nyttig läsning för de debattörer, främst inom borgerligheten, som anser att politiker bör ersättas av experter. De som tror på en teknokrati och efterlyser formella akademiska meriter av de politiska företrädarna.
Och även för dem som tror att ekonomi är en vetenskap fri från ideologi.

För att bringa en smula klarhet i frågan om räntan och inflationen har LO givit ut en rapport ”Inflation – alltdu behöver veta men aldrig vågat fråga om.”

I rapporten beskriver författarna – Elin Molin och Paula Roth - begreppet inflation och om dess konsekvenser. Här förs också resonemang om inflationsmålet som är det verktyg för penningpolitiken som centralbanker använder i dag.