Var finns fakta om privatiseringen av välfärden?

Utredningen om reglering av offentlig finansiering av privatutförda välfärdstjänster kommer att presenteras den 1 november 2016. Ett regeringsförslag blir aktuellt under våren 2017.

Enligt direktiven ska utredningen bland annat:

”Föreslå vilka krav som bör ställas på privata utförare av välfärdstjänster för att uppnå målet att överskott som huvudregel ska återinvesteras i den verksamhet som de är avsedda för.
Undersöka hur regelverket som styr upphandling av bl.a. sociala tjänster kan förenklas och göras mer flexibelt och lämna förslag på hur förutsättningarna för den idéburna sektorn kan förbättras.
Utvärdera de regler som gäller tillfälliga asylboenden och lämna förslag på åtgärder som innebär krav på att privata aktörer ska kunna visa hur offentliga medel ska användas i verksamheten och komma brukarna till godo.
Förslagen ska enligt direktiven utformas så att de säkrar likvärdighet, kvalitet, samhällsekonomisk effektivitet, behovsstyrning och öppenhet.”

Då Ilmar Reepalus rapport blir offentlig kommer debatten om vinsterna i välfärden åter bli det stora debattämnet.
Man kan betrakta de tjugo åren av privatisering av välfärden som ett fullskaleförsök som kan utvärderas. Frågan är varför detta inte skett och att det saknas många fakta i debatten.
Alla debattörer driver sina egna ståndpunkter och åsikter utifrån ideologiska utgångspunkter med ganska tunna fakta som grund.

De olika ståndpunkterna är:

1.      Rör inte privatiseringen av välfärden! Privatiseringen gynnar, valfrihet, effektivitet och kvalitet.

2.      Begränsa vinsterna i välfärden! Skattepengar ska gå till välfärd inte till kapitalägarna. Vinsterna måste återinvesteras i välfärden. Bestäm en högsta nivå till vilka välfärdsföretagens vinster får uppgå.

3.      Förbjud vinsterna i välfärden. = Förstatliga och kommunalisera välfärden.

Fakta som jag saknar i debatten är uppgifter om:
a) hur viktiga de privata företagens investeringar är för välfärden. Hur mycket bidrar privat kapital till välfärdssatsningarna?. Vad skulle hända om de privata investeringarna drogs tillbaka? Hur mycket pengar skulle staten behöva skjuta till om de privata investeringarna förbjöds eller försvann?
Bara på ett ungeför.

b) Hur fördelar sig statens respektive de privata företagens investeringar inom olika sektorer av välfärden?
Skola, vård och omsorg?

c) Hur mycket har valfriheten ökat sedan privatiseringen? För vilka grupper i samhällshierarkin har valfriheten ökat? Vilka valfriheter? Har några valfriheter försvunnit? d) Är det möjligt att införa samma öppna redovisning som gäller för offentlig verksamhet för privata företag som verkar inom välfärdssektorn?
Läs mer:

Utredningsdirektiven om reglering av offentlig finansieringav privat utförda välfärdstjänster   Välfärdsutredningens tilläggsdirektiv

DN debatt Laura Hartman m.fl. ”Konkurrensens konsekvenser” SNS Laura Hartman m.fl.

Kent Werne ”Miljarder i vinst när välfärden privatiseras” 

SCB ”Statistiska bilder av privatiseringen avvälfärdstjänster”

SNS Rapport ”Välfärdstjänster i privat regi framväxt ochdrivkrafter”, 2013, Henrik Jordahl, m.fl.   Lars Bryntesson, Lars Pettersson och Anders Wijkman på DNDebatt ”Satsa på den tredje vägen i välfärden – idéburna bolag”

Institutet för näringslivsforskning ”Rapport omprivatisering i välfärden” 2013

Emma von Essen, forskare i Nationalekonomi, Aarhus Universitet, SvD

”Marknadens logik fungerar inte för vård och skola”

Bo Rothstein, professor istatsvetenskap ”Kvalitet sätts på spel med vinst i välfärden” SvD

Inge Axelsson, professor,överläkare, Mittuniversitetet och Östersunds sjukhus ” Vinstkrav försämrar ochfördyrar vården” Läkartidningen

Så olika det kan vara – även för pensionärer

Jag har en jämngammal kompis, BV, som en gång var chef en av våra stora folkrörelseorganisationer. Inför sin pensionering anförtrodde han mig att han greps av panik då han tänkte på att han skulle tvingas att sluta arbeta. Vad skulle han göra sen?

Tydligen hade han inte skaffat sig intressen utöver sitt arbete, och hade ingen social gemenskap utanför arbetslivet.

Han såg med fasa på den annalkande pensioneringen som ett svart hål och en enda stor tomhet inför döden.
Jag begrep inte hans skräck. Själv tänkte jag ta ut min pension vid 62 års ålder med tanke på hur mycket jag hade ogjort och som jag inte skulle kunna göra så länge som mitt jobb hindrade mig. Dessutom hade min far dött i sitt 67:e år och hann bara lyfta en enda pensionsutbetalning.
Med de generna ville jag hinna med några års frihet innan det var dags för träfracken.
Så olika kan det vara.

Nu ordnade det sig för kompisen. Han upptäckte golfspelet som blev hans stora intresse och nya sociala nav. I dag är vi bägge snart 80.
”TV-profilen” Marianne Rundström har skrivit en bok ”Passé - de ofrivilliga pensionärerna” om dem som inte vill pensioneras utan som orkar och vill fortsätta sitt arbete. Pensioneringen blir för dem ett straff.

Men alla har inte det problemet. Arbetslivet ser mycket olika ut för olika grupper av människor. Många arbetar i fysiskt slitsamma jobb, i stressande och psykiskt påfrestande arbetsmiljöer, i krävande arbeten som inte lämnar utrymme för en stimulerande fritid, med osunda och ensidiga arbetsuppgifter och eller otrygga anställningar.
Många ser varje möjlighet till fritid – helgdagar, semester, pensionering - som en befrielse från lönearbetets tvång.

Den som arbetat i sådana arbeten under bortåt fyrtio år kanske ser fram mot pensioneringen då de får tid och möjlighet att äntligen utveckla sig själva och ägna sig åt studier, hobby, svampplockning, vistelse i sommarstugan, resor, kultur och annat som de tidigare tvingats försumma.

Så olika kan det vara.
Men de som har haft ett bra berikande arbetsliv talar ofta om pensionen utifrån sin priviligierade ställning om hur pensionen borde vara för alla. Som om samma sak gällde alla.
Att de gör så kan bero på själva begreppet ”pensionär” buntar samman alla över en viss ålder som om de vore en enhetlig grupp.
Det sker i politiken där man kräver lägre skatter för pensionärerna och högre pensionsålder. Det sker i medierna, hos myndigheter och många offentlig sammanhang.

Verkligheten är ju att pensionärslivet blir olika för olika grupper.
Inkomstskillnaderna från arbetslivstiden kvarstår eller ökar efter pensioneringen. De som levat på höga inkomser fortsätter med det efter pensionsdagen medan de som hankat sig fram med låga löner blir fattigpensionärer.

Alla pensionärer är inte heller lika friska, vilket man får intryck av om man till exempel läser PRO-tidningen. Där vimlar det av ständigt leende, sportande, hurtiga, resande, föreningsaktiva ungdomliga 80-åringar.
Men många, alltför många, har krämpor som inte sällan är minnen från ett hårt arbetsliv, många lever ensamma, åldersrelaterade sjukdomar dyker upp och begränsar livet.

Så olika kan det vara.

Pensioneringen är ingen utjämningsfaktor. De ekonomiska, sociala och kulturella skillnaderna mellan människor finns kvar efter pensioneringen.

Pensionärer är bara ett byråkratiskt samlingsbegrepp.

Så Marianne Rundström du talar i egen sak när du blir upprörd över att du inte blir efterfrågad på arbetsmarknaden efter pensioneringen.
Gör det gärna men tala inte för alla.
Det kan nämligen vara mycket olika.

Passé − de ofrivilliga pensionärerna (2016), Wahlström &Widstrand, 

AB

PRO-tidningen 

Moderat föreslår lustmord på löntagares rättigheter

”Dags att dödförklara den svenska modellen”

skriver Rasmus Törnblom, ordförande för Moderata ungdomsförbundet, i SvD Näringsliv debatt i dag.

Nu visar det sig att det inte är den svenska modellen han vill åt utan de arbetslivslagar som stiftades av socialdemokratiska regeringar under 1970-talet.

I sina luddiga formuleringar nämner han inte vilka lagar han avser så jag gör det här:
Kvittningslagen (Lag om arbetsgivare kvittningsrätt) 1970:215, Främjandelagen (Lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder) 1974:13, Förtroendemannalagen (Lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen) 1974:358, Studieledighetslagen (Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning) 1974:981, Medbestämmandelagen (MBL) (Lag om medbestämmande i arbetslivet) 1976:580, Semesterlagen (Semesterlag) 1977:480, Arbetsmiljölagen (Arbetsmiljölag) 1977:1160, LAS (Lag om anställningsskydd) 1982:80.
Syftet med att döda dessa lagar är enligt Rasmus Törnblom att göra arbetsmarknaden mer ”flexibel” till båtnad för alla arbetslösa. Med ”flexibel” tycks han avse den gamla högerbetydelsen att flexibilitet är lika med ökad makt för arbetsgivarna.
Om man överför Törnbloms resonemang från arbetslivsområdet till, låt oss säga trafikområdet, skulle en stor del av slopandet av trafiklagstiftningen öka ”flexibiliteten” i trafiken och göra den mer effektiv.
Naturligtvis kommer Törnblom inte med några bevis för, inga hänvisningar till och inga erfarenheter av hur ett slopande av dessa lagar skulle skapa fler arbetstillfällen för de arbetslösa.
Det är bara ett tomt idisslande av gamla högerhypoteser.

Törnblom spiller i stället mycket krut på att måla upp en motsättning mellan fackföreningsrörelsens medlemmar och dem som är arbetslösa. Han påpekar också att arbetslivslagarna från 70-talet inte är en del av den svenska modellen.
I det sistnämnda har han delvis rätt. Staten gick in och stiftade lagar på områden som enligt svensk modell traditionellt hör till parternas förhandlingsområde.
Men under mer än tre decennier har dessa lagar slipats av och modifierats av praxis och förhandlingstillägg så att dess tillämpning i dag är lika mycket förhandlingsresultat som lag. Dessutom har borgerliga regeringar redan monterat ner en del lagliga rättigheter för löntagarna
Törnblom borde redovisa på vilket sätt ett lustmord på ett antal arbetsmarknadslagar kan öka sysselsättningen.
Han borde samtidigt redovisa vilka konsekvenser ett sådant mord skulle ha för löntagarnas trygghet på arbetsmarknaden.

Nyheten som försvann och som fortfarande är borta

I början av sommaren 2016 dök plötsligt en nyhet upp i Sveriges Radio. Den handlade om korruption inom den internationella läkemedelsindustrin. Men nästa och följande dagar fick man leta förgäves i medierna efter nyheten.

Den bara försvann. Jag skrev om detta på den här bloggen.

Nu har en uppgift om ekonomisk påverkan inom läkemedelsindustrin dykt upp i dagens Svenska Dagbladet. Tidningen skriver att svenska läkare får miljoner av läkemedelsföretag.

Enligt SvD har läkemedelsföretagen betalat ut 175 miljoner kronor i donationer, sponsring och till enskilda läkare och annan vårdpersonal.
Nyheten kommer inte ur någon läcka eller från någon visselblåsare, utan från en helt öppen redovisning enligt en ny uppförandekod i läkemedelsbranschen.

Den Europeiska branschorganisationen EFPIA antog 2013 en ny etisk uppförandekod som innebär att värdeöverföringar i form av exempelvis konsultarvoden från läkemedelsföretag till hälso- och sjukvårdspersonal eller övrig hälso- och sjukvårdspersonal görs offentliga. Koden gäller Europa inklusive Sverige.
Läkemedelsföretag verksamma på den svenska marknaden publicerar frivilligt vilka personer eller organisationer i Sverige som har fått värdeöverföringar under ett visst år, samt det sammanlagda värdet av dessa. Den första rapporteringen som nu sker under 2016 är baserat på utbetalningar som skett under 2015.

SvD har gått igenom dessa uppgifter från 60 läkemedelsföretag om ”värdeöverföring till enskilda namngivna personer”.  Över 1 600 läkare, överläkare, sjuksköterskor eller annan vårdpersonal som rapporterat att de tagit emot pengar från industrin 2015. Sammanlagt 31,8 miljoner kronor betalades ut till dem i fjol. Ytterligare 12 miljoner kronor betalades ut till personer som är anonyma.

Nu handlar detta inte detta om korruption i betydelsen ”givande och tagande av muta” eftersom uppgifterna redovisas öppet.
Men det är ändå anmärkningsvärt att en viss ekonomisk påverkan sker.
Om detta är toppen på ett isberg, vad döljer sig då under ytan?

TransparencyInternationals rapport “Corruption in the Pharmaceutical Sector”

Läkemedelsindustrin

Öppen rapportering av värdeöverföringar till hälso- och sjukvården