Greta Thunberg är fantastisk, men vad kan hon förändra?

Man kan fundera över varför Greta får sådant enormt genomslag när hon säger att det är dags att stoppa skövlingen av miljön. Kanske känner mänskligheten ett behov av en frälsare.

För Greta säger ju vad som sedan länge sagts av många enskilda och organisationer.

I Sverige kom ett tidigt inlägg redan 1941 från Elin Wägner med boken "Väckarklocka" och 1962  blev Rachel Carsons bok "Tyst vår" just en internationell väckarklocka.
Redan 1992 skapade en 12-årig flicka, Severn Cullis-Suzuki, stor uppståndelse när hon höll ett FN-tal om miljön och läxade upp världens politiker.

Al Gores dokumentärfilm En obekväm sanning som kom 2006 och hans föreläsningsturnéer väckte stor uppmärksamhet.

Miljoner människor är engagerade i organisationer som vill rädda världen: Friends of the Earth International, Jordens vänner, Världsnaturfonden WWF , Europeiska miljöbyrån, International Union for Conservation of Nature, IUCN, Naturskyddsföreningen, Greepeace, Global Exchange, Det Naturliga Steget, Svenska Miljöinstitutet, IVL,  för att nämna några.

Dessutom finns det miljöpartier i de flesta industrialiserade länder.

Nåja, Greta är fantastisk, särskilt om jag jämför med mig själv i den åldern. Jag hade slutat skolan sedan två år, arbetade och var mest inriktad på att maximera uppfyllande av mina egna personliga behov.
Och då jag gick i plugget strejkade jag aldrig, jag skolkade. Inte för något högre syfte än för att få en egen tillfällig frihet från plikt och ansvar. Att stå inför en församling och hålla tal fanns inte i mitt medvetande, blyg som jag var.

Så visst är Greta en enastående tonåring.  
Hennes engagemang har smittat av sig. Många har, tack vare henne, fått upp ögonen för behovet att rädda jordens miljö.
Men frågan är, kommer hennes arbete på sikt att förändra ett så sammansatt ekonomiskt, socialt och kulturellt system som lett fram till och som skapar de globala miljöproblemen?

Se även Nyheter, forskning och fakta om havet   

Storföretagen och klimatet

Greta Thunberg får stor uppmärksamhet i media.

Det är bra.
Hennes kärnbudskap är att politikerna måste vakna och lyssna till forskningen.
Och att ”vi” måste ändra vårt klimatbeteende. Frågan är bara vilka som är ”vi”.

Är det ”vi” som konsumerar det som producenterna producerar? Eller vi som har vår inkomst från företag som producerar klimatförstörande produkter?

När det gäller politikerna tror jag att de redan känner till problemen men saknar möjlighet att göra något åt dem, annat än marginellt.

Det är hela det globala ekonomiska, sociala och kulturella system som vuxit fram under årtusenden som, på gott och ont, skapat dagens situation. Den har gett upphov till sådant som massproduktion och masskonsumtion, kapitalkoncentration, värdepappershandel och spekulation i naturresurser. Där finns oljeindustrin, bilismen, infrastrukturen, flyget och exploateringen av människa och natur för att skapa tillväxt.

Det är till stor del koncentrationen av investeringskapital till några relativt få mäktiga kapitalägare som driver på rovdriften av fossila bränslen, skövlingen av regnskogen, nersmutsningen av hav och luft.

Inte för att kapitalägarna är elaka utan för att deras verksamhet ger dem profit och skapar tillväxt som vi alla är beroende av.

Därmed blir också vi löntagare och konsumenter del av denna rovdrift.

Så länge som kapitalägarna tjänar på att exploatera miljön, och har rätt att göra det, kommer systemet att fortsätta.

Så länge en inskränkning av denna rätt, genom symbiosen, skulle hota löntagarnas och konsumenternas intressen blir det svårt för politikerna att göra något.
För vem av oss löntagare och konsumenter vill få det materiellt sämre, behöva betala mer för sånt vi måste köpa eller riskera våra jobb?

Och även som pensionssparare är ”vi” involverade i denna mäktiga och komplexa ägarstruktur.

The Guardian avslöjar att tre av världens största penningförvaltare - BlackRock, State Street och Vanguard - har ett avgörande inflytande i klimatkrisen.

De tre har byggt en kombinerad portfölj av 300 miljarder dollar i investeringar i fossilbränsle med pengar från människors privata sparande och pensionsavgifter.

Tillsammans övervakar de tillgångar värda mer än Kinas hela BNP. Tillgångarna fortsätter att växa.

De två största kapitalförvaltarna av de tre, BlackRock och Vanguard, har dessutom tvingat direktörer för fossila bränsleföretag att inte vidta åtgärder för klimatförändringar, visar analysen.

Carbon Majors forskning har funnit 100 aktiva tillverkare av fossila bränslen inklusive ExxonMobil, Shell, BHP Billiton och Gazprom som är kopplade till 71 procent av utsläppen av industriella växthusgaser sedan 1988.

Enligt Disclosureinsight Action, CDP Europe är det 33 av de mest inflytelserika företagen som motsätter sig klimatpolitiken, som leds av Chevron, ExxonMobil och BP.

Fossilbränsleföretag och deras produkter står för mer utsläpp under de senaste 28 åren än under de 237 åren före 1988;

Över hälften (52 procent) av alla globala industriella växthusgaser som släppts ut sedan den industriella revolutionen som inleddes 1751 har spårats till dessa 100 fossila bränsleproducenter.

Se även Corporate Climate Policy Footpint hur företag verkligen motverkar framsteg på klimatområdet.

Politiken, staten och vi

I en ledare i SvD idag skriver Maria Ludvigsson att Socialdemokraterna under tidigt 1900-tal började rulla ut staten. ”Först där behov fanns, där ingen av de ordinarie gemenskaperna fångade upp dem som föll. Med tiden blev alltmer föremål för politisk omsorg och under decennierna 1960- och 1970-talen växte staten abnormt, något som syns i skattetryckets stegring. 1950 var det totala skattetrycket 18,6 procent att jämföra med 50,4 procent 1990.”

Hon tycker att alla politiker, även borgerliga, i dag omfattar denna politisering såväl av vår vardag som helgdag.

”Borgerlig idépolitik bör handla om hur vi går till väga för att dra tillbaka en statsapparat som under snart 100 år har tagit över våra helgers frihet.”


Jag vill erinra om att i den mån socialdemokratin varit socialistisk så har det yttersta målet för socialismen varit att avskaffa staten och ersätta den med människornas fria samverkan. I det klasslösa samhället skulle ingen stat behövas.

På vägen dit tvingades dock arbetarrörelsen att skapa en politisk rörelse som komplement till den fackliga. Utan den skulle kanske inte ”våra helgers frihet” som Ludvigsson vill värna från politik ha funnits. I varje fall inte för flertalet.


Möjligen kan det vara det rådande ekonomiska, sociala och kulturella världskapitalistiska samhällsstrukturen som tvingat politikerna att styra och ställa för att hindra överexploatering av natur och människa.

Och kanske är det så att den ultraliberala idén om politikens totala uppgivenhet inför kapitalismens konsekvenser likväl som den socialistiska om det klasslösa samhället är lika goda utopier.


Visst ska politiken så långt som möjligt dra sig tillbaka från det civila samhällets struktur men därmed bör den inte lämna plats för starka ekonomiska krafters godtycke.
Var gränsen ska gå är ju just den stora politiska skiljelinjen i vår tid.

Det är inte politiska beslut som skapat historien eller som skapar framtiden.

Det är främst människors skapande arbete och produktion som är grunden för samhällsutvecklingen.

Människors upptäckter och uppfinningar, investeringar och kreativitet har drivit på den tekniska utvecklingen som i sin tur skapat nya förutsättningar för försörjning och framsteg.
Politiken har anpassat sig till de nya ekonomiska, sociala och kulturella strukturerna.

Exempel: I dag är fossila bränslen – olja och kol - den största primärenergikällan på jorden.
”Vi” klarar oss inte utan att använda fossila bränslen även om användningen skapar ett antal stora miljöproblem. Det allvarligaste av dessa är den globala uppvärmningen. ”Vi” har kommit till insikt om att ”vi” måste sluta köra bensindrivna bilar, flyga och slösa på fossila bränslen som ökar risken för stora miljökatastrofer.  
Men vad ska ”vi” göra?
Varför fortsätter ”vi” att ändå använda petroleum och kol?

Jag tror att det beror på att det oftast inte finns några alternativ. ”Vi” är fångna i den globala ekonomiska struktur som skapats under de senaste 300 åren.
De alternativ som nu skapas är (ännu) inte tillräckliga.

Enorma resurser har satsats på att bygga upp petroleumindustrin, raffinaderier och distribution av olja.
Kapitalägare räknar med stora vinster från hanteringen, konsumenterna är beroende av att få bensin till sina bilar, båtar och flyg. Industrier och marknader har växt fram som är beroende av oljeprodukter för sin produktion.
Miljontals löntagare är beroende av att få arbete och inkomst inom hela denna verksamhet.
Alltsammans skapar tillväxt som förser en växande världsbefolkning med livsförutsättningar, hålls igång genom att investerarna räknar med vinster på sina satsade kapital, att kapitalägarna stöder sig på äganderätten och att lönearbetet är den viktigaste formen för relationer mellan kapitalägare (investerare) och arbetare (löntagare).

Om man vill att exploateringen av fossila bränslen ska upphöra måste man alltså tvinga kapitalägare att avstå från sina vinster, man måste ingripa i äganderätten och ge löntagarna alternativa inkomstmöjligheter.
Teoretiskt skulle detta kunna ske genom att hårt beskatta investerare, oljeproducenter och konsumenter. Men är det praktiskt möjligt?
Vilken högre ordning skulle kunna åstadkomma detta?

Vilka länder tjänar på att ta upp och sälja olja?

Vilka företag tjänar på att ta upp och sälja olja?

Vilka använder petroleumprodukter?

Sju av världens största företag tjänar på oljan

Varför gör politikerna ingenting?

Vi – folket – har till skillnad mot politikerna förstått allvaret i den globala uppvärmningen. Så därför måste det till en folkopinion som kan väcka de styrande. 

En variant på denna uppfattning är att politikerna vet, men inte vågar göra något för att de då riskerar att förlora väljare. Men varför skulle inte politikerna veta det som alla ”vi” andra vet? Frågan är vad politikerna kan göra.

Klimatförändringarna liksom många andra, ekonomiska, sociala och kulturella problem, eller som det heter utmaningar, är globala.
Som sådana måste de lösas globalt.

FN räknar med att det finns 201 självständiga länder i världen. Alla med olika politiska system. Alla med regeringar av skilda ideologier. Alla med olika ekonomiska intressen och med större eller mindre global makt. Om de är demokratiska stater finns det olika partier med skilda åsikter om vad som bör göras. Alla har olika förutsättningar för att lösa sina energiproblem. Några eldar med kol eller olja, andra kör med kärnkraft, en del har resurser för vattenkraft o.s.v.

Utvecklingsländernas ledare anser att det är industriländerna som exploaterat naturresurserna under flera hundra år så varför ska nu de, när de ska komma ifatt, hindras av inskränkningar.
Skilda ekonomiska intressen - ägare av multinationella företag, producenter, investerare, fondspekulanter m.fl. - står bakom de olika energislagen.
Vi, folket, är alltså inte en enhetlig hop utan splittrade i oändligt många intressefraktioner med ofta motsatta föreställningar om vad som bör göras. Vi är inordnade i olika ekonomiska, sociala och kulturella nivåer i samhällshierarkin.
Låt oss säga att de flesta människor har förstått vad vetenskapen kommit fram till, nämligen att klimatförändringarna starkt påverkats av mänsklighetens överanvändning av fossila bränslen. Ändå fortsätter ”vi” att som aldrig förr att köra bensindrivna fordon. Vi flyger mer än någonsin. Använder kolkraft som aldrig tidigare. Regnskogar skövlas, arter decimeras, hav skitas ner, luft försämras. Kan det vara för att det är mest rationellt för ”oss”?
”Lösningarna” på problemen t.ex. elbilar skapar nya klimatproblem. Elbatterierna kräver exploatering av nya naturresurser och kemiska produkter.
Och vad betyder "folkmeningen"?
En stor majoritet av världens befolkning – vi - vill inte ha krig. Ändå krigas det ständigt. Ett tredje världskrig hotar att bryta ut. Ett upptrappat handelskrig mellan världens största ekonomier, strid om oljeresurser och andra intressekonflikter triggar statsledningar att använda sina militära resurser. Upprustningen är i full gång. Vapenindustrin ser gärna att de kan sälja mer och bli av med sina lager.
Ingen nationell regering rår på de ekonomiska, sociala och kulturella strukturer som styr utvecklingen. Och så länge kapitalismen samtidigt levererar välstånd vill ingen göra någon förändring.

FN är väl bäst lämpad för att göra något, men FN är beroende av att de 193 medlemsländerna kommer överens. FN har satt upp 17 globala mål för att göra världen bättre.

Allmänheten om klimatet 2018 En kvantitativ undersökning omden svenska allmänhetens syn på lösningar för klimatet, Naturvårdsverket 

SvD Därför blundar du för klimathotet 

En dystopisk betraktelse

Vi - världens 7.5 miljarder människor - lever i en ekonomisk, social och kulturell struktur - kapitalismen.

Kapitalismen innebär bl.a. att förutsättningen för den globala ekonomiska utvecklingen bygger på profit, konkurrens, exploatering av människor och natur, kapitalkoncentration, spekulation, lönearbete, enskilt ägande av kapital och produktionsmedel, massproduktion och masskonsumtion.

Kapitalismen är en tät väv och ett komplext system av arbete, produktion, hantverk, teknik, innovationer, rättsordningar, handel, traditioner och människors strävanden som inte låter sig rubbas på kort sikt och som utvecklats historiskt sedan pengar började användas.
De senaste trehundra åren har kapitalismen skapat en enorm teknisk utveckling och ökat arbetets och produktionens förmåga att skapa en materiell tillväxt som kan försörja en snabbt växande mänsklighet.

Fram till år 1900 har européer dessutom lyckats upptäcka, erövra och befolka andra kontinenter. Kolonialismen, som utgör ett steg i kapitalismens utveckling, inte bara hämtade hem resurser till Europa utan exporterade även överflödig arbetskraft till Amerika och Australien. Idag finns inte längre den möjligheten. Vårt klot har krympt.

Men samtidigt som den har skapat resurser är kapitalismen dålig på att fördela resurserna vilket gett upphov till stora skillnader mellan rika och fattiga länder, landsändar och regioner och mellan enskilda människor. Överexploateringen av naturresurser har lett fram till dagens miljökatastrof. Kampen om resurser har orsakat krig och miljöpåverkan.
Oljan är ett exempel. Oljan är en av förutsättningarna för industrialismen. Vi är alla beroende av den.
Världens oljeresurser har orsakat krig, oljan är nödvändig för bilproduktionen och bilkonsumtionen, plastindustrin, vägbyggande m.m.

Utan oljan stannar världen.

Politikerna och de politiska ideologierna förhåller sig olika till kapitalismen.
De dogmatiska liberalerna anser att man bör låta kapitalismen sköta sig själv, utan inblandning från staten. Kapitalismens självläkande krafter kommer att reparera det som sargat människa och natur.
Socialliberalerna anser att politiska ingrepp är nödvändiga för att rätta till kapitalismens omänskliga biverkningar.
Socialister, kommunister, syndikalister vill ersätta kapitalismen med andra system. Detta har dock, än så länge, visat sig praktiskt omöjligt.
Diverse konservativa politiker och ideologier vägrar att se kapitalismen.
 

Trots att en stor del av mänskligheten hyser en stark vilja att värna miljön och en avsky för krig kommer strukturerna att styra utvecklingen.

Trots att ”vi” vet att det är på väg att gå åt helsike går vi obevekligen mot ett antal katastrofer.
Tror du inte, till exempel, att en överväldigande majoritet av mänskligheten avskyr krig?
De flesta begriper att ingen har att vinna på krig. Ingen vettig människa vill ha krig.
Men maktstrukturerna kommer ideligen i kollisionskurs med varandra och skapar krigsrisker som till sist utlöses och utplånar en del av mänskligheten.
Det är inte enbart politiska eller ideologiska motsättningar som skapar risken för krig utan också kluster av dolda men starka ekonomiska intressen och sociala motsättningar.

Skulle en 16-årig fredsängel kunna frälsa mänskligheten från krig?
Det finns fredsorganisationer men frågan är om de kan hindra krig.
Politiska partier kan ha avrustning i sina program men plötsligt ökar krigsrisken.

Om världens materiella utveckling bygger på att det globala kapitalet växer genom stordrift, exploatering av människor och miljö, konkurrens och profit, enskilt ägande av produktionsmedel, ekonomiska och sociala makthierarkier, kapitalkoncentration till ett litet antal makthavare utanför politikens makt o.s.v. Kan nationella politiker göra så mycket då?
Förändras något i grunden om ”vi” slutar flyga, köra bil och överkonsumera då det ändå är masskonsumtionen som är en förutsättning för att vi löntagare ska kunna försörja oss.
Politikerna kan inte, hur gärna de än vill, få ett grepp över detta oöverskådliga sammelsurium av motsatta särintressen som det saknas institutionella lösningar för att hantera.

Politikerna kan inte, utom marginellt, rå på den kapitalistiska världsordningen som är sammansatt av tusentals ekonomiska, sociala och kulturella strukturer
Det skulle behövas en upplyst dirigerande världsmakt som vrider allt till rätta. Men vi önskar den inte. En sådan kan inte komma till stånd inom demokratin.

Ska man därför ge upp och låta allt gå åt helvete?

De flesta anser nog att det ändå löser sig. Politikerna kan, om de bara vill och blir medvetna om problemet, vrida utvecklingen rätt. Vi har ju organisationer som FN, EU och andra. Vi har folkrörelser och intresseorganisationer.

Nyliberalen Johan Norberg är, trots allt, optimistisk om utvecklingen. Det kapitalistiska systemets inneboende dynamik och självläkande kraft kommer att lösa problemen och ta världen till nya höjder. Se bara vad som hänt de senaste seklerna för att öka välståndet och välfärden för flertalet, säger han.

”Framsteg, tio skäl att se fram emot framtiden” Volante2017.

Dogmatiska ”marxister” anser att kapitalismen går mot sin undergång.
Anton Pannekoek ”Teorin om kapitalismens sammanbrott”, 1934

Andra ser nya möjligheter bortom kapitalismen

Paul Mason ”Postkapitalismen” Oktober 2015
Global Klimatstrejk

Är det möjligt att vara antikapitalist?

Immanuel Wallerstein, amerikansk sociolog, ekonomihistoriker och världssystemanalytiker, dog den 31 augusti i år, 88 år gammal.

Han öppnade mina ögon för att kapitalism är den rådande globala världsordningen som historiskt vuxit fram under årtusenden.

Tidigare hade jag en diffus uppfattning att kapitalism är en sorts ideologisk röra av industrialism, kapitalisters girighet och konspirationer, liberalism och marknadsekonomisk urspåring.
Som så många inom vänstern.

Efter att ha läst ”Den historiska kapitalismen” Arbetarkultur, 1985 har jag en diffus uppfattning om att den kapitalistiska världsekonomin är ett enormt sammansatt historiskt faktum av många ekonomiska, sociala och kulturella system och strukturer.

Wallerstein är något för teoretisk för att jag ska snappa allt i hans texter och kanske har jag missuppfattat honom en del. Men med hjälp av historikern Fernand Baudels stora verk ”Civilisationer och kapitalism 1400-1800 I-III” och ”Kapitalismens dynamik” tycker jag mig bättre ha förstått vad kapitalism är. 

Wallerstein fortsatte Marx´ analyser av kapitalismen. Mycket har Wallerstein och Baudel lärt mig att bättre förstå världens utveckling.
Inte för att jag har tagit vare sig Marx eller Wallerstein rätt av. Man får tänka litet själv också och kanske läsa Carl Poppers kritik av Marx för att själv kunna bilda sig en uppfattning.
Dessutom har jag lärt mig att man samtidigt kan vara sosse, socialliberal och marxist.

Men jag reagerar på att Immanuel Wallerstein  i dödsrunorna kallas för ”antikapitalist”.

Om Wallerstein