Liberalerna vill öka det statliga inflytandet över arbetsmarknaden

Då de borgerliga nationalekonomerna förordar sänkning av ingångslönerna bygger de sina resonemang på teorier, abstrakta matematiska modeller eller på antaganden.

Vetenskapliga bevis för att lönesänkningar har någon effekt på sysselsättningen finns inte.
Men det finns en konkret verklighet att ta hänsyn till.

Lönenivåerna för de diskuterade instegsjobben måste vara högre än bidragsdito d.v.s. arbetslöshetsersättningarna, sjukersättningar, försörjningsstöd och andra bidrag till arbetslösa.
Annars skulle ju, enligt nyliberalt tänkande, ingen arbetslös vilja ta jobben utan hellre leva på bidrag.

När det gäller försörjningsstödstagare (före detta socialbidrag) får en ensamstående med ett hemmavarande barn på 10 år 5630 kronor i månaden. Därtill kan komma bostadsbidrag.

När det gäller lägstalönerna inom den privata tjänstesektorn ligger snittet för heltidsanställd på 20 000 kronor före skatt, enligt SCB. Men man bör då vara medveten om att många med lägstalöner inte arbetar heltid.

”Arbetsmarknadens parter levererar inte tillräckligt med enkla jobb för att svensk arbetsmarknad ska kunna möta integrationsutmaningen.” säger Liberalerna i sitt förslag.

En något märklig analys med tanke på att det inte är arbetsmarknadens parter som levererar jobb.  Nya arbetstillfällen skapas av näringslivet, innovatörer och investeringskapital.

Liberalernas oliberala förslag, att sänka ingångslönerna genom lagstiftning, kan leda till att arbetsgivare sparkar anställda och anställer nya löntagare för det billigare priset.
Hur många nya jobb kommer det att skapa?

Om politikerna ska sätta lägstalöner på arbetsmarknaden, som L föreslår, är det samtidigt ett ingrepp i den svenska modellen där annars arbetsgivare och löntagare i förhandlingar kommer överens om löner och arbetsvillkor.
Ingreppet kan, medvetet eller omedvetet, vara ett första steg mot kommande liknande attacker mot den svenska modellen.

En annan följd av L:s förslag är att skillnaden mellan lön och bidrag krymper. Följden av detta blir att en del borgerliga politiker, om L:s förslag genomförs, kommer att kräva att skillnaden åter bör vidgas genom att bidragsnivåerna sänks så att det ekonomiska incitamentet ökar.


DN Debatt 

SvD

Socialstyrelsens riksnorm för ekonomiskt bidrag

Socialstyrelsen, ekonomiskt bistånd

Mina blogginlägg i ämnet

Lägre ingångslöner för och emot

Den svenska modellen

Den gamla vanliga refrängen

Nyliberala paradoxer

Lägre ingångslöner - för och emot

Frågan om lägre ingångslöner för nyanlända till Sverige har diskuterats i minst tre år nu.

Inför avtalsrörelsen är frågan åter aktuell.

Det finns massor skrivet om hur ingångslöner skulle gynna respektive missgynna integration, löneutveckling, samhällsekonomi m.m. Men alla debattörer utgår antingen från socialliberala eller nyliberala d.v.s. ideologiska utgångspunkter, även forskarna.

Faktum är att ingen vet. Inte ens de som forskat i saken.
Det alla olika förslag har gemensamt är att de alla är svepande och rätt generella. Alla gissar. Eller utgår från matematiska kalkyler.

Men som alla vet är det i detaljerna som djävulen döljer sig.
Låt oss resonera utifrån några konkreta detaljer.

Arbetsgivare anställer nyanlända av minst två skäl: 1) arbetsgivaren behöver fler anställda för att klara produktionen och 2) anställer om det lönar sig, d.v.s. om utgifterna för den nyanställde är lägre än vad värdet på vad den nyanställde producerar.

Om ingångslönen alltså är 15000 kronor måste den nyanställde producera för mer än 15000 kronor.
Arbetsgivaren har kostnader utöver lönen och sociala avgifter: Introduktionsutbildning, korrigering av misstag som den nyanställde gör, ökad administration, iordningsställande av arbetsplats m.m.  Så helst bör den nyanställde producera för cirka 20 000 kronor.
En nyanställning kanske dessutom tvingar arbetsgivaren att göra nyinvesteringar – t.ex. att bygga nya eller utvidga befintliga lokaler. Det krävs således investeringskapital.
Dessutom innebär en nyanställning alltid en risk för att den nyanställde inte klarar uppgifterna, blir sjuk eller plötsligt slutar sin anställning.
Varje nyanställning betyder också ett ansvar för arbetsgivaren att se till att den anställde har arbetsuppgifter en tid framöver även vid ev. lågkonjunkturer.

Detta är realiteter för arbetsgivarna, och skapar ett motstånd hos arbetsgivaren för att anställa ny personal.
Arbetsgivaren måste kalkylera med allt detta.
Vilket få ekonomer räknar med då de föreslår enkla åtgärder som att sänka ingångslönerna.

Om arbetsgivaren behöver öka sin produktion är det mest troligt att hen anställer redan kunnig arbetskraft som inte behöver någon omfattande introduktion.

Det är självklart att ju lägre ingångslönerna är desto lättare blir det för arbetsgivaren att våga anställa. Och om det s.k. regelverket blir sämre för löntagarna - exempelvis om det blir lättare att tillfälligt avskeda vid lågkonjunkturer - blir flexibiliteten i produktionen större och arbetsgivarens risker mindre. 
Men frågan är då om löneläget är tillräckligt lågt för att arbetsgivaren ska anställa ny arbetskraft.
Lönen får ju inte bli lägre än bidragen till den arbetslöse som då nöjer sig med bidrag, enligt borgerlig teori.

För de anställda däremot är lägre ingångslöner ett hot.
Se argumenten nedan.

Här är några röster för och emot.

För sänkta löner är bland andra:
Andreas Bergh, svensk nationalekonom och samhällsdebattör. Arbetar som forskare vid Institutet för Näringslivsforskning (som står Svenskt Näringsliv nära) och som föreläsare vid Lunds universitet. Berghs forskning kretsar kring välfärdsstaten.
Bergh är också en flitig samhällsdebattör med ett flertal debattartiklar och krönikor i dagspressen. Han driver en blogg med fokus på samhällsvetenskap och politik.
Bergh utvecklade sina synpunkter i en artikel i Ekonomisk debatt nr 4 2014 ”Utlandsföddas svårigheter på den svenskaarbetsmarknaden – partiernas lösningar är otillräckliga”

Ekonomen och professorn Lars Calmfors. Satt i det av den borgerliga regeringen tillsatta Finanspolitiska rådet, och är ordförande i det av Svenskt Näringsliv stiftade Arbetsmarknadsekonomiska rådet 
Calmfors har i flera år talat för sänkta ingångslöner Se bl.a. Artikel i DN
samt

 
Allianspartierna, Svenskt Näringsliv och andra nyliberaler är för lönesänkningar.

Några som är skeptiska till lönesänkningar är:

Nationalekonomen Agneta Berge som  har skrivit LO-rapporten ”Bör sänkt lägstalön ingå i en Svensk sysselsättningsstrategi?

Håkan A Bengtsson i Dagens Arena

Björn Elmbrandt i Dagens Arena

Arbetsförmedlingens prognoschef, Tord Strannefors, anser att sänkta ingångslöner bara "på marginalen" skulle ha en positiv effekt på sysselsättningen och integrationen. Utbildning bör vara huvudspåret.

 Ett antals-kvinnor pekar på att ”sänkta ingångslöner är sänkta kvinnolöner”, (SvD)

Socialdemokraterna, Vänstern, Miljöpartiet och andra socialliberaler, LO och LO-förbunden är emot sänkta ingångslöner.

Demokratins problem allt tydligare

Många är förvånade över att en sådan som Donald John Trump är på väg att bli presidentkandidat i USA. Han, en stenrik fastighetsmagnat som ärvt företaget Trump Organization av sin far. Han, dollarmiljardären, som på ett oslipat sätt och med ett burdust språk tycks vinna majoriteten av de republikanska väljarna.

Jag tror att förklaringen är att många av hans väljare ger uttryck för missnöje med de etablerade politikerna och med politikernas (demokratins) oförmåga att lösa många av dagens globala ekonomiska, sociala och kulturella problem.
Samma sorts missnöje gör att demokrater i USA röstar på Bernie Sanders som kallar sig för demokratisk socialist och som efter många år i politiken plötsligt utmanar i demokraternas nomineringsval. Trump och Sanders är reflexer av väljarnas förakt för politik och politiker. Varken Trump eller Sanders definieras som etablissemangets politiker utan anses komma utifrån. I varje fall tillhör de inte det politiska etablissemanget.

Och vi har samma mönster i Europa där kriserna har skapat framgångar för diverse höger- och vänsterpartier och för Putinism i Ryssland.
Här hemma i vårt gamla och fria fosterland har vi SD och Vänsterpartiet. För att inte tala om Svenske Trump - Wachtmeister&Karlsson med  Ny Demokrati.
Väljarna är trötta på politikens maktlöshet och brist på förmåga att skapa förändringar.
.
Politikernas brist på makt över tillvaron beror i viss mån på demokratin själv.
Demokrati leder nämligen till nödvändiga kompromisser mellan olika intressen och ideologier, på politiska blockeringar på grund av bristande majoriteter och på politisk splittring och på det nödvändiga röstfisket inför valen. I medierna brukar detta speglas som kraftlöst käbbel och svek.
Utan jämförelser i övrigt var det liknande brister i demokratin som i Italien och Tyskland för hundra år sedan bidrog till att Mussolini och Hitler kunde ta makten. Och bolsjevikerna i Ryssland.
Politikerna har begränsad makt att påverka ekonomiska, sociala och kulturella samhällsförändringar.
Krig, flyktingproblem, finanskriser, miljökatastrofer, sociala klyftor, arbetslöshet, religiös frustration som leder till terrorism, internationell kriminalitet, urbanisering och landsbygdsavveckling, exploatering av människa och miljö leder till främlingsfientlighet, nationalism, protektionism och nya motsättningar mellan folk
Ett problem för demokratin är väljarnas brist på insikt om demokratins och politikens förutsättningar och begränsningar.  Väljarna kräver snabba och effektiva lösningar. Det börjar t.o.m. åter komma krav på handlingskraftiga karismatiska ledare, tydliga och snörräta politiska kurser med enkla lösningar, radikala förändringar och att de politiska partierna till punkt och pricka ska uppfylla sina ”vallöften” oavsett förändringar i förutsättningarna.

Vi måste erkänna att demokratin har inbyggda problem. Men samtidigt inse att alla alternativ är sämre.
Jag tror att demokratin idag är hotad. Inte på grund av ondskefulla eller klantiga politiker och illvilliga och korkade journalister och ledarskribenter.
Problemet är den allmänna oförståelsen för politikens och demokratins villkor, mediernas oförmåga att förmedla de politiska frågornas komplexitet samt vänsterns oförmåga att analysera och kommunicera hur den globala kapitalismen påverkar vår ekonomi, våra sociala förhållanden och kultur.

USA-valet

SvD 

Olof Petersson om demokrati 

Populism och demokrati i Forskning och framsteg

Erik Åsard om Trump i DN

Finlands löntagare tvingas välja mellan pest och kolera

Finland har en borgerlig regeringskoalition som består av Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna.

Det är som om svenska Centern, Moderaterna och SD skulle bilda regering i Sverige.

I övrigt är Finland tämligen likt Sverige bortsett att Finland är i ekonomisk kris med en BNP-tillväxt på endast 0,4 procent i årstakt under det fjärde kvartalet 2015 medan Sveriges ekonomi går bra med en tillväxt på 4,5 procent för samma period.

För att komma ur krisen har Finlands regering hotat med att införa tvångslagar med kraftiga försämringar för medborgarna och lättnader för företagen.

Hotet om tvångslagar och statligt ingripande har pressat parterna på arbetsmarknaden att komma överens om ett samhällsfördrag som ska utgöra ett motförslag till tvångslagarna.
Regeringen har lovat att dra tillbaka tvångslagarna ifall arbetsmarknadsorganisationerna enas om åtgärder som i tillräckligt hög grad förbättrar de finländska företagens konkurrenskraft samt ökar tillväxten och sysselsättningen. Samtliga fackförbund måste godkänna avtalet.

Förhandlingarna är nu i sitt slutskede.

Svårast att svälja för löntagarna i överenskommelsen är att de från och med nästa år ska jobba 24 timmar mer än idag utan extra ersättning.
För övrigt måste löntagarna förbinda sig om nollavtal 2017 och måttfulla löneuppgörelser 2018 och att kostnaderna för en stor del av arbetsgivaravgifterna överförs från arbetsgivarna till löntagarna.

Trots allt uppfattar Finlands LO, FFC, att uppgörelsen är bättre än statliga tvångslagar.

Men ingenting är avgjort. Frågan om det blir ett avtal och om regeringen kommer att godkänna avtalet eller om det blir tvångslagar är fortfarande aktuell.

En märklig sak är att nästan inga media i Sverige har rapporterat om detta.

Är inte längre Finlands sak vår?

Om samhällsfördraget 

Svenska Yle
Finlands Fackförbunds Centralorganisation, FFC,: Tio skäl att motsätta sig tvångslagarna

PS. I dag 2/3 säger regeringen att de godtar parternas överenskommelse.
Det innebär att regeringen, i varje fall tillsvidare, avstår från att införa aviserade  skattehöjningar och bidragssänkningar.
Men alla FFC förbund har ännu inte godkänt samhällsfördraget.

YLE TV på svenska