Vänstern klarar inte debatten med de främlingsfientliga

 Det finns en tendens i svensk politik och media att avfärda främlingsfientlighet som ”rasistisk” och därutöver bemöta de främlingsfientliga med tystnad.
Det är inte bara ett sätt att slippa ta analysen och debatten i flykting- och invandrarfrågor utan är också kontraproduktivt. De enda som gynnas av tystnaden är just de invandrarfientliga.

För det första förutsätter anklagelsen om ”rasism” att det verkligen finns mänskliga rasskillnader eller att de som är främlingsfientliga omfattar idéer om rasbiologi, ungefär som de rasläror som florerade i Europa på 1920-30-talen.
De främlingsfientliga kan därför lätt avfärda anklagelsen för rasism genom att de verkligen inte tror på rasskillnader.

Främlingsfientlighet är något annat än rasism även om det i bägge fallen rör sig om inhumanitet, rädsla för det främmande, brist på empatisk förmåga och ren okunnighet.
Det finns kanske även idag riktiga rasister men de är antagligen betydligt färre än de som är främlings- och invandrarfientliga.

För det andra blandar man i debatten samman begreppen invandrare och flykting. Det utnyttjas av SD som gärna skyller invandringen för de problem som uppstår på grund av flyktingpolitiken.

En annan slagsida i den diskussion som SD frodas i är att medier och politiker undviker att ta debatten om invandringens och flyktingmottagandets ekonomiska och sociala konsekvenser.

Om detta skriver Anna Dahlberg i dagens Expressen. Hon efterlyser vänsterns bidrag i den debatten.

”Nästan alla vänsterdebattörer har visserligen tagit ställning för att Sverige ska tillåta fri flyktinginvandring genom att öppna för asylviseringar utanför Europa. Men man vill för allt i världen inte diskutera konsekvenserna av det ställningstagandet.
I stället låtsas man som att man samtidigt kan öppna gränserna, utrota barnfattigdomen, rusta upp välfärden, utjämna klyftorna, häva bostadsbristen och höja lägstalöner och ersättningar. Det är inget mindre än ett intellektuellt haveri.”

”Det är synd. För vänstern skulle behövas i den här debatten. Det handlar om vilket slags samhälle vi vill ha i framtiden. Ska Sverige vara ett nybyggarland med låga löner och minimalt skyddsnät eller en jämlik välfärdsstat som stänger många hjälpbehövande ute?
Det finns argument för och emot båda visionerna, men man måste vara hederlig nog att erkänna att de kommer med en prislapp. Vill man av moraliska skäl ge världens flyktingar legala vägar till Sverige och låta alla papperslösa stanna måste man inse att den svenska modellen behöver göras om i grunden.
Om vi inte kan tala om dessa frågor utan att den främlingsfientliga bilan hänger över nacken är vi illa ute”

Tiggare, horor och papperslösa, organisera er!

 Han är rolig, han professorn.
När han inte gillar utformningen av sexköpslagen så gör han en retorisk krumelur med ett förslag om att förbjuda folk att ge pengar till tiggare. 

”En möjlighet som inte prövats men som vore värd att diskuteras vore att införa ett förbud inte mot gatutiggeri men mot att ge pengar till den som tigger på gator och torg. Här finns vad jag kan se en klar parallell till förbudet mot köp av sexuella tjänster där vi valt att inte bestraffa de som säljer sexuella tjänster utan bara de som betalar för detta. Skälet är att man har bestämt att den som köper sexuella tjänster för sin egen behovs-tillfredsställelse utnyttjar en annan människas utsatta sociala situation och därmed förnedrar de prostituerade. Vidare har man ansett att prostitution leder till många former av sociala problem och ofta till utslagning av den prostituerade samt att denna verksamhet vidmakthåller en ojämlik maktordning. På samma sätt kan man se på den som ger allmosor till gatutiggare, det vill säga som en person som bidrar till en annan människas sociala underordning och förnedring för att tillfredsställa något slags behov av att känna sig rättfärdig. Förbudet mot tillfälliga köp av sexuella tjänster motiveras också av att prostitution ofta är en grogrund för organiserad brottslighet och människohandel, vilket är problem som också ofta nämns i samband med det ökande gatutiggeriet.” skriver professor Bo Rothstein i en debattartikel i dagens DN.

Med sitt förslag vill professorn, med ett retoriskt grepp, peka på sexköpslagens paradox.

Det finns fler.

Tiggeri och prostitution betraktas i Sverige som smutsiga arbeten, men de är inte förbjudna. Däremot är det, enligt svensk lag, olagligt att köpa sex.
Men vad skiljer t.ex. papperslösas situation på arbetsmarknaden från tiggarens och horans?  

De papperslösa är olagliga eftersom de saknar tillstånd att vistas i Sverige. Och från och med den 1 augusti i år kan arbetsgivare (d.v.s. arbetsköpare) som anställer papperslösa straffas för detta. 

Fullt lagligt är det emellertid att sälja och köpa arbetskraft. Bägge delarna betraktas t.o.m. som högst hedervärda.
Arbetsköpare (kallad arbetsgivare) utnyttjar löntagarens situation eftersom alternativet för den senare är att bli arbetslös och därmed utan inkomst.  Den enskilde arbetsköparen (arbetsgivaren) skulle därför, så länge det finns överskott på löntagare, kunna diktera villkoren i ett avtal mellan honom och löntagaren.
Så skedde också i industrialismens barndom. 

Men i Sverige har vi numera en över hundraårig demokratisk tradition med organisationsrätt, arbetsmarknadslagar, socialförsäkringar och fackliga organisationer som balanserar arbetsgivarnas makt.
Kollektivavtalen är resultat av denna demokratiska tradition.

Kanske skulle därför tiggare, horor och papperslösa organisera sig i ”fackliga” sammanslutningar för att kräva sin rätt?

När det gäller definitionen av det ena och det andra kan man kanske tänka på vad den konservative franske författaren till ”Arbetarklassens historia” , A. Granier de Cassagnac skrev 1838:

”Vi ser att proletariatet innefattar 1. arbetare, 2. tiggare, 3. tjuvar och 4. de allmänna kvinnorna.
En arbetare är en proletär som arbetar och förtjänar en dagspenning, varav han lever.
En tiggare är en proletär som inte vill eller inte kan arbeta och som tigger för att kunna leva.
En tjuv är en proletär som varken vill tigga eller arbeta och som stjäl för att kunna leva.
En allmän kvinna är en proletär som varken vill arbeta, tigga eller stjäla och som bjuder ut sin kropp för att kunna leva.”

DN

 

Bör censuren återinföras?

Sverige borde ha ett oberoende organ som objektivt granskar tidningarnas ledarsidor och debattartiklar för att opartiskt bedöma deras riktighet och samhällsekonomiska effekter. Ingen text borde kunna tryckas utan att först genomgå denna granskning. Ett sådant organ skulle kunna kallas ”Censuren”.

 

Förslaget är inte allvarligt menat men det är nästan vad SACOs samhällspolitiske chef, Robert Boije, föreslår i dagens DN. Om han nu menar allvar.
 

Skillnaden är att Boije föreslår en myndighet som granskar partiernas valprogram och att han inte kallar den nya myndigheten för ”Censuren”.
Boije avslutar sin artikel: ”Den granskande institutionen bör inte komma med egna reformförslag utan enbart ha i uppdrag att konsekvensberäkna större reformförslag och politiska program samt att offentligt redovisa resultaten. I instruktionen bör det framgå att den som har till uppgift att bedöma effekterna av reformförslag på bland annat de offentliga finanserna, tillväxt, sysselsättning och inkomstfördelning och att de modeller och metoder som används så långt möjligt ska vara förankrade i den senaste forskningen. En oberoende granskande institution med ett sådant uppdrag skulle bidra till att ge medborgarna väsentligt bättre information om de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika reformförslag. Det skulle i förlängningen också bidra till en bättre samhällsekonomisk utveckling och en stärkt demokrati i Sverige.”

Jag tror att tankevurpan uppstår genom att Boije utgår från att det existerar en politik utan ”särintressen”.

Men vad är politik om inte uttryck för olika intressen?

I en demokrati ska politiken vara uttryck för olika samhällsintressen och att dessa olika intressen, genom demokratiska institutioner, regler, traditioner och sedvänjor, jämkas samman till något så när allmänt acceptabla kompromisser.

 

Idealstaten är och förblir en utopi.

Skattesänkarfundamentalister bygger på förlegade idéer

En bärande idé hos liberaldogmatiker och skattesänkarfundamentalister är att politiker alltid slösar med skattemedlen eftersom skattepengarna inte är politikernas egendom.

 

Idén härrör från Adam Smith som var samtida med Gustav III och som naturligtvis utgick från den tidens odemokratiska samhällsförhållanden.

Fast i dag ser vi att även riskkapitalister, banker, fondförvaltare m.fl. handhar och slösar andras pengar. 

I dagensSvD-ledare diskuterar Per Gudmundson Martin Borgs bok ”365 sätt att slösa med dina skattepengar” (Hydra förlag). Borg har sin bakgrund i Skattebetalarnas förening.

Gudmundson avslutar sin betraktelse med följande: ”För en utomstående betraktare ter det sig som om slöseriet är oberoende av vilka politiker som styr. Den logiska lösningen blir då rimligen att rösta på dem som på lång sikt vill sänka skatten. På så sätt minimeras i alla fall beloppen som kan slösas bort.”

Kanske försöker Gudmundson vara rolig men man vet aldrig.

Klart att man, teoretiskt, helt skulle kunna avskaffa skatter så är risken för skatteslöseri blev helt eliminerad.
Men ett skattefritt samhälle skulle snabbt gå under, det begriper antagligen även Gudmundson.

Skatter är till för att täcka sådana medborgarbehov och verksamheter som inte är ekonomiskt lönsamma på marknaden. Samhällsbevarande resurser, resursöverflyttning till ekonomiskt, socialt och kulturellt svaga och eftersatta, försäkringar för dem som råkar ut för olycka och sjukdom, välfärd, investeringar för forskning, och utveckling, bistånd m.m.

Jag är den siste att förorda slöseri med skattemedel eller generella skattehöjningar. Politiker ska vara jäkligt medvetna om att skattemedlen är medborgarnas pengar.

Det viktiga är att skatteutgifterna styrs efter demokratiska principer och att medborgarna har möjlighet att påverka skattepolitiken.

För övrigt sker det stora skatteslöseriet på inkomstsidan där skatteflykten och skattefusket drar undan enorma skatteresurser.

Bankerna fortsätter att råna sina kunder

Det avslöjar ekonomijournalisten Joel Dahlberg i SvD Näringsliv i några artiklar om hur Swedbanks fondbolag Robur har förvaltat två av sina största fonder Allemansfond och Kapitalinvest. Nu har organisationen Aktieägarna reagerat och stämmer Swedbank Robur.

Men så kallade dolda indexfonder finns hos flera fondförvaltare, och utslaget i processen kan därmed få betydelse för flera miljoner svenska fondsparare.

Det handlar om att fondförvaltarna tar ut höga avgifter för en aktiv förvaltning när de i själva verket bara följer index. Med andra ord, de tar bra betalt för något som de inte gör.

Eller för att citera Andreas Cervenka  som i en vidstående artikel i dagens SvD beskriver det hela som att det är

” Ungefär som att sälja en påse bajs för tiotusen kronor med hänvisning till en ”ambition” om att den ska innehålla gotländsk tryffel.”
---
Cervenka ger ett exempel:
”Föreställ er Agda 87 år, som efter ett långt och slitsamt yrkesliv fått ihop 100 000 kronor. Eftersom hon tror människor om gott lyder hon intet ont anande sitt Swedbankkontors uppmaning om att investera i Roburs Allemansfond. Bara på det överpris hon betalar för denna svindlarprodukt har hon tio år senare förlorat 10 000 kronor. Inte mycket för en fonddirektör förstås, men en pensionär kan säkert komma på bättre saker att göra för pengarna än att bidra till Roburchefernas bonus.
Men det är inte bara Swedbanks ledning som, om de har minsta spårämne av skam kvar i kroppen, borde rodna när de ser sig själva i spegeln. Flera andra fondjättar har sysslat med samma bedrägeri.”

Ingen ansvarig tycks reagera på detta bankrån som inte är någon ny företeelse utan har pågått länge. Se t.ex. min Blogg från dec. 2010 

Tidigare artikel i SvD näringsliv