Majoriteten i Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholm, ledd av Filippa Reinfeldt, auktionerade nyligen ut vården av tortyroffer till lägstbjudande. Röda korset, som länge drivit verksamheten, förlorade upphandlingen. Vinnare blev företaget Wemind, detta trots att Wemind varken har kompetensen eller uppfyller kraven, skriver Jesús Alcalá i en debattartikel i SvD den 28 januari.
AB
måndag 30 januari 2012
fredag 27 januari 2012
Den amerikanska mardrömmen
Nyliberala EU-minister Birgitta Ohlsson säger i Veckans Affärer att hon vill ”ha mer av den amerikanska drömmen i Sverige”
Den amerikanska mardrömmen med 49,1 miljoner fattiga och 17,1 procents arbetslöshet, enormt budgetunderskott, usel sjukförsäkring nämner hon inte.
Läs t.ex.
Mardrömmen har gått så långt så att USA:s miljardärer bönar om att få betala högre skatt för att få slut på den.
Bill Gates, som är världens näst rikaste person säger i en intervju med BBC World att han stödjer det lagförslag som har kommit att kallas ”The Buffett Rule”, det vill säga att väldigt förmögna amerikaner ska betala mer i skatt än övriga.
Det var affärsmannen Warren Buffett, rankad som världens tredje rikaste person, som var den som först tog initiativet till att sätta press på Amerikas rikaste när det kommer till skattefrågan. I ett skriftligt uttalande till New York Times skrev Buffett förra året att han tycker att politikerna är för snälla mot landets miljardärer. Buffett betalar själv drygt 17 procent i skatt.
Läs mer:
En tredje miljardär som stöder ”The Buffett Rule” är miljardären George Soros som öser beröm över Sveriges sätt att hantera den ekonomiska krisen.
Om Birgitta Ohlsson vill ha mer av den amerikanska drömmen kanske hon ska flytta dit.
Den amerikanska mardrömmen med 49,1 miljoner fattiga och 17,1 procents arbetslöshet, enormt budgetunderskott, usel sjukförsäkring nämner hon inte.
Läs t.ex.
Mardrömmen har gått så långt så att USA:s miljardärer bönar om att få betala högre skatt för att få slut på den.
Bill Gates, som är världens näst rikaste person säger i en intervju med BBC World att han stödjer det lagförslag som har kommit att kallas ”The Buffett Rule”, det vill säga att väldigt förmögna amerikaner ska betala mer i skatt än övriga.
Det var affärsmannen Warren Buffett, rankad som världens tredje rikaste person, som var den som först tog initiativet till att sätta press på Amerikas rikaste när det kommer till skattefrågan. I ett skriftligt uttalande till New York Times skrev Buffett förra året att han tycker att politikerna är för snälla mot landets miljardärer. Buffett betalar själv drygt 17 procent i skatt.
Läs mer:
En tredje miljardär som stöder ”The Buffett Rule” är miljardären George Soros som öser beröm över Sveriges sätt att hantera den ekonomiska krisen.
Om Birgitta Ohlsson vill ha mer av den amerikanska drömmen kanske hon ska flytta dit.
tisdag 24 januari 2012
En socialdemokratisk reformistisk utopi
I dagens DN Debatt publiceras en intressant artikel av Bror Perjus ”Utvecklad blandekonomi är svaret på den globala krisen”
”Med en skattekvot på 45–50 procent i de tongivande länderna kan dagens statsskulder, som pekas ut som en orsak till den ekonomiska krisen, gradvis avvecklas”, skriver han.
Och konstaterar att ”skatten bara kan höjas genom politiska beslut, starkt förankrade i en folkmajoritet. Därför måste demokratin förstärkas lokalt, nationellt, globalt och via effektiva fackliga organisationer, inte minst inom de globala koncernerna.”
Kort sagt: Perjus föreslår en internationell socialdemokrati och vill att en ”partiövergripande svensk kommission bör tillsättas med uppdrag att utarbeta en strategi eller en provisorisk utopi; en konkret och tydlig bild av hur en global demokrati med blandekonomi kan fungera, vilka beslut som ska fattas lokalt, respektive nationellt, regionalt (EU) och globalt inom ett demokratiserat FN; kort sagt, globalisera Den Nordiska Modellen.”
Perjus förslag är utopiskt men ska vi ha en utopi, och det verkar som om vi behöver det, så bör den likna den som Perjus här skissar.
Jag har egentligen bara en invändning.
Den rådande ekonomiska världsordningen är kapitalistisk och har så varit i minst trehundra år.
Alla försök att ersätta den kapitalistiska ekonomin har misslyckats.
Den ”socialistiska planekonomin” i det kommunistiska Sovjetunionen blev en katastrof.
Det kinesiska kommunistpartiet har insett detta och nöjer sig med att administrera och utnyttja kapitalismen.
På samma sätt gjorde den socialdemokaritiska regeringen under efterkrigstiden, men med demokratiska metoder förstås.
Några alternativ till kapitalismen finns inte och har aldrig funnits i verkligheten.
Därför tror jag att begreppet ”blandekonomi” inte är relevant.
Däremot är jag övertygad om att kapitalismen kan göras mänskligare, mer demokratisk och bättre fungerande d.v.s. mer socialdemokratisk, mer socialliberalt.
”Med en skattekvot på 45–50 procent i de tongivande länderna kan dagens statsskulder, som pekas ut som en orsak till den ekonomiska krisen, gradvis avvecklas”, skriver han.
Och konstaterar att ”skatten bara kan höjas genom politiska beslut, starkt förankrade i en folkmajoritet. Därför måste demokratin förstärkas lokalt, nationellt, globalt och via effektiva fackliga organisationer, inte minst inom de globala koncernerna.”
Kort sagt: Perjus föreslår en internationell socialdemokrati och vill att en ”partiövergripande svensk kommission bör tillsättas med uppdrag att utarbeta en strategi eller en provisorisk utopi; en konkret och tydlig bild av hur en global demokrati med blandekonomi kan fungera, vilka beslut som ska fattas lokalt, respektive nationellt, regionalt (EU) och globalt inom ett demokratiserat FN; kort sagt, globalisera Den Nordiska Modellen.”
Perjus förslag är utopiskt men ska vi ha en utopi, och det verkar som om vi behöver det, så bör den likna den som Perjus här skissar.
Jag har egentligen bara en invändning.
Den rådande ekonomiska världsordningen är kapitalistisk och har så varit i minst trehundra år.
Alla försök att ersätta den kapitalistiska ekonomin har misslyckats.
Den ”socialistiska planekonomin” i det kommunistiska Sovjetunionen blev en katastrof.
Det kinesiska kommunistpartiet har insett detta och nöjer sig med att administrera och utnyttja kapitalismen.
På samma sätt gjorde den socialdemokaritiska regeringen under efterkrigstiden, men med demokratiska metoder förstås.
Några alternativ till kapitalismen finns inte och har aldrig funnits i verkligheten.
Därför tror jag att begreppet ”blandekonomi” inte är relevant.
Däremot är jag övertygad om att kapitalismen kan göras mänskligare, mer demokratisk och bättre fungerande d.v.s. mer socialdemokratisk, mer socialliberalt.
söndag 22 januari 2012
Dags för öppna val och en öppen debatt!
Det finns flera argument för att en ny socialdemokratisk partiordförande ska väljas genom en s.k. öppen process där flera kandidater tävlar om posten och i vilken en större grupp medlemmar får nominera och rösta:
1. En sådan process klargör de ideologiska skillnaderna mellan olika fraktioner inom partiet. Varje gruppering nominerar sin kandidat som får föra fram gruppens talan.
Det är nödvändigt att synliggöra motsättningarna för att kunna överbrygga dem. Processen bidrar till att rensa upp de osynliga grupperingarna inom partiet.
2. Partiet kan aldrig uppnå full enighet kring en kandidat. Efter en öppen valprocess får man emellertid fram den minst kontroversielle kandidaten.
Inom föreningslivet har jag många gånger sett hur den öppna valprocessen leder fram till att en tredje kompromisskandidat som visat sig bättre för organisationen än någon av de två ytterlighetskandidaterna.
3. En ordförande som nominerats och valts av en bredare grupp medlemmar kan också känna en säkrare förankring i partiet.
4. En bredare grupp medlemmar känner större ansvar för den nye ordföranden eftersom de varit med att nominera och välja denne eller denna.
Låt nomineringsprocessen ta den tid som behövs för att kongressen 2013 ska kunna välja mellan flera kandidater.
Under tiden kan en tillförordnad ordförande leda partiet t.ex. Leif Pagrotsky.
Och varför nämns inte Åsa Westlund i dessa nomineringssammanhang?
Dessutom måste partiet omedelbart skapa ett brett öppet debattforum på nätet där partiets politik kan diskuteras inför kongressen.
SvD Ledare
SvD Brännpunkt
1. En sådan process klargör de ideologiska skillnaderna mellan olika fraktioner inom partiet. Varje gruppering nominerar sin kandidat som får föra fram gruppens talan.
Det är nödvändigt att synliggöra motsättningarna för att kunna överbrygga dem. Processen bidrar till att rensa upp de osynliga grupperingarna inom partiet.
2. Partiet kan aldrig uppnå full enighet kring en kandidat. Efter en öppen valprocess får man emellertid fram den minst kontroversielle kandidaten.
Inom föreningslivet har jag många gånger sett hur den öppna valprocessen leder fram till att en tredje kompromisskandidat som visat sig bättre för organisationen än någon av de två ytterlighetskandidaterna.
3. En ordförande som nominerats och valts av en bredare grupp medlemmar kan också känna en säkrare förankring i partiet.
4. En bredare grupp medlemmar känner större ansvar för den nye ordföranden eftersom de varit med att nominera och välja denne eller denna.
Låt nomineringsprocessen ta den tid som behövs för att kongressen 2013 ska kunna välja mellan flera kandidater.
Under tiden kan en tillförordnad ordförande leda partiet t.ex. Leif Pagrotsky.
Och varför nämns inte Åsa Westlund i dessa nomineringssammanhang?
Dessutom måste partiet omedelbart skapa ett brett öppet debattforum på nätet där partiets politik kan diskuteras inför kongressen.
SvD Ledare
SvD Brännpunkt
Den nya socialdemokratin
Det finns flera skäl till att socialdemokratins väljare flyr partiet.
Leif Lewins analys på DN Debatt i går är förvånansvärt ytlig för att komma från en professor i statskunskap.
”Vi bevittnar nu slutet på partiets hegemoniska makt” skriver han.
Paradoxalt nog kan det faktiskt vara tvärt om nämligen att de socialliberala idéerna har blivit mer allmänna och i dag utgör en hegemoni.
Hade han skrivit att partiets politiska makt är slut hade det varit riktigare, men knappast särskilt skarpsynt.
Att Moderaterna utropar sig till ”Det nya arbetarpartiet” är bara ett tecken på att välfärdsidéerna slagit rot hos borgerligheten. M försöker ju t.o.m. framstå som mer socialdemokratiskt och socialliberalt än originalet.
Socialdemokratins nedgång går också nästan parallellt med sovjetkommunismens sönderfall.
Starkast stod Socialdemokraterna under det kalla krigets dagar då det ena sidan fanns ett hot från sovjetkommunismen och å andra från den gamla Högern.
Socialliberalerna från högern till vänster samlade sig under Socialdemokratins tak.
När hotet från bägge håll minskade kunde väljarna krypa ur den socialdemokratiska tryggheten och testa nya politiska alternativ.
Samtidigt förvandlades det forna Sveriges Kommunistiska Parti till ett demokratiskt socialdemokratiskt vänsterparti. Den socialdemokratiske väljare som kände sig vänsterradikal kunde nu välja det alternativet.
Historiskt sett har den svenska socialdemokratin varit ett värn mot all extremism, både till höger och vänster.
Det socialdemokratiska partiet måste inse att dess uppgift i dag är annan än på femtiotalet.
"Arbetarpartiet" måste bli ett brett pragmatiskt lönatagarparti och behålla sin socialliberala välfärdsideologi som ett alternativ till en dogmatisk nyliberalism.
Den praktiska politiken måste gå ut på att klargöra gränserna mot den nyliberala högern.
NSD
Arbetarbladet
Leif Lewins analys på DN Debatt i går är förvånansvärt ytlig för att komma från en professor i statskunskap.
”Vi bevittnar nu slutet på partiets hegemoniska makt” skriver han.
Paradoxalt nog kan det faktiskt vara tvärt om nämligen att de socialliberala idéerna har blivit mer allmänna och i dag utgör en hegemoni.
Hade han skrivit att partiets politiska makt är slut hade det varit riktigare, men knappast särskilt skarpsynt.
Att Moderaterna utropar sig till ”Det nya arbetarpartiet” är bara ett tecken på att välfärdsidéerna slagit rot hos borgerligheten. M försöker ju t.o.m. framstå som mer socialdemokratiskt och socialliberalt än originalet.
Socialdemokratins nedgång går också nästan parallellt med sovjetkommunismens sönderfall.
Starkast stod Socialdemokraterna under det kalla krigets dagar då det ena sidan fanns ett hot från sovjetkommunismen och å andra från den gamla Högern.
Socialliberalerna från högern till vänster samlade sig under Socialdemokratins tak.
När hotet från bägge håll minskade kunde väljarna krypa ur den socialdemokratiska tryggheten och testa nya politiska alternativ.
Samtidigt förvandlades det forna Sveriges Kommunistiska Parti till ett demokratiskt socialdemokratiskt vänsterparti. Den socialdemokratiske väljare som kände sig vänsterradikal kunde nu välja det alternativet.
Historiskt sett har den svenska socialdemokratin varit ett värn mot all extremism, både till höger och vänster.
Det socialdemokratiska partiet måste inse att dess uppgift i dag är annan än på femtiotalet.
"Arbetarpartiet" måste bli ett brett pragmatiskt lönatagarparti och behålla sin socialliberala välfärdsideologi som ett alternativ till en dogmatisk nyliberalism.
Den praktiska politiken måste gå ut på att klargöra gränserna mot den nyliberala högern.
NSD
Arbetarbladet
lördag 21 januari 2012
Fy fan för nästa ordförande!
Nu gäller det att hitta en partiordförande med ett fullständigt fläckfritt förflutet, som aldrig gör några fel, vars tunga aldrig slinter, som är medial och charmig och alltid kan ge svar på tal.
Det gäller att hitta någon som är så hal och strömlinjeformad att han eller hon inte går att få grepp om för medier och motståndare.
Den nye ordföranden ska inte stöta sig med någon och således inte ha en egen åsikt.
Fy fan för en sån människa!
Sveriges Radio P1
Det gäller att hitta någon som är så hal och strömlinjeformad att han eller hon inte går att få grepp om för medier och motståndare.
Den nye ordföranden ska inte stöta sig med någon och således inte ha en egen åsikt.
Fy fan för en sån människa!
Sveriges Radio P1
onsdag 18 januari 2012
Tre socialdemokratiska partier mot fyra nyliberala
En sak som slår en, när man lyssnar på partiledardebatten i dag, är att det finns tre socialdemokratiska partier: S, V och Mp.
Mot dem står fyra nyliberala partier: Alliansen.
Håkan Juholt gjorde på ett bra sätt klart hur skiljelinjen mellan vänster och höger går.
Tillsammans med Gustaf Fridolin och Jonas Sjöstedt skulle de tre gemensamt kunna hota alliansregeringen med ett vänsteralternativ.
Om det nu inte vore för s interna splittring och förlamning.
Ett fungerande socialdemokratiskt parti skulle kunna attrahera den stora grupp socialliberaler som finns inom allianspartierna och som börjar känna olust inför konsekvenserna av alliansens extrema nyliberalism.
Socialliberaler - de som inser att jämlikhet och solidaritet är nödvändiga i ett samhällsbygge - finns inom alla allianspartierna.
Stora grupper på landsbygden som av tradition röstat på centern men som vaknat upp i Annie Lööfs nyliberala parti.
Annie Lööfs dogmatiska papegojsnack, under partiledardebatten, om valfrihet i vård, skola och omsorg borde få socialliberaler inom borgerligheten att ta sig en funderare.
Vilken valfrihet har gamla dementa och orkeslösa som kan välja mellan lika underbemannade vårdplatser i vilka lönsamhet och kostnadsminimering är viktigare än vårdkvalitet?
När valfriheten leder till att man har formell rätt att välja endast mellan underbemannade förskolor?
Liberaler som håller frihetsfanan högt, men som nu insett att Folkpartiet blivit en del av Moderaterna och som ogillar den extrema nyliberala låtgåpolitiken.
Socialliberaler finns också inom KD och M men de skräms av ”socialistspöket” inom vänstern.
Bara en socialdemokrati som lyckats enas kring en social frihetlig politik kan attrahera dessa väljargrupper.
Och det är bara det som kan fälla Alliansen vid valet 2014.
DN
SvD
GP
AB
Expressen
Mot dem står fyra nyliberala partier: Alliansen.
Håkan Juholt gjorde på ett bra sätt klart hur skiljelinjen mellan vänster och höger går.
Tillsammans med Gustaf Fridolin och Jonas Sjöstedt skulle de tre gemensamt kunna hota alliansregeringen med ett vänsteralternativ.
Om det nu inte vore för s interna splittring och förlamning.
Ett fungerande socialdemokratiskt parti skulle kunna attrahera den stora grupp socialliberaler som finns inom allianspartierna och som börjar känna olust inför konsekvenserna av alliansens extrema nyliberalism.
Socialliberaler - de som inser att jämlikhet och solidaritet är nödvändiga i ett samhällsbygge - finns inom alla allianspartierna.
Stora grupper på landsbygden som av tradition röstat på centern men som vaknat upp i Annie Lööfs nyliberala parti.
Annie Lööfs dogmatiska papegojsnack, under partiledardebatten, om valfrihet i vård, skola och omsorg borde få socialliberaler inom borgerligheten att ta sig en funderare.
Vilken valfrihet har gamla dementa och orkeslösa som kan välja mellan lika underbemannade vårdplatser i vilka lönsamhet och kostnadsminimering är viktigare än vårdkvalitet?
När valfriheten leder till att man har formell rätt att välja endast mellan underbemannade förskolor?
Liberaler som håller frihetsfanan högt, men som nu insett att Folkpartiet blivit en del av Moderaterna och som ogillar den extrema nyliberala låtgåpolitiken.
Socialliberaler finns också inom KD och M men de skräms av ”socialistspöket” inom vänstern.
Bara en socialdemokrati som lyckats enas kring en social frihetlig politik kan attrahera dessa väljargrupper.
Och det är bara det som kan fälla Alliansen vid valet 2014.
DN
SvD
GP
AB
Expressen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
